tisdag 6 februari 2018

Inga nyheter är väl goda nyheter eller...?

Här har det varit tyst ett tag. En del av er följer mig på instagram så vet att resultatet från röntgen inte vara bara positivt. Jag känner att jag börjar tappa gnistan lite, och ibland känner jag då att det är bättre att vara tyst än att bara gnälla.
En jäkel växer, en trotsig liten skitunge vet helt enkelt inte hur man uppför sig, medan de andra 16 krymper och beter sig som man förväntar sig av den attack med cytostatika vi ger dom.
Hur de kan reagera så olika antar jag är gåtan med cancer, man vet liksom aldrig hur den kommer bete sig. Jag vet bara att läget kunde ju ha varit värre, men å andra sidan behövs det bara den där enda för att ha ihjäl mig. Så strålning är planerad på hela hjärnan vecka 8 nån gång. Vet inte vilken dag eller nåt, men det kommer väl en kallelse, typ dagen innan. 
Och varför mår jag så bra? Det är så gräsligt svårt att ta in att man är sjuk när man inte känner att man är sjuk. Det blir svårt för omgivningen oxå såklart. När man liksom beter sig och är precis som alla andra. Jag handlar, lämnar och hämtar barn, lagar mat, åker på simskola, leker i snön, går ut och äter, släpar med barnen på gympa. 
Jag blir inte klok på denna jäkla sjukdom. 
Och så känns det som det inte spelar någon roll vad jag gör, den har sitt eget liv i alla fall. 
Ibland känns det som att det nästan vore skönare om det bara gick fort. Det här att slitas mellan hopp och förtvivlan är oerhört påfrestande och det känns som att det vore enklast för alla om det bara kunde få vara över. 
Det är lika påfrestande för min familj som det är för mig. Och jag hatar att andra ska behöva anpassa sig efter min jävla sjukdom. 

Nu i helgen kom det ett nytt bakslag. Jag hade ont i huvudet lite i fredags, så där så det liksom bara moler lite grann.. Det gick att kontrollera med tabletter så inte hela världen, men jag vara trött och irriterad, kände mig som världens skitmorsa och var allmänt uppgiven. Slängde ut ett meddelande i en av facebookgrupperna för oss med spridd bröstcancer. Ett lite uppgivet meddelande om att jag fått nog och helt enkelt känner för att skita i behandlingen och bara låta sjukdomen ha sin gång. Responsen var fantastisk. Vi känner nästan alla så ibland. Att själva väntan är olidlig och näst intill ohanterlig. Det är så mycket oro, ångest och rädsla och det tär på mitt vanligtvis ganska starka psyke. 
I lördags morse vaknade jag med precis samma sorts sprängande i bakhuvudet som jag hade i somras. Ringde mamma och sa att vi kommer med barnen och bad Mark köra mig till akuten. 
Väl där tar ju allt en väldans tid, men tillslut fick vi åka på röntgen som visade på ödem och svullnad i hjärnan igen av någon anledning och jag blev inlagd. Igår måndag hade jag redan en MR inbokad, så åkte på den, för att sedan åka in till lasarettet igen på kvällen för att få högdos kortison. Jag fick permission och kunde i alla fall sova hemma, och kl 9 i morse skulle vi tillbaka för att få svar på röntgen. Och tro det eller ej, de jävlarna växer igen. Jag blir så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill fan bara skrika!!!!
För 1,5 vecka sen krypte dom ju!!!! LÄMNA MIG IFRED!!!!
Det var tal om neurokirurgi men nu tror dom att högdos kortison kommer hjälpa. Onken skulle höra av sig. Ska bli spännande att se hur lång tid det tar.
Har bara gott att säga om onkologen i Linköping  och de möten jag haft där, alla är verkligen änglar men fy fan vad dåliga de är på att återkoppla när det är nåt. Man går här i ovisshet och bara väntar. Usch. 

Det verkar för övrigt vara ett jävla skitår det här året. Flera i min närhet mår inte bra, det är relationer som gör en del djupt olyckliga, det är bekymmer med pengar, det är jobb som strular. 
Jag kan bli oerhört provocerad när människor lever i destruktiva relationer som de egentligen inte vill vara i. Slösa bort sitt liv. Bråka massor. En del verkar drivas mer av bråk än av kärlek. Vad är det för liv? Jag känner mig kränkt när folk väljer att kasta bort sina liv. Vi kan gärna byta.


Nu blev det ett deppigt inlägg. Men jag känner mig deppig. Trött. Uppgiven.
Längtar efter vår hund. Och att få öppna upp stugan. Och att jobba.
Det tar på krafterna att alltid ses som en positiv förebild också.  Jag behöver också få vara ynklig ibland. 




2 kommentarer:

  1. Kära Nina.
    Jag blir så berörd av dina tankar och ord. Fan, rent ut sagt! Hatar cancer och blir så arg och ledsen när jag läser att skiten har börjat växa igen. Vill bara att du (jag är antagligen inte den enda som säger det) är i din fulla rätt att gnälla, skrika, gråta och tröttna. Du behöver inte vara den starka jämt. Du kan inte ha dåligt samvete om du blir arg på barnen någon gång osv. Alla blir det��
    Vill att du ska veta att du fått mig att tänka om, att bry mig mer om hur jag känner och vill leva.
    Fick bc 2014, då levde jag i ett riktigt dåligt äktenskap, jag har alltid varit den som stöttat, fixat och ordnat. Under min behandling fick jag inget stöd från mannen. Vi separerade, och nu tar jag ensam hand om barnen. Jobbar mycket , har väl flytt in i det när det varit jobbigt. Jag har mått fruktansvärt dåligt av mina behandlingar, opererats många gånger (nu senast i januari) men nu mår jag bra.
    Nu tänker jag mer på mig själv, tänker på hur jag vill leva och hur jag ska må bra. Du är en inspirationskälla för mig och du har fått mig att tänka om, att älska livet ��
    Jag önskar dig av hela mitt hjärta, så många pigga, glada och smärtfria dagar tillsammans med din fina familj.
    Många varma kramar till dig, Nina från Anki. ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki! Din kommentar värmde verkligen!

      Radera