torsdag 31 maj 2018

Allt kan ändras på en minut...

Dags för en uppdatering här känner jag. En del av er som inte känner mig följer ju mig på instagram och har möjligtvis ett hum om att jag hade en liten incident för en vecka sedan.
Jag var förra tisdagen på väg till förskolan för att hämta barnen. Ebbe hade cyklat på morgonen men Tora hade varit på skolbesök så hon hade sovit hos mormor och således INTE cyklat.
Så jag bestämde mig för att ta med hennes cykel så det inte skulle bli tjafs om att inte båda kunde cykla. Det var tungt. Att leda en barncykel gör jävulskt ont i ryggen kan jag meddela. Det var varmt och jag var sen. Halvvägs dit var jag tvungen att stanna och sträcka på ryggen. Då hände nåt. Mitt högra ben började skaka okontrollerat och jag fattade ingenting. Sen föll jag ihop över Toras cykel med kramp i mitt vänstra ben, det var krampat upp i en sjukt konstig vinkel, det såg ut som det var brutet på typ 3 ställen. Sen kände jag att jag höll på att svimma. Jag fick upp telefonen och ringde Mark men han hörde bara röster så han trodde jag hade fickringt. Jag var precis vid en lekplats och hörde folk där fast de var bakom buskar och såg inte mig. Jag ropade på hjälp och sen är det svart. När jag vaknade upp var det en vänlig man där och en mamma med sin dotter. Jag vet inte hur länge jag var avsvimmad, kanske 5 min, kanske 20 sekunder? Ingen aning. Men jag kommer ihåg att jag var övertygad om att jag dog när jag såg backen komma emot mig. Så otäckt. Att tro på riktigt att man ska dö är en vedervärdig känsla.
De vänliga människorna som hjälpte mig ringde ambulans, tog hand om hunden och cykeln, så glad att det var folk i närheten! Tack om ni läser det här!!!!
Under tiden ringde förskolan och undrade om nåt hade hänt eftersom jag var nästan en timme sen. Jag kläckte ur mig nåt konstigt om att jag ramlat runt hörnet men att ’jag kommer nu’.
Jag ringde hur som helst Mark som fick lämna jobbet en kvart tidigare och komma och ta hunden, Toras cykel, samt hämta barnen.
Att jag skrämde livet av mig själv, och alla andra, är kanske onödig info.


Jag åkte hur som till Akuten med ambulans och satt där i typ 5 timmar. Gjorde röntgen som visade på kraftigt ödem i huvudet IGEN (verkar vara omöjligt att sluta med kortisonet), jag blev inlagd på en strokeavdelning då de är vana att handskas med krampanfall och epilepsi. Tora var förtvivlad hemma över att jag var på sjukhus. Det är mycket frågor just nu. Jag vet inte vad jag ska säga till henne. Jag har själv blivit ärrad av händelsen. Rädd och nervös. Rädd att vara själv med barnen. Jag har lärt Tora hur hon tar sig in i min telefon och kan ringa 112, pappa, Susanne och mormor. Alternativt springa till grannarna och be om hjälp. Är det nånting som gör mig vansinnig på cancern är det att mina barn ska ha det så här. Fy fan vad det gör ont. Klart man ska lära barn vad de ska göra om nåt händer, men jag måste lära dom tills NÄR det händer, inte om. Det gör mig bitter.
Jag vågar såklart inte köra bil, och i dessa högsommardagar hade det varit guld att kunna sticka iväg och bara bada. Nu har vi ju mamma såklart, men ändå. Friheten är borta. Allt är lite jobbigare när man är van att ha frihet och helt plötsligt inte har det. Planering krävs. Min hjärna är usel på att planera.
Jag är rädd när jag är ute och går med hunden, har konstant headsetet i så jag snabbt kan ringa Mark om jag känner mig yr. Han har ställt in min telefon på ’find my iphone’ på sin telefon så han kan se på gps var jag är.
Jag är paranoid. Otrevlig känsla.
Jag kände liksom inget innan, det bara hände. Det betyder att det kan hända så snabbt igen. När som helst. Var som helst.

Så nu är jag tillbaka på högdos kortison igen. Suck. Så deprimerande. Skulle ha tagit min SISTA tablett dagen efter krampanfallet. Nu blir det minst en månad till med relativt höga doser. Vet inte om ni kommer ihåg att jag klagade över hur enormt varm jag var i vintras när det var som värst. Nu är det olidligt. Jag som älskar sommar och värme håller på att dö svettdöden i det här vädret. Och ALLA kläder sitter som korvskinn för att jag är så svullen. Men power of Facebook alltså! La ut ett inlägg om att jag undrade var man får tag på BILLIGA stora kläder och en hel drös änglar har plockat ihop kläder till mig de inte använder, så i morgon och i helgen ska jag åka runt och hämta kläder! Så tacksam! Vilka människor jag känner!!! Jag älskar er alla!

