söndag 24 juni 2018

Verkligheten....

Idag la jag upp den här bilden på mitt ’kortisonnylle’ på instagram.


Jag har inte velat vara med på kort för att jag är så vansinnigt svullen att jag inte känner igen mig själv. Och det är inte så här jag vill bli ihågkommen. Men sen tänkte jag att jag kanske alltid kommer se ut så här, så varför inte vara ärlig med hur jag ser ut. Jag har gått på höga doser kortison i över 4 månader. De första två veckorna gick jag upp 18 kg. Det är sjukt mycket på två veckor och musklerna hinner inte med, så att gå i trappor och andra mer eller mindre fysiska aktiviteter blir asjobbiga. Dessutom har kroppen spruckit upp totalt i en miljard bristningar. Jag klarade två graviditeter utan men nu har jag fått min beskärda del. Jag bryr mig inte nämnvärt utseendemässigt men de gör ONT och kliar nåt vansinnigt. Nu smörjer jag med bio-oil och ser om det kanske kan hjälpa.
Jag tycker det är skitjobbigt att träffa folk. Inte de jag känner väl, och inte se jag inte känner alls, men den där klicken mitt emellan. Ni vet bekantta, eller kompisars kompisar.
Som nu i midsommarhelgen, när vi var i byn där jag växte upp och dansade runt stången. Nu var det väldigt få bekanta där, Kimstad verkar mest ha nya familjer vilket är kul att se, men jag hade ångest och var nervös innan. Och visst blir folk obekväma, och stirrar. De äldre vet ju i alla fall vem jag är genom mina föräldrar, och det blir lite ’åh där är ju Ingers stackars dotter’.
Sen var det jättekul att springa på folk jag faktiskt känner, och kul att se att lilla skithålans idrottsklubb fortfarande levererar och skapar gemenskap som den alltid gjort! Jag älskar Kimstad. Det är där jag helst vill bo!



Små elefanterna



Älskar den här bilden! 

Hur som helst, det här inlägget skulle handla om hur jag ser ut, för nu ska vi vara ärliga här. För även om jag hatar hur jag ser ut och att jag inte kommer i mina vanliga kläder, så är det så här verkligheten ser ut för mig just nu. Och jag har fått så himla mycket fina kläder att jagnuvfaktiskt kan klä mig för varje tillfälle - vardag som fest! Tack ni som gett mig allt fint! ❤️
Här kommer bilder, bristningar, hängbuk och allt - verkligheten helt enkelt!







Kan man göra annat än skratta åt eländet? 😂


tisdag 19 juni 2018

Fallolyckor och jobbhäng!

Jag kämpar på med mitt kortison. Har inte trappat ner enligt schemat då jag känner att jag inte varit redo, utan lyssnar faktiskt på kroppen och tar det lite lugnare, trots att jag bara vill sluta med eländet. Men att må bra, inte vara yr och inte vara rädd för krampanfall är viktigare än att inte vara så svullen.
Jag har märkt stor skillnad på min balans. Kan inte säga när och hur det ändrades, men jag snubblar lätt, och kan då inte parera och återfå balansen, utan ramlar. I fredags när Mark och jag gick ner till stan höll det på att gå illa, men Mark fångade upp mig så jag slapp slå mig fördärvad. Däremot blev jag ju rädd och gråtig, jag hatar att inte ha kontroll.
Och i söndags i stugan var han inte där och fångade upp mig och mina knän, armbågar och händer fick ta smällen, framför allt vänster knä. Jag vet inte vad som hände, men jag tappade balansen och flög hejdlöst framåt, tur att skallen klarade sig känner jag 😳




Och jäklar vad ont det gör med skrapsår, helst nu när det är skorpa! Det är ju så stramt och varje steg gör skitont! Ska aldrig mer säga till barnen att det inte är så farligt och att sommarknän hör sommaren till!
Det värsta var att Tora blev så himla rädd och ledsen när jag ramlade. Hon skrek att nu vill hon faktiskt att dom där dumma prickarna i hjärnan försvinner!!! Vem vill inte det liksom. Men sen blev hon sjuksköterska och hjälpte till att plåstra om mamma. Fina unge.

Igår for vi i mitt arbetslag ut till min kollegas lantställe i Valdemarsvik. De hade utvärderingsdagar och dom är så himla fina att de bjöd med mig. Världens bästa arbetslag som alltid får en att känna sig välkommen trots att jag inte jobbat på hela läsåret 😊❤️
Så jag åt och drack gott, spelade spel, njöt av lantlivet och var uppe till nästan 3 inatt!!! Det händer inte ofta och idag är jag sjukt trött...


Men vad trevligt jag haft. Typ musikquiz inatt och sjukt mycket nostalgimusik. Jag ska inte säga trevligt för det låter så trist. Jag hade skitkul! 🤘
Tack team RH, ni är bäst!

Nu ligger jag i soffan och väntar på att mamma ska komma hem med barnen. Hittade en bok som låg framme ’my mummy has cancer’ som min goda vän Gill har skickat från Australien som är skriven av en mamma från Newcastle som dog i sin bröstcancer. Hon skrev den till sin dotter för att hjälpa henne i sin sorg efteråt. Den är jättefin, pratar lite om Gud, vilket jag egentligen inte vill, men den är så fin i hur den beskriver att man på nåt sätt alltid finns kvar i hjärtat hos dom som är kvar.

Några av sidorna i boken

Vet inte varför den låg framme, men jag hoppas inte Mark har läst den då jag INTE är redo att prata döden med Tora (eller Ebbe för den delen) För vi är inte där än.
Jag får sån jävla ångest bara jag tänker på att jag ska behöva berätta för barnen att jag ska dö. Hur fan berättar man det. Nej fy fan. Det får vänta. Döden får vänta. Jag har inte tid, jag har alldeles för mycket att göra först.

Nej nu måste jag sluta innan jag får gå och knapra ångestdämpande medicin.

Ha det gött och Trevlig Midsommar på er!

söndag 10 juni 2018

Idag firar vi 3 år!

Idag är det 3 år sedan vi landade i Sverige för att bo.
Helt sjukt vad fort tiden har gått.
Vi har hunnit med så mycket sen dess, både roliga, spännande och tråkiga saker.
Vi har upplevt, förfärats, förvånats, överraskats, svurit men framför allt älskat Sverige.



Det är lätt att klaga. Det är mycket som kunde vara bättre. Men har man bott utanför Sverige så inser man ganska fort - framför allt som barnfamilj - hur OERHÖRT privilegierade vi är i Sverige.
Vi har kraftigt reducerade barnomsorgsavgifter. Som en jämförelse betalade jag 500kr PER DAG för Toras barnomsorg i Australien. Då är det bara barnpassning. Ingen mat, inga blöjor, ingen pedagogisk plan.
Vi har gratis skola. Gratis univeristet. Föräldraförsäkring. VAB. Sjukpenning. A-kassa.
Sjukvård som trots att vi gnäller är en av världens allra bästa. Nästan gratis.

Jag har varit sjukskriven på heltid sen Augusti. Hade vi bott kvar i Australien hade jag haft sjukpenning i 10 dagar. Sen hade jag inte fått en spänn. Trots att skatten är nästan lika hög där som här. Vi hade fått sälja allt vi hade. vi hade inte haft råd att ha hus och bil. Här har vi kunnat bo kvar. Klart det känns att vara sjukskriven, jag har inte superhög lön från början, och då 'bara' få 80% känns såklart i plånboken eftersom man skapar sig ett liv efter sina tillgångar, men vi klarar oss!
Det hade vi inte gjort i Australien.

Vi har sålt vårt hus där nu. Vi hade en riktigt bra livförsäkring på huset där som vi inte velat släppa eftersom vi inte får ta någon livförsäkring nu. Och när jag då väl måste vidare till nästa liv skulle halva lånet försvinna och Mark skulle vara i en ganska bra situation och kunna köpa hus här för att få ner månadskostnaden när han kommer tvingas leva på en inkomst. Men när Mark ringde för att kolla villkoren på försäkringen fick han reda på att den inte gäller när man bor utomlands. Så vi fick en återbetalning på premien för de senaste 3 åren, och la ut huset till försäljning. Det sålde på två veckor och vi fick mer än vad vi bad om (öppen budgivning är förbjuden i Australien så det är inte som här att priserna springer iväg hejdlöst).
Vi skulle vilja använda vårt överskott till att köpa ett hus här men i min situation får man inga lån och Mark får inget lån själv till en summa som vi skulle behöva för ett hus som skulle passa oss.
Jag lider inte av att bo där vi bor, tycker lägenhet är rätt skönt, men Mark längtar efter hus, och barnen och hunden skulle älska att bo i hus. Det skulle jag också såklart, men inte till den grad att vi sätter oss i ett hus nu, som Mark sen inte har råd med och deras tillvaro ska rivas upp när nåt annat traumatiskt redan har hänt.
Så mitt råd till alla är: skaffa en livförsäkring! Man vet aldrig vad som händer och det är en trygghet för en själv att veta att ens familj kommer vara ok när man inte själv kan vara med och se till det.



Hur som helst. Vi är så glada och tacksamma att vi är här. Och grattis Sverige. Min familj är fantastisk, och kommer fortsätta bidra till välfärden som vi har i det här landet.

torsdag 31 maj 2018

Allt kan ändras på en minut...

Dags för en uppdatering här känner jag. En del av er som inte känner mig följer ju mig på instagram och har möjligtvis ett hum om att jag hade en liten incident för en vecka sedan.
Jag var förra tisdagen på väg till förskolan för att hämta barnen. Ebbe hade cyklat på morgonen men Tora hade varit på skolbesök så hon hade sovit hos mormor och således INTE cyklat.
Så jag bestämde mig för att ta med hennes cykel så det inte skulle bli tjafs om att inte båda kunde cykla. Det var tungt. Att leda en barncykel gör jävulskt ont i ryggen kan jag meddela. Det var varmt och jag var sen. Halvvägs dit var jag tvungen att stanna och sträcka på ryggen. Då hände nåt. Mitt högra ben började skaka okontrollerat och jag fattade ingenting. Sen föll jag ihop över Toras cykel med kramp i mitt vänstra ben, det var krampat upp i en sjukt konstig vinkel, det såg ut som det var brutet på typ 3 ställen. Sen kände jag att jag höll på att svimma. Jag fick upp telefonen och ringde Mark men han hörde bara röster så han trodde jag hade fickringt. Jag var precis vid en lekplats och hörde folk där fast de var bakom buskar och såg inte mig. Jag ropade på hjälp och sen är det svart. När jag vaknade upp var det en vänlig man där och en mamma med sin dotter. Jag vet inte hur länge jag var avsvimmad, kanske 5 min, kanske 20 sekunder? Ingen aning. Men jag kommer ihåg att jag var övertygad om att jag dog när jag såg backen komma emot mig. Så otäckt. Att tro på riktigt att man ska dö är en vedervärdig känsla.
De vänliga människorna som hjälpte mig ringde ambulans, tog hand om hunden och cykeln, så glad att det var folk i närheten! Tack om ni läser det här!!!!
Under tiden ringde förskolan och undrade om nåt hade hänt eftersom jag var nästan en timme sen. Jag kläckte ur mig nåt konstigt om att jag ramlat runt hörnet men att ’jag kommer nu’.
Jag ringde hur som helst Mark som fick lämna jobbet en kvart tidigare och komma och ta hunden, Toras cykel, samt hämta barnen.
Att jag skrämde livet av mig själv, och alla andra, är kanske onödig info.


Jag åkte hur som till Akuten med ambulans och satt där i typ 5 timmar. Gjorde röntgen som visade på kraftigt ödem i huvudet IGEN (verkar vara omöjligt att sluta med kortisonet), jag blev inlagd på en strokeavdelning då de är vana att handskas med krampanfall och epilepsi. Tora var förtvivlad hemma över att jag var på sjukhus. Det är mycket frågor just nu. Jag vet inte vad jag ska säga till henne. Jag har själv blivit ärrad av händelsen. Rädd och nervös. Rädd att vara själv med barnen. Jag har lärt Tora hur hon tar sig in i min telefon och kan ringa 112, pappa, Susanne och mormor. Alternativt springa till grannarna och be om hjälp. Är det nånting som gör mig vansinnig på cancern är det att mina barn ska ha det så här. Fy fan vad det gör ont. Klart man ska lära barn vad de ska göra om nåt händer, men jag måste lära dom tills NÄR det händer, inte om. Det gör mig bitter.
Jag vågar såklart inte köra bil, och i dessa högsommardagar hade det varit guld att kunna sticka iväg och bara bada. Nu har vi ju mamma såklart, men ändå. Friheten är borta. Allt är lite jobbigare när man är van att ha frihet och helt plötsligt inte har det. Planering krävs. Min hjärna är usel på att planera.
Jag är rädd när jag är ute och går med hunden, har konstant headsetet i så jag snabbt kan ringa Mark om jag känner mig yr. Han har ställt in min telefon på ’find my iphone’ på sin telefon så han kan se på gps var jag är.
Jag är paranoid. Otrevlig känsla.
Jag kände liksom inget innan, det bara hände. Det betyder att det kan hända så snabbt igen. När som helst. Var som helst.

Så nu är jag tillbaka på högdos kortison igen. Suck. Så deprimerande. Skulle ha tagit min SISTA tablett dagen efter krampanfallet. Nu blir det minst en månad till med relativt höga doser. Vet inte om ni kommer ihåg att jag klagade över hur enormt varm jag var i vintras när det var som värst. Nu är det olidligt. Jag som älskar sommar och värme håller på att dö svettdöden i det här vädret. Och ALLA kläder sitter som korvskinn för att jag är så svullen. Men power of Facebook alltså! La ut ett inlägg om att jag undrade var man får tag på BILLIGA stora kläder och en hel drös änglar har plockat ihop kläder till mig de inte använder, så i morgon och i helgen ska jag åka runt och hämta kläder! Så tacksam! Vilka människor jag känner!!! Jag älskar er alla!

I övrigt gör jag vanliga saker, vi har haft kompisar från Australien över i en strid ström, en del har åkt, en del är här nu och en del kommer inom kort. Enkla människor, sköter sig själva, behöver inte passas upp. Perfekta besökare. Jag uppskattar såklart att de tar sin tid och sina pengar och kommer och hälsar på, när allt bokades i höstas/vintras trodde jag inte jag skulle finnas kvar, men tänkte att Mark och barnen skulle älska besöken så bad folk boka ändå.
Efter förra veckan känner jag ju dessutom att allt kan ändras så fort, man får passa på medan man kan!

Sjöhäng och glass hör sommaren till 






Så vi åker och badar, drar till Kolmården, hänger i parken och andra vanliga saker. Försöker träffa kompisar. Och så går jag på quiz på onsdagarna som vanligt typ. I det här vädret vill jag helst hänga på uteserveringar varje kväll när barnen gått och lagt sig, men jag får väl vara lite realistisk och inse att det varken finns tillräckligt med pengar eller sällskap till sådant lyx. Nåja, drömma får man faktiskt.

Imorgon är det juni. Kalendern är fullklottrad med roliga saker. På tisdag ska vi till Ullevi och kolla Foo Fighters. Det ser jag mycket fram emot, även om det blir en lååååång dag och jag säkert kommer vara helt slut efter! Musik är livet. Och syrran har barnen på onsdag så jag kan i alla fall sova ut.



Sen är det roliga aktiviteter med jobbet! Känns så kul att alla fortfarande beter sig som att jag jobbar där, fast jag inte jobbat på hela läsåret. Världens bästa skola.

Nu ska jag faktiskt sätta mig och kolla serier, med alla besökare här ligger jag långt efter med allt, så tänkte passa på nu när det inte är så sent, jag kanske hinner med typ 3 avsnitt av nåt!

Må väl mina vänner!
Och hörni! Min insamling till Cancerrehabfonden drog ihop över 20 000kr! Det ni! Tack alla som bidrog med pengar och delningar! Många bäckar små!

Skitsnygga Bea på bilden

måndag 14 maj 2018

Cancerrehab och väntan på besked...

Jag har så mycket att skriva att det nästan känns överväldigande och jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Well, tillåt mig börja med att hylla Cancerrehabfonden och den fantastiska vecka jag fick förmånen att åka på till Frötuna Gård & Retreat utanför Uppsala. Ord räcker inte till för att beskriva hur JÄVLA givande den veckan var för mig. Vi var 14 kvinnor, som fått cancerdiagnos under eller strax efter graviditet och vi har alla samma ruttna erfarenheter av att moderskapet liksom överskuggas av en jäkla sjukdom som oinbjuden dök upp i vårt liv och tog över när det skulle vara som allra bäst.  Ångesten låg tung i rummet i vissa stunder, vi bär på så mycket trauma, press och stress att det ibland till och med för mig blev så oerhört ångestladdat att man knappt vet var man ska ta vägen. Men det var samtidigt så sjukt härligt! Vi har alla ärrade kroppar och själar men därmed bär vi på ett systerskap som är svårt att beskriva. Det är så befriande att prata med de som VERKLIGEN förstår vad man bär på, ärren som aldrig kommer läka. Jag tror det är därför vi väldigt ofta relaterar till varandra som ’bröstsystrar’. Vid poolen är det inte konstigt eller obehagligt att ha ärr, eller kortisonsvullen kropp, det är helt plötsligt normen och ingen bryr sig! Vi har visat ärr och nya bröst för varann helt otvunget, pratat om saker som är så jäkla privata men som har varit så skönt att lufta.
Jag har bevittnat panikångestattacker för första gången i mitt liv och lärt mig så mycket om andra och mig själv. Jag har lärt mig att meditera och älskar det, jag har njutit av mediyoga, jag har fått vila min trots allt sargade själ.  Jag är så jävla, jävla tacksam!!! Jag kan mala på i evigheter, men jag ska inte det idag. Men gör mig en tjänst. Jag har startat en Mors Dag-insamling till förmån för cancerrehabfonden. De får INGA statliga bidrag, de lever helt och hållet på folks vilja att hjälpa andra (tack Solidariska Sverige). Skänk gärna en slant så att fler kan få möjlighet att läka sin insida efter en cancerdiagnos. Varje krona räknas. Jag vet att man inte kan ge till allt, men 5kr, 10kr? Det har nog alla som läser min blogg råd med? Och ni är ganska många, det blir mycket pengar, min insamling är redan uppe i nästan 14000kr, det tog inte lång tid. Den är öppen till midnatt på mors dag - ska vi säga att vi får in 20000kr??? Det tycker jag vi satsar på! Tack på förhand! Här hittar ni min insamling.

Mina nyfunna väldigt goda vänner

Jag var på röntgen förrförra veckan. Imorgon kl 9.30 kommer domen. Jag vet inte hur jag känner. Jag känner mig ju frisk. Men samtidigt mår jag skit så fort jag försöker sluta med kortison, vilket för mig tyder på lite för mycket aktivitet där uppe mot vad jag skulle önska. Ska dessutom träffa en ny onkolog, men hon heter Nina så är säkert trevlig haha
Lite osäker känner jag mig hur som helst och har ingen direkt magkänsla vilket är ovanligt för mig.
Men håll tummarna att jag får en lika bra sommar som förra året! Jag lovar att skriva ett inlägg så fort jag orkar men var tålmodiga! Er omsorg betyder massor men ibland blir det kämpigt att försöka svara på 50 meddelanden på messenger om hur det gått... ❤️

I övrigt är väl livet som det är, vardagsbekymmer och föräldrabekymmer, men jag har lovat mig själv att bli en lite bättre kompis till mig själv. Säga ifrån. Be om hjälp. Fortsätta meditera. Ställa krav på min familj. Ta hand om mig själv och inte bara alla andra.
Jag har ju blivit rätt ’hård’ sen Augusti när livet ändrades för alltid. Jag har klippt band. Jag kan vara brutalt ärlig mot folk som inte alltid gillar att höra det. Jag tjatar om relationer och att prioritera lycka och hälsa. Nu ska jag bli lika krävande mot mig själv. Att inte alltid vara projektledare hemma. Att tillåta mig själv att vila och låta familjen äta spaghetti och köttbullar en hel vecka om jag inte orkar tänka ut nåt bättre och de inte själva styr upp nåt annat. Det är mitt löfte till mig själv efter min fina vecka.

Men hörni, vilket fantastiskt sommarväder vi har!!! Hela veckan på Frötuna var magisk och det har fortsatt sen dess! Vi hade våra väldigt goda vänner här i helgen och lördagen bjöd på ett väldigt avslappnat kolmårdsbesök. Dom hade varit på fredagen oxå så alla ’krav’ var redan gjorda. Så vi hängde i lugn och ro bara i Bamses värld och i lekparken. Så skönt! Inga tider att passa, ingen stress, inget tjat om klubba eller popcorn så fort man gick förbi ett stånd. Härlig dag helt enkelt! 

Ebbe fick Lille Skuttkram (och bamse och vargen 😊)

Idag var det 31 grader!!!! Jag har hängt i stugan nästan hela dagen, hade tänkt klippa gräset men det var för varmt! Lite ogräs fick jag rensat i alla fall. Vi har knappt hängt med där ute. Först var det svinkallt, sen smällde det bara till och blev varmt och vi har inte hunnit plantera nånting! I helgen blev tomater och paprika gjort men vi har inte ens satt potatis än! Så vi får att göra i helgen tror jag. Jag älskar hur som helst att hänga i stugan och barnen älskar det med! Och inget bråk om vilket barnprogram de ska se på Netflix. Åker tvn på finns det ju liksom bara barnkanalen ändå... De hoppar studsmatta eller badar i vattenspridaren. Lekplatsen är oxå populär men igår blev Tora arg på nån pojke som var där och ’bara lät henne gunga i bäbisgungan’. Hon är lite hetsig min unge, haha


Mina tjejer sommarhänger i stugan ❤️

Jag tyckte även det var så skönt att under min rehabvecka knappt kolla min telefon. Den låg mest på rummet. Jag kollade Facebook när jag vaknade och när jag la mig. Så i helgen och idag har den oxå mest legat och det har varit så skönt! Så svarar jag inte på meddelanden vet ni varför.

Nu ska jag sova. Ladda för en dag som jag vet kommer vara väldigt dränerande, vad svaret än blir.
Efter onken ska i alla fall jag och Mark till Bosses glassbar och antingen fira eller tröstäta Sveriges godaste glass! Är ni i Linköping är ett besök till Bosses ett MÅSTE!!! Så jäkla gott! Premiär för i år oxå.

Over and out!

söndag 29 april 2018

Om livsglädje gick att ge bort...

Länge sen jag uppdaterade. Det betyder att allt är bra - eller ’under kontroll’. Inga nyheter är goda nyheter som det sägs.
Regnet smattrar mot rutan idag, och jag känner att det blir en oproduktiv dag hemma och bara slappa.



Har precis sett dokumentären om Avicii (igen). Såg en tweet som var så träffande, ’miljoner lyssnade på Avicii, fan att inte fler lyssnade på Tim’... Hoppas en hel hög personer har fått sig en tankeställare. Tycker det är så tragiskt. Alla unga människor som mår så dåligt att de väljer att ta sitt liv.
Tänk om man kunde donera livsvilja. Mina organ är ju värdelösa, fullproppade med gifter och skit. Men min livsvilja finns ju och jag önskar den gick att ge till nån som har det tufft med den biten när jag dör. Det är så bisarrt att tänka att folk inte vill leva, när det är allt jag vill.

På onsdag är det dags för röntgen, sen ett par veckors väntan på svar. Men v 19 ska jag på rehab genom cancerrehabfonddn så det blir i alla fall en vecka när jag får fokusera på annat än resultatet...
Vi är ett gäng tjejer som fått cancer i samband med graviditet eller precis efter som ska få åka iväg tillsammans. Ska bli hur härligt som helst, även om programmet visade skrämmande mycket yoga - INTE min grej, är så svullen i kroppen att jag knappt kan böja mig nerför att sätta på mig strumpor 😳

Imorgon fyller min fina mamma 70 år, så på tisdag blir det firande av jubilaren med smörgåstårta med släkt och vänner. .
Vi skulle åkt till Göteborg i helgen men kommunikationsmissar gjorde att vi stannade hemma, så igår bjöd jag ut mamma på middag bara hon och jag. Det var jättemysigt och vi höll sams hela middagen haha
I år är ju året när hon blir 70 och jag (förhoppningsvis) 40.
V 31 drar vi till Kroatien och firar. All inclusive och Bamseklubb, ljuv musik i mina öron!

Nej nu vrålar Ebbe att vi ska leka kurragömma så det är bäst jag lyder.

Ha en trevlig Valborg kära vänner!

söndag 1 april 2018

3 Augusti 2016 - en lycklig dag.

Den 2 Augusti 2016 åkte vår familj iväg på en resa som hade kunnat och som jag nog trodde skulle vara vår sista. Jag väntade på besked på hur mina levermetastaser svarade på behandlingen och hade väl en lite dålig magkänsla. Jag ville se Lappland och visa min familj vårt fantastiska land, så vi packade in barnen i bilen och började köra norrut, första stoppet var Umeå över en natt. Den 3:e Augusti närmade vi oss Höga Kustenbron när min telefon ringde och det var min syster som meddelade att min systerson Linus skulle bli pappa. Jag tjöt i flera timmar, kunde inte sluta, kunde inte fatta att min lille Linus skulle bli pappa. Jag såg inte den där jäkla bron för alla lyckotårar.
Sen jag blev sjuk har det känns viktigt att 'få vara med', jag vill få träffa alla blivande bebisar, jag vill att folk ska gifta sig, jag vill att folk ska göra saker så jag får vara med!! Det blir en liten extra sporre att leva när man vet att man har stora händelser att se fram emot.
Och ska jag vara ärlig kände jag där och då att jag inte skulle få träffa den där lilla bebisen som var på väg, så det var såklart en sorg samtidigt som jag var så glad.
Nu fick jag ju positivt besked senare den veckan att jag svarade väldigt bra på behandlingen och när Harry väl föddes så mådde jag nästan bättre än nånsin.



Jag och en relativt nyfödd Harry

Och idag fyller Harry 1 år.



