fredag 29 juni 2018

Hej från Gdańsk!

För ett par veckor sedan mitt i allt besökskaos från Australien och England som vi haft (och som jag älskar men blir väldigt trött av) så kände jag att innan nästa omgång kommer på söndag - Marks son, sen även hans pappa och syster, behöver vi (jag) ett break.
Jag mailade Marks chef och kollade om det fanns nån möjlighet att han kunde vara ledig Torsdag och Fredag den här veckan. Det gick bra och jag bokade därför 2 nätter i Gdańsk i Polen. Mark blev lagom chockad när jag berättade i onsdags kväll att han faktiskt har semester nu!
Så här i Gdańsk är vi nu! Har precis käkat frukost och ska ge oss iväg på dagens äventyr.

Vi hade en fantastisk dag igår, strosade runt i Old Town där vi bor på ett supermysigt litet hotell, vi åkte piratskepp ut till Westerplatte, där Polen först invaderades under Andra Världskriget. 


Vi stannade och drack öl och vin, vi provade lokala maträtter med varierande resultat - men den där glassen alla äter här är sjukt god! 






På kvällen gick vi ut till en Craft Beer pub då Mark gillar sin öl, sen till en Mexikansk restaurang som min Lisa hade rekommenderat! Herregud så gott!
Jag åt mexikansk råbiff (bland det godaste jag ätit) och en mix grill tallrik. För typ inga pengar alls. Efter att ha klivit upp kl 4, och gått i värmen en hel dag var jag sen helt slut och innan 22 låg jag i sängen och snarkade.





Mexikansk råbiff - en himmelsk upplevelse

Tequila-listan 

Nu ska vi dra oss ut mot Sopot och kolla hur det är där ute, det blåser nåt väldigt idag så det blir nog inget bad av men man vet aldrig!
Jag är på jakt efter äkta polska piroger och grejer, vill helst hitta nån matmarknad nånstans och botanisera i det lokala köket.

Här kommer en bildbomb från gårdagen!
Och ni, åk hit! Billigt som snus och väldigt vackert!





















söndag 24 juni 2018

Verkligheten....

Idag la jag upp den här bilden på mitt ’kortisonnylle’ på instagram.


Jag har inte velat vara med på kort för att jag är så vansinnigt svullen att jag inte känner igen mig själv. Och det är inte så här jag vill bli ihågkommen. Men sen tänkte jag att jag kanske alltid kommer se ut så här, så varför inte vara ärlig med hur jag ser ut. Jag har gått på höga doser kortison i över 4 månader. De första två veckorna gick jag upp 18 kg. Det är sjukt mycket på två veckor och musklerna hinner inte med, så att gå i trappor och andra mer eller mindre fysiska aktiviteter blir asjobbiga. Dessutom har kroppen spruckit upp totalt i en miljard bristningar. Jag klarade två graviditeter utan men nu har jag fått min beskärda del. Jag bryr mig inte nämnvärt utseendemässigt men de gör ONT och kliar nåt vansinnigt. Nu smörjer jag med bio-oil och ser om det kanske kan hjälpa.
Jag tycker det är skitjobbigt att träffa folk. Inte de jag känner väl, och inte se jag inte känner alls, men den där klicken mitt emellan. Ni vet bekantta, eller kompisars kompisar.
Som nu i midsommarhelgen, när vi var i byn där jag växte upp och dansade runt stången. Nu var det väldigt få bekanta där, Kimstad verkar mest ha nya familjer vilket är kul att se, men jag hade ångest och var nervös innan. Och visst blir folk obekväma, och stirrar. De äldre vet ju i alla fall vem jag är genom mina föräldrar, och det blir lite ’åh där är ju Ingers stackars dotter’.
Sen var det jättekul att springa på folk jag faktiskt känner, och kul att se att lilla skithålans idrottsklubb fortfarande levererar och skapar gemenskap som den alltid gjort! Jag älskar Kimstad. Det är där jag helst vill bo!



Små elefanterna



Älskar den här bilden! 

Hur som helst, det här inlägget skulle handla om hur jag ser ut, för nu ska vi vara ärliga här. För även om jag hatar hur jag ser ut och att jag inte kommer i mina vanliga kläder, så är det så här verkligheten ser ut för mig just nu. Och jag har fått så himla mycket fina kläder att jagnuvfaktiskt kan klä mig för varje tillfälle - vardag som fest! Tack ni som gett mig allt fint! ❤️
Här kommer bilder, bristningar, hängbuk och allt - verkligheten helt enkelt!







Kan man göra annat än skratta åt eländet? 😂


tisdag 19 juni 2018

Fallolyckor och jobbhäng!

Jag kämpar på med mitt kortison. Har inte trappat ner enligt schemat då jag känner att jag inte varit redo, utan lyssnar faktiskt på kroppen och tar det lite lugnare, trots att jag bara vill sluta med eländet. Men att må bra, inte vara yr och inte vara rädd för krampanfall är viktigare än att inte vara så svullen.
Jag har märkt stor skillnad på min balans. Kan inte säga när och hur det ändrades, men jag snubblar lätt, och kan då inte parera och återfå balansen, utan ramlar. I fredags när Mark och jag gick ner till stan höll det på att gå illa, men Mark fångade upp mig så jag slapp slå mig fördärvad. Däremot blev jag ju rädd och gråtig, jag hatar att inte ha kontroll.
Och i söndags i stugan var han inte där och fångade upp mig och mina knän, armbågar och händer fick ta smällen, framför allt vänster knä. Jag vet inte vad som hände, men jag tappade balansen och flög hejdlöst framåt, tur att skallen klarade sig känner jag 😳




Och jäklar vad ont det gör med skrapsår, helst nu när det är skorpa! Det är ju så stramt och varje steg gör skitont! Ska aldrig mer säga till barnen att det inte är så farligt och att sommarknän hör sommaren till!
Det värsta var att Tora blev så himla rädd och ledsen när jag ramlade. Hon skrek att nu vill hon faktiskt att dom där dumma prickarna i hjärnan försvinner!!! Vem vill inte det liksom. Men sen blev hon sjuksköterska och hjälpte till att plåstra om mamma. Fina unge.

