måndag 19 februari 2018

Nu är vi igång igen....

NU är åtgärder äntligen insatta.
Jag var idag med sällskap av min brorsdotter Lisa i Linköping och blev inskriven på strålbehandling. Detta vidriga jag bävat så för. Mest för att jag inte vetat så mycket, jag har ju liksom inte haft någon att fråga om någonting, för ingen läkare har hört av sig.
Idag fick jag hur som helst träffa en läkare jag glömt namnet på men hon var sympatisk antar jag man kan säga. Pratade lite om biverkningar, jag fick fråga om mitt hår, som hon inte trodde jag skulle tappa särskilt mycket av... (så skönt)
Jag fick gjuta en sån där vidrig mask av mitt huvud så jag ligger helt still, men faktiskt gick det bra!! Jag har verkligen haft panik över den där masken men tror det kommer gå bra, jag ska klämma i mig en lugnande tablett på ONSDAG när jag ska få min första av 5 strålbehandlingar riktade mot hela hjärnan. 
Den här ska hålla fast mitt huvud så jag inte kan röra mig

Snabba biverkningar kan bli huvudvärk och svullnad i hjärnan, så jag kommer ligga inlagd 1-2 dagar tills de ser att jag mår tillräckligt bra för att åka hem. Biverkningar som kan komma efterhand är synproblem (starr) och känslig hud i skalpen.
Jag tar det som det kommer.
Jag kände mig betydligt lugnare i slutet på dagen i alla fall och det är skönt att få lite ro i kroppen.

De senaste två veckorna har varit förjävliga. Jag har mått skit. På riktigt skit. Jag har aldrig upplevt det förut. Totalt mörker, ingen gnista. En intensiv önskan att allt bara ska gå jäkligt fort så jag och hela min omgivning besparas denna plåga och ovisshet.

Har ni sett all ’villfarelser’ nu även finns på engelska?
In och följ ’thefallacyreport’ på instagram!!

Jag har haft det kämpigt med Ebbe som är inne i en extremt trotsig period och jag har mött hans trots på HELT fel sätt, med noll tålamod och massa skrik och tjafs.
Tora har dessvärre oxå fått ducka för mina utbrott och jag har gråtit så många tårar i frustration över att såra dom jag älskar så innerligt och mitt totalt misslyckade föräldraskap. Det är inte så de ska minnas mig.
Mark och mamma får sin beskärda del av skäll oxå, men till mitt försvar är det ibland (ganska ofta) som att ha två extra barn. Jag har inte klarat av stress och press särskilt bra men de gör liksom inget för att ta lite egna initiativ och underlätta grejer.  Så i slutändan blir jag mer stressad av att jag får ansvara för allt OCH försöka få dom att underlätta vardagen lite.
Strunt samma, jag försöker gottgöra mina utbrott och få dom att förstå att det bara är en frustration jag inte kan rå för.
Jag ska ringa Barntrauma imorgon och ringa min kurator för lite vägledning.
Nu känns det lite lättare eftersom allt har startat men jag känner mig instabil rent psykiskt, och det är nytt för mig. Jag har aldrig varit deprimerad och vet inte hur jag ska handskas med detta tillstånd. Men så här får det inte fortsätta, så här kan man inte behandla folk - helst inte de man älskar mest.

Vi var i Sälen i veckan som var med min bror och hans två fantastiska döttrar. Dom bor i Göteborg så vi ses tyvärr allt för sällan, så att få en vecka ihop var guld värt, helst för barnen att få riktigt lära känna varandra. Jag går på högdos kortison så i början av veckan mådde jag skit. Man blir uppsvälld, gasig, får ont i magen, sover väldigt dåligt och mår allmänt skit. Jag höll mig mest för mig själv på kvällarna och missade därför kvalitetstid men så är det när cancern bestämmer över ens liv.
Jag är väldigt duktig på att undermedicinera oxå, när jag väl började ta magmedicin i kombination med kortison så mådde jag såklart mycket bättre.
Dagarna spenderades i backarna - Tora gick i skidskola en timme varje morgon och sen åkte hon och jag. Hon hade en så himla kul vecka och min kropp fick känna på ordentligt med träning, att ploga med en unge mellan benen är skitjobbigt. I slutet på veckan fräste hon själv i alla gröna backar och åkte hejvilt i hopp i trollskogen. Att se henne ha så kul var värt varenda bit av smärta.
Hur Ebbe har varit den här veckan låter jag vara osagt, men 3-årstrotset är vidrigt och tyvärr är det inte bara sig själv han förstör för.
I fredags smet jag och Mark iväg på skotersafari och det var en lisa för själen. Att bara släppa stress, oro och frustration och bara ha kul ett par timmar var så välbehövligt. Det var första kvällen jag orkade sitta uppe på kvällen och ta ett glas vin med de andra.






























Lördagen var underbart solig och vi hade en helt fantastisk dag i backen, en dag man aldrig ville skulle ta slut. Dessvärre krockade brorsans 10-åring rejält med en tonårskille på eftermiddagen och dagen avslutades abrupt med ambulansfärd till Mora lasarett och övernattning där för observation. Snöpligt avslut på en annars helt fantastisk vecka och vi är så tacksamma att brorsan ordnade den här resan. Otroligt tacksamma.

Men nu är det ny vecka och jag känner mig som sagt bättre. Idag har jag till och med fått grejer gjorda. Städat, packat upp, lagat mat och varit nästan mitt gamla vanliga jag.
Imorgon är min sista ’lediga’ dag innan allt drar igång på allvar så jag ska fixa hemma och slappa, kolla ifatt lite serier.
Har lite ångest över att se sista avsnittet av Bron - sörjer att den serien nu kommer vara slut - älskar den!

Anyway. Blev inte världens muntraste inlägg men jag är inte bara den där urstarka, positiva personen hela tiden, ibland är jag bara en liten lort jag oxå.

Ta hand om varandra.

1 kommentar:

  1. Du är imponerande Nina,som du tar dig igenom detta cancerhelvete. Tre åringar kan vara riktigt dryga och det tär på föräldraskapet,,,,sedan får man dåligt samvete. Det är jättejobbigt. Fina bilder från Sälen. Otroligt vad du orkar och presterar för familjen. Du är fantastisk.
    Håller tummarna för att strålningen funkar bra. Samt att den lilla tumören går under på direkten.
    Varm kram Annika

    SvaraRadera