I övrigt gör jag vanliga saker, vi har haft kompisar från Australien över i en strid ström, en del har åkt, en del är här nu och en del kommer inom kort. Enkla människor, sköter sig själva, behöver inte passas upp. Perfekta besökare. Jag uppskattar såklart att de tar sin tid och sina pengar och kommer och hälsar på, när allt bokades i höstas/vintras trodde jag inte jag skulle finnas kvar, men tänkte att Mark och barnen skulle älska besöken så bad folk boka ändå.
Efter förra veckan känner jag ju dessutom att allt kan ändras så fort, man får passa på medan man kan!

Sjöhäng och glass hör sommaren till 






Så vi åker och badar, drar till Kolmården, hänger i parken och andra vanliga saker. Försöker träffa kompisar. Och så går jag på quiz på onsdagarna som vanligt typ. I det här vädret vill jag helst hänga på uteserveringar varje kväll när barnen gått och lagt sig, men jag får väl vara lite realistisk och inse att det varken finns tillräckligt med pengar eller sällskap till sådant lyx. Nåja, drömma får man faktiskt.

Imorgon är det juni. Kalendern är fullklottrad med roliga saker. På tisdag ska vi till Ullevi och kolla Foo Fighters. Det ser jag mycket fram emot, även om det blir en lååååång dag och jag säkert kommer vara helt slut efter! Musik är livet. Och syrran har barnen på onsdag så jag kan i alla fall sova ut.



Sen är det roliga aktiviteter med jobbet! Känns så kul att alla fortfarande beter sig som att jag jobbar där, fast jag inte jobbat på hela läsåret. Världens bästa skola.

Nu ska jag faktiskt sätta mig och kolla serier, med alla besökare här ligger jag långt efter med allt, så tänkte passa på nu när det inte är så sent, jag kanske hinner med typ 3 avsnitt av nåt!

Må väl mina vänner!
Och hörni! Min insamling till Cancerrehabfonden drog ihop över 20 000kr! Det ni! Tack alla som bidrog med pengar och delningar! Många bäckar små!

Skitsnygga Bea på bilden

måndag 14 maj 2018

Cancerrehab och väntan på besked...

Jag har så mycket att skriva att det nästan känns överväldigande och jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Well, tillåt mig börja med att hylla Cancerrehabfonden och den fantastiska vecka jag fick förmånen att åka på till Frötuna Gård & Retreat utanför Uppsala. Ord räcker inte till för att beskriva hur JÄVLA givande den veckan var för mig. Vi var 14 kvinnor, som fått cancerdiagnos under eller strax efter graviditet och vi har alla samma ruttna erfarenheter av att moderskapet liksom överskuggas av en jäkla sjukdom som oinbjuden dök upp i vårt liv och tog över när det skulle vara som allra bäst.  Ångesten låg tung i rummet i vissa stunder, vi bär på så mycket trauma, press och stress att det ibland till och med för mig blev så oerhört ångestladdat att man knappt vet var man ska ta vägen. Men det var samtidigt så sjukt härligt! Vi har alla ärrade kroppar och själar men därmed bär vi på ett systerskap som är svårt att beskriva. Det är så befriande att prata med de som VERKLIGEN förstår vad man bär på, ärren som aldrig kommer läka. Jag tror det är därför vi väldigt ofta relaterar till varandra som ’bröstsystrar’. Vid poolen är det inte konstigt eller obehagligt att ha ärr, eller kortisonsvullen kropp, det är helt plötsligt normen och ingen bryr sig! Vi har visat ärr och nya bröst för varann helt otvunget, pratat om saker som är så jäkla privata men som har varit så skönt att lufta.
Jag har bevittnat panikångestattacker för första gången i mitt liv och lärt mig så mycket om andra och mig själv. Jag har lärt mig att meditera och älskar det, jag har njutit av mediyoga, jag har fått vila min trots allt sargade själ.  Jag är så jävla, jävla tacksam!!! Jag kan mala på i evigheter, men jag ska inte det idag. Men gör mig en tjänst. Jag har startat en Mors Dag-insamling till förmån för cancerrehabfonden. De får INGA statliga bidrag, de lever helt och hållet på folks vilja att hjälpa andra (tack Solidariska Sverige). Skänk gärna en slant så att fler kan få möjlighet att läka sin insida efter en cancerdiagnos. Varje krona räknas. Jag vet att man inte kan ge till allt, men 5kr, 10kr? Det har nog alla som läser min blogg råd med? Och ni är ganska många, det blir mycket pengar, min insamling är redan uppe i nästan 14000kr, det tog inte lång tid. Den är öppen till midnatt på mors dag - ska vi säga att vi får in 20000kr??? Det tycker jag vi satsar på! Tack på förhand! Här hittar ni min insamling.