Igår for vi i mitt arbetslag ut till min kollegas lantställe i Valdemarsvik. De hade utvärderingsdagar och dom är så himla fina att de bjöd med mig. Världens bästa arbetslag som alltid får en att känna sig välkommen trots att jag inte jobbat på hela läsåret 😊❤️
Så jag åt och drack gott, spelade spel, njöt av lantlivet och var uppe till nästan 3 inatt!!! Det händer inte ofta och idag är jag sjukt trött...


Men vad trevligt jag haft. Typ musikquiz inatt och sjukt mycket nostalgimusik. Jag ska inte säga trevligt för det låter så trist. Jag hade skitkul! 🤘
Tack team RH, ni är bäst!

Nu ligger jag i soffan och väntar på att mamma ska komma hem med barnen. Hittade en bok som låg framme ’my mummy has cancer’ som min goda vän Gill har skickat från Australien som är skriven av en mamma från Newcastle som dog i sin bröstcancer. Hon skrev den till sin dotter för att hjälpa henne i sin sorg efteråt. Den är jättefin, pratar lite om Gud, vilket jag egentligen inte vill, men den är så fin i hur den beskriver att man på nåt sätt alltid finns kvar i hjärtat hos dom som är kvar.

Några av sidorna i boken

Vet inte varför den låg framme, men jag hoppas inte Mark har läst den då jag INTE är redo att prata döden med Tora (eller Ebbe för den delen) För vi är inte där än.
Jag får sån jävla ångest bara jag tänker på att jag ska behöva berätta för barnen att jag ska dö. Hur fan berättar man det. Nej fy fan. Det får vänta. Döden får vänta. Jag har inte tid, jag har alldeles för mycket att göra först.

Nej nu måste jag sluta innan jag får gå och knapra ångestdämpande medicin.

Ha det gött och Trevlig Midsommar på er!

söndag 10 juni 2018

Idag firar vi 3 år!

Idag är det 3 år sedan vi landade i Sverige för att bo.
Helt sjukt vad fort tiden har gått.
Vi har hunnit med så mycket sen dess, både roliga, spännande och tråkiga saker.
Vi har upplevt, förfärats, förvånats, överraskats, svurit men framför allt älskat Sverige.



Det är lätt att klaga. Det är mycket som kunde vara bättre. Men har man bott utanför Sverige så inser man ganska fort - framför allt som barnfamilj - hur OERHÖRT privilegierade vi är i Sverige.
Vi har kraftigt reducerade barnomsorgsavgifter. Som en jämförelse betalade jag 500kr PER DAG för Toras barnomsorg i Australien. Då är det bara barnpassning. Ingen mat, inga blöjor, ingen pedagogisk plan.
Vi har gratis skola. Gratis univeristet. Föräldraförsäkring. VAB. Sjukpenning. A-kassa.
Sjukvård som trots att vi gnäller är en av världens allra bästa. Nästan gratis.

Jag har varit sjukskriven på heltid sen Augusti. Hade vi bott kvar i Australien hade jag haft sjukpenning i 10 dagar. Sen hade jag inte fått en spänn. Trots att skatten är nästan lika hög där som här. Vi hade fått sälja allt vi hade. vi hade inte haft råd att ha hus och bil. Här har vi kunnat bo kvar. Klart det känns att vara sjukskriven, jag har inte superhög lön från början, och då 'bara' få 80% känns såklart i plånboken eftersom man skapar sig ett liv efter sina tillgångar, men vi klarar oss!
Det hade vi inte gjort i Australien.

Vi har sålt vårt hus där nu. Vi hade en riktigt bra livförsäkring på huset där som vi inte velat släppa eftersom vi inte får ta någon livförsäkring nu. Och när jag då väl måste vidare till nästa liv skulle halva lånet försvinna och Mark skulle vara i en ganska bra situation och kunna köpa hus här för att få ner månadskostnaden när han kommer tvingas leva på en inkomst. Men när Mark ringde för att kolla villkoren på försäkringen fick han reda på att den inte gäller när man bor utomlands. Så vi fick en återbetalning på premien för de senaste 3 åren, och la ut huset till försäljning. Det sålde på två veckor och vi fick mer än vad vi bad om (öppen budgivning är förbjuden i Australien så det är inte som här att priserna springer iväg hejdlöst).
Vi skulle vilja använda vårt överskott till att köpa ett hus här men i min situation får man inga lån och Mark får inget lån själv till en summa som vi skulle behöva för ett hus som skulle passa oss.
Jag lider inte av att bo där vi bor, tycker lägenhet är rätt skönt, men Mark längtar efter hus, och barnen och hunden skulle älska att bo i hus. Det skulle jag också såklart, men inte till den grad att vi sätter oss i ett hus nu, som Mark sen inte har råd med och deras tillvaro ska rivas upp när nåt annat traumatiskt redan har hänt.
Så mitt råd till alla är: skaffa en livförsäkring! Man vet aldrig vad som händer och det är en trygghet för en själv att veta att ens familj kommer vara ok när man inte själv kan vara med och se till det.



Hur som helst. Vi är så glada och tacksamma att vi är här. Och grattis Sverige. Min familj är fantastisk, och kommer fortsätta bidra till välfärden som vi har i det här landet.