torsdag 31 maj 2018

Allt kan ändras på en minut...

Dags för en uppdatering här känner jag. En del av er som inte känner mig följer ju mig på instagram och har möjligtvis ett hum om att jag hade en liten incident för en vecka sedan.
Jag var förra tisdagen på väg till förskolan för att hämta barnen. Ebbe hade cyklat på morgonen men Tora hade varit på skolbesök så hon hade sovit hos mormor och således INTE cyklat.
Så jag bestämde mig för att ta med hennes cykel så det inte skulle bli tjafs om att inte båda kunde cykla. Det var tungt. Att leda en barncykel gör jävulskt ont i ryggen kan jag meddela. Det var varmt och jag var sen. Halvvägs dit var jag tvungen att stanna och sträcka på ryggen. Då hände nåt. Mitt högra ben började skaka okontrollerat och jag fattade ingenting. Sen föll jag ihop över Toras cykel med kramp i mitt vänstra ben, det var krampat upp i en sjukt konstig vinkel, det såg ut som det var brutet på typ 3 ställen. Sen kände jag att jag höll på att svimma. Jag fick upp telefonen och ringde Mark men han hörde bara röster så han trodde jag hade fickringt. Jag var precis vid en lekplats och hörde folk där fast de var bakom buskar och såg inte mig. Jag ropade på hjälp och sen är det svart. När jag vaknade upp var det en vänlig man där och en mamma med sin dotter. Jag vet inte hur länge jag var avsvimmad, kanske 5 min, kanske 20 sekunder? Ingen aning. Men jag kommer ihåg att jag var övertygad om att jag dog när jag såg backen komma emot mig. Så otäckt. Att tro på riktigt att man ska dö är en vedervärdig känsla.
De vänliga människorna som hjälpte mig ringde ambulans, tog hand om hunden och cykeln, så glad att det var folk i närheten! Tack om ni läser det här!!!!
Under tiden ringde förskolan och undrade om nåt hade hänt eftersom jag var nästan en timme sen. Jag kläckte ur mig nåt konstigt om att jag ramlat runt hörnet men att ’jag kommer nu’.
Jag ringde hur som helst Mark som fick lämna jobbet en kvart tidigare och komma och ta hunden, Toras cykel, samt hämta barnen.
Att jag skrämde livet av mig själv, och alla andra, är kanske onödig info.


Jag åkte hur som till Akuten med ambulans och satt där i typ 5 timmar. Gjorde röntgen som visade på kraftigt ödem i huvudet IGEN (verkar vara omöjligt att sluta med kortisonet), jag blev inlagd på en strokeavdelning då de är vana att handskas med krampanfall och epilepsi. Tora var förtvivlad hemma över att jag var på sjukhus. Det är mycket frågor just nu. Jag vet inte vad jag ska säga till henne. Jag har själv blivit ärrad av händelsen. Rädd och nervös. Rädd att vara själv med barnen. Jag har lärt Tora hur hon tar sig in i min telefon och kan ringa 112, pappa, Susanne och mormor. Alternativt springa till grannarna och be om hjälp. Är det nånting som gör mig vansinnig på cancern är det att mina barn ska ha det så här. Fy fan vad det gör ont. Klart man ska lära barn vad de ska göra om nåt händer, men jag måste lära dom tills NÄR det händer, inte om. Det gör mig bitter.
Jag vågar såklart inte köra bil, och i dessa högsommardagar hade det varit guld att kunna sticka iväg och bara bada. Nu har vi ju mamma såklart, men ändå. Friheten är borta. Allt är lite jobbigare när man är van att ha frihet och helt plötsligt inte har det. Planering krävs. Min hjärna är usel på att planera.
Jag är rädd när jag är ute och går med hunden, har konstant headsetet i så jag snabbt kan ringa Mark om jag känner mig yr. Han har ställt in min telefon på ’find my iphone’ på sin telefon så han kan se på gps var jag är.
Jag är paranoid. Otrevlig känsla.
Jag kände liksom inget innan, det bara hände. Det betyder att det kan hända så snabbt igen. När som helst. Var som helst.

Så nu är jag tillbaka på högdos kortison igen. Suck. Så deprimerande. Skulle ha tagit min SISTA tablett dagen efter krampanfallet. Nu blir det minst en månad till med relativt höga doser. Vet inte om ni kommer ihåg att jag klagade över hur enormt varm jag var i vintras när det var som värst. Nu är det olidligt. Jag som älskar sommar och värme håller på att dö svettdöden i det här vädret. Och ALLA kläder sitter som korvskinn för att jag är så svullen. Men power of Facebook alltså! La ut ett inlägg om att jag undrade var man får tag på BILLIGA stora kläder och en hel drös änglar har plockat ihop kläder till mig de inte använder, så i morgon och i helgen ska jag åka runt och hämta kläder! Så tacksam! Vilka människor jag känner!!! Jag älskar er alla!

I övrigt gör jag vanliga saker, vi har haft kompisar från Australien över i en strid ström, en del har åkt, en del är här nu och en del kommer inom kort. Enkla människor, sköter sig själva, behöver inte passas upp. Perfekta besökare. Jag uppskattar såklart att de tar sin tid och sina pengar och kommer och hälsar på, när allt bokades i höstas/vintras trodde jag inte jag skulle finnas kvar, men tänkte att Mark och barnen skulle älska besöken så bad folk boka ändå.
Efter förra veckan känner jag ju dessutom att allt kan ändras så fort, man får passa på medan man kan!

Sjöhäng och glass hör sommaren till 






Så vi åker och badar, drar till Kolmården, hänger i parken och andra vanliga saker. Försöker träffa kompisar. Och så går jag på quiz på onsdagarna som vanligt typ. I det här vädret vill jag helst hänga på uteserveringar varje kväll när barnen gått och lagt sig, men jag får väl vara lite realistisk och inse att det varken finns tillräckligt med pengar eller sällskap till sådant lyx. Nåja, drömma får man faktiskt.

Imorgon är det juni. Kalendern är fullklottrad med roliga saker. På tisdag ska vi till Ullevi och kolla Foo Fighters. Det ser jag mycket fram emot, även om det blir en lååååång dag och jag säkert kommer vara helt slut efter! Musik är livet. Och syrran har barnen på onsdag så jag kan i alla fall sova ut.



Sen är det roliga aktiviteter med jobbet! Känns så kul att alla fortfarande beter sig som att jag jobbar där, fast jag inte jobbat på hela läsåret. Världens bästa skola.

Nu ska jag faktiskt sätta mig och kolla serier, med alla besökare här ligger jag långt efter med allt, så tänkte passa på nu när det inte är så sent, jag kanske hinner med typ 3 avsnitt av nåt!

Må väl mina vänner!
Och hörni! Min insamling till Cancerrehabfonden drog ihop över 20 000kr! Det ni! Tack alla som bidrog med pengar och delningar! Många bäckar små!

Skitsnygga Bea på bilden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar