torsdag 18 januari 2018

I väntans tider...

Förra veckan var jag på röntgen igen. Nu återstår det att se om cytostatikan fortfarande krymper skiten i skallen. Ska till onken på onsdag och hoppas få svar då, men har ännu inte fått mån läkartid, så vem vet...



Mark och jag pratade härom veckan. Vi har bägge känt att det varit så mycket uppgivenhet och tänk om ’när’ jag dör, inte ’om’.
Vi har ju kvar vårt hus i Australien som vi inte vill ha. Att hyra ut det går precis jämt upp och så fort något behöver göras hamnar vi efter. En stressfaktor helt enkelt. Samtidigt har vi (jag) känt att vi inte kan sälja, då min enda livförsäkring är bunden till det där lånet. Så om Mark väntar med att sälja tills jag inte finns längre, så försvinner halva lånet och MYCKET mer pengar blir över till ett hus här, och därmed ett betydligt lättare liv för familjen...  Samtidigt längtar vi ju efter att köpa hus här. Jag är alldeles för förståndig ibland.
Hur som, vi pratade och bestämde att OM nästa röntgen (alltså den här) visar bra så säljer vi huset och letar här i Sverige. Helst i Kimstad - så vet ni nån som vill sälja sitt hus till oss får ni gärna hojta till!
Mitt andra önskemål var att köpa hund. Jag saknar hund nåt enormt. När vi först var tvungna att ta bort Bandit kände jag att jag var färdig med hund. Tänkte att det är ju honom jag vill ha, inte hund rent generellt. Men nu när jag har varit sjukskriven hela hösten har jag varit så ensam. Har verkligen längtat efter hund. Dels som sällskap, dels för att komma ut lite mer...
Så förra lördagen snubblade jag över en sida på Facebook. ’Hundar söker hem’, där man adopterar gatuhundar från Rumänien. Där hittade jag en skäggig dam som hette Shana som jag blev helt betuttad i. Jag älskar ju lite raggiga hundar som Bandit. Tyvärr vill Shana inte bo med barn och det får man ju såklart respektera. Jag kollade runt lite och hittade istället Pippi, nån sorts vallhund som blir ett i mars. Jag anmälde intresse på henne och redan dagen efter ringde ’hundar söker hem’ till mig för en intervju. De berättade då att Pippi blivit bokad precis innan jag skickat min ansökan men att hennes syster Alva finns kvar och också väldigt gärna vill flytta till Sverige. Jag kollade igenom informationen om Alva och kände att hon skulle passa in bra i vår familj. Sen ringde de igen för en andra intervju och jag blev godkänd så igår bestämde vi oss för att Alva ska få flytta hem till oss i Mars! 
Välkommen till oss Alva ❤️

Jag är så jäkla glad - även om det känns läskigt att jag inte fått svar på röntgen än, det känns dessutom outhärdligt att vänta till i Mars men inget är väl som väntans tider...  Och jag ska ju leva tills jag är 89 så jag behöver ju inte oroa mig 😉
Så vi får väl se om det blir husförsäljning nästa vecka också 😊

Nu ska jag hämta barnen från förskolan och så ska vi bege oss till pulkabacken då vi ÄNTLIGEN fått massa snö 🙌

Må väl vänner! 

tisdag 2 januari 2018

Nytt År - Nytt liv eller hur var det nu igen?