Mina nyfunna väldigt goda vänner

Jag var på röntgen förrförra veckan. Imorgon kl 9.30 kommer domen. Jag vet inte hur jag känner. Jag känner mig ju frisk. Men samtidigt mår jag skit så fort jag försöker sluta med kortison, vilket för mig tyder på lite för mycket aktivitet där uppe mot vad jag skulle önska. Ska dessutom träffa en ny onkolog, men hon heter Nina så är säkert trevlig haha
Lite osäker känner jag mig hur som helst och har ingen direkt magkänsla vilket är ovanligt för mig.
Men håll tummarna att jag får en lika bra sommar som förra året! Jag lovar att skriva ett inlägg så fort jag orkar men var tålmodiga! Er omsorg betyder massor men ibland blir det kämpigt att försöka svara på 50 meddelanden på messenger om hur det gått... ❤️

I övrigt är väl livet som det är, vardagsbekymmer och föräldrabekymmer, men jag har lovat mig själv att bli en lite bättre kompis till mig själv. Säga ifrån. Be om hjälp. Fortsätta meditera. Ställa krav på min familj. Ta hand om mig själv och inte bara alla andra.
Jag har ju blivit rätt ’hård’ sen Augusti när livet ändrades för alltid. Jag har klippt band. Jag kan vara brutalt ärlig mot folk som inte alltid gillar att höra det. Jag tjatar om relationer och att prioritera lycka och hälsa. Nu ska jag bli lika krävande mot mig själv. Att inte alltid vara projektledare hemma. Att tillåta mig själv att vila och låta familjen äta spaghetti och köttbullar en hel vecka om jag inte orkar tänka ut nåt bättre och de inte själva styr upp nåt annat. Det är mitt löfte till mig själv efter min fina vecka.

Men hörni, vilket fantastiskt sommarväder vi har!!! Hela veckan på Frötuna var magisk och det har fortsatt sen dess! Vi hade våra väldigt goda vänner här i helgen och lördagen bjöd på ett väldigt avslappnat kolmårdsbesök. Dom hade varit på fredagen oxå så alla ’krav’ var redan gjorda. Så vi hängde i lugn och ro bara i Bamses värld och i lekparken. Så skönt! Inga tider att passa, ingen stress, inget tjat om klubba eller popcorn så fort man gick förbi ett stånd. Härlig dag helt enkelt! 

Ebbe fick Lille Skuttkram (och bamse och vargen 😊)

Idag var det 31 grader!!!! Jag har hängt i stugan nästan hela dagen, hade tänkt klippa gräset men det var för varmt! Lite ogräs fick jag rensat i alla fall. Vi har knappt hängt med där ute. Först var det svinkallt, sen smällde det bara till och blev varmt och vi har inte hunnit plantera nånting! I helgen blev tomater och paprika gjort men vi har inte ens satt potatis än! Så vi får att göra i helgen tror jag. Jag älskar hur som helst att hänga i stugan och barnen älskar det med! Och inget bråk om vilket barnprogram de ska se på Netflix. Åker tvn på finns det ju liksom bara barnkanalen ändå... De hoppar studsmatta eller badar i vattenspridaren. Lekplatsen är oxå populär men igår blev Tora arg på nån pojke som var där och ’bara lät henne gunga i bäbisgungan’. Hon är lite hetsig min unge, haha


Mina tjejer sommarhänger i stugan ❤️

Jag tyckte även det var så skönt att under min rehabvecka knappt kolla min telefon. Den låg mest på rummet. Jag kollade Facebook när jag vaknade och när jag la mig. Så i helgen och idag har den oxå mest legat och det har varit så skönt! Så svarar jag inte på meddelanden vet ni varför.

Nu ska jag sova. Ladda för en dag som jag vet kommer vara väldigt dränerande, vad svaret än blir.
Efter onken ska i alla fall jag och Mark till Bosses glassbar och antingen fira eller tröstäta Sveriges godaste glass! Är ni i Linköping är ett besök till Bosses ett MÅSTE!!! Så jäkla gott! Premiär för i år oxå.

Over and out!