Nu har vi välkomnat ett nytt år. Tack fan för det. 2017 var fram till Augusti ett av de bästa åren nånsin. Mycket familjetid, resa till Australien, resa till bästisen Martin på Irland, fast anställning, en fin härlig svensk sommar, familj på besök från Australien och mycket häng i stugan. Sen slog bomben ner.
Nu har jag tänkt och tänkt om lite. Har pratat mycket med en kille som för flera år sen var utdömd i den Svenska vården med en hjärntumör som inte skulle gå att bota. Han sökte alternativ och idag är han frisk. Han är vad man än tycker om alternativa vägar en stor inspiration och varje gång vi skriver blir jag så sjukt peppad och inspirerad. Han säger så extremt kloka saker! Tack Tim (om du råkar läsa det här) för de timmar du lagt på att peppa och inspirera mig!
Så i år är året jag på allvar kommer prova alternativ IHOP med cytostatika. Jag skulle aldrig välja bort traditionell behandling för alternativ men jag har hört mig för med Gill (min ängel i Australien ni vet) och hon har försäkrat att det jag tänker prova inte kommer ha någon negativ effekt på min behandling, även om hon heller inte tror den kommer hjälpa. Men hur ska jag veta om den hjälper just mig eller inte om jag inte försöker? Jag väljer att fokusera på de som verkligen lyckats med alternativ, inte fokusera på de som det inte gått bra för.
Jag vill ju liksom bara leva!
Tim pratar också mycket om psyket. Att man måste visionera ett långt friskt liv, annars sänder man automatiskt fel signaler till kroppen.
Så nu har jag övat ett par veckor redan, jag ska få barnbarn när jag är runt 60, och jag ska leva tills jag är 89! Så det så! Jag läser en bok jag blivit tipsad om många gånger, som jag haft länge, men inte börjat läsa förrän nyligen. ’Att överlista din cancer’.


Jag ska basa kroppen. Sluta med socker, gluten, mejeri och rött kött. Eller köttet tänker jag mest att jag ska minska rejält, sluta helt känns tufft just nu. Och lyssna nu; sluta med alkohol... 😳 (nu trillar kanske syrran av stolen i sorg över uteblivna vinkvällar)
Det låter som att jag dricker mängder men det gör jag faktiskt inte.
Men de där glasen vin som jag gärna unnar mig till helgen kommer jag bara unna mig vid väldigt speciella tillfällen. Jag ska unna mig livet istället för gift.
Så nu behöver jag hjälp. Hjälp från er jag träffar med jämna mellanrum. Peppning, tips på att lyckas, grymma recept på vegetarian/raw food-recept osv
Kanske inte bjuda på världens godaste sockerbomb när jag kommer på besök. Inte skaka på huvudet åt mitt infall. Jag vill verkligen satsa. Jag skulle inte må dåligt av att droppa lite kilon heller, då skulle jag kanske orka springa och ta mig igenom ännu ett vårrus! Med hjärnmetastaser! Fatta den kicken jag skulle få. Jag skulle till och med tillåta mig själv att gråta vid målgång då!

Slutet av 2017 var riktigt bra. Marks mamma är här i 4 veckor och det är så nyttigt och kul - framför allt för barnen.
Julafton var nog min bästa hittills i livet - och eftersom jag ska leva tills jag är 89 var jag inte ens vemodig. Den var bara perfekt! Jag var i Göteborg och fick hänga med min yngsta bror och halva hans familj en kväll. Jag saknar dom väldigt mycket och är så glad att vi fick ihop det! Jag fick träffa två goda vänner och deras män från Australien - god mat, superkul (ganska blöt) kväll i Västervik med sovmorgon på hotell.
Jag fick träffa Sarah som jag ’känt’ en längre tid via Facebook - en sk ’bröstsyster’. Det är konstigt att man automatiskt får ett band till andra bara för att man haft oturen att få liknande sorts cancer. Men det är faktiskt så att ingen annan riktigt förstår. Vi fikade och hade jättetrevligt och det känns verkligen som om vi känt varandra jämt.
Känner att vi kommer ses igen inom en relativt snar framtid!

Så vi välkomnade det nya året fyllda av energi. Vi hade en barnvänlig tillställning hos våra goda vänner Sandra och Martin. Barnen är typ bästisar med deras barn och det är så skönt när de leker relativt konfliktfritt så vi vuxna kan ägna oss åt god mat, dryck och meningsfulla konversationer.

Imorgon ska jag iväg till Linköping och hämta ut mer cytostatika. Jag är genomförkyld, har en pajad mage och händerna är skinnflådda, öppna sår för tillfället. Jag hoppas att det oxå hjälps av ny diet och fokus på att boosta immunförsvaret.
Jag brukar inte klaga men jävlar vad ont det gör!!! 😳

Jag hoppas ni känner samma förväntan på det nya året som jag gör! 
Kram till er alla! ❤️