Och jag ska gå på 1-årskalas. 
Vilken skräll va? Här sitter jag, och bara lever. Fan vad härligt! 
Villfarelserochdöden på instagram - så bra 

Jag tjatar väldigt om just det här, men vet ni vad, folk ångrar sällan på sin dödsbädd att de inte skämde bort sina barn med svindyra saker, eller att de inte åkte luftballong, eller att de inte såg pyramiderna. De ångrar samtal de inte hade med nära och kära, eller relationer som var trasiga och inte reparerades. Tid. Tid de inte spenderade med de som var viktiga i livet.


Mer småmänniskor kommer in i mitt liv ❤️

I höst väntas mer tillökning bland folk jag älskar och jag kan inte tänka mig en bättre motivation att leva än att få träffa nya små människor som kommer fylla mitt hjärta med oändlig kärlek.

Ta hand om varandra. 

lördag 17 mars 2018

När livet rullar på som vanligt - för alla andra....

Igår konstaterade jag att människor verkligen blir obekväma av att man är sjuk.
Jag har ju varit tvungen att raka av mig allt hår då det helt enkelt inte gick att rädda. Det gjorde jag redan i måndags tror jag. Tora är mer ledsen än mig, vill inte ha en skallis till mamma och jag har LOVAT att inte ta av mig mössan när vi är på förskolan. Den grejen är ny för mig då hon aldrig brytt sig förut. Men hon är ju äldre såklart, och andra saker hamnar i fokus.
Hur dom helst, jag var på date med mina kompisar Petra & Johanna i tisdags, då hade jag peruk. Visst, jag är svullen som satan och JAG som vet hur jag ser ut annars tycker ju att jag ser sjuk ut. Men för främlingar kanske jag liksom bara har ett megastort ansikte. Andra dagar har jag ju mössa, det är ju kallt ute.
Men igår var jag och mamma och handlade på förmiddagen och eftersom jag blir så himla varm slängde jag på mig en scarf. Och vilken skillnad i folks beteende! Det stirras på ett annat sätt, folk blir jäkligt obekväma, jag skulle gå på toa och halva kön försvann, som om man vore pestsmittad. För helt plötsligt är det så tydligt att det (mest troligt) är cancer.
Jag blev med ens jäkligt bitter och nedstämd och avundsjuk på allas liv som är precis som vanligt. Folk åker på semestrar, eller planerar semestrar, eller pratar om vad de ska göra i höst. Helt normala saker såklart, men jag är mer just nu, ’hur ska jag ta mig till affären idag?’
Så jag hamnade i en liten mental svacka, och blev lite gråtig och ömklig.

Och igår kväll var jag ute med girlsen i min familj. För ett år sen drog vi till Stockholm och kollade på Alex & Sigge på Rival, så vi tänkte att vi skulle gå ut och käka i år igen, det är inte så ofta vi träffas bara vi. 

1 år sen i Stockholm

Igår i Norrköping (Lisa saknas på bilden)

Vi gick till Pig n Hen här i Norrköping och käkade 

Väldigt goda drinkar och utsökt mat på Pig n Hen

(gå dit - supergott) och sen gick vi till min kompis Max supermysiga hak - Pub & Krubb om ligger i Knäppingsborg! 


Har ni inte varit  där på lunch eller trevligt barhäng kan jag varmt rekommendera att ni går dit! Max är dessutom skittrevlig!
Men det var lite samma sak ute, jag hade scarf på mig och upplevde att folk stirrade på ett annat sätt. Som att man undrar hur någon som är sjuk kan vara ute och roa sig?
Hur som hade jag jäkligt trevligt och bitterheten hade lagt sig.
Min kompis Anja körde nyss en instagramgrej om 21 dagar av tacksamhet och det tänkte jag oxå göra. Fokusera på det bra liksom, den här bitterheten känns inte som jag, även om den tagit stor plats på sistone. Så jag tänkte tvinga mig själv att fokusera på lite bra.

Idag vaknade jag nu vid 6, lite tung i skallen efter igår, men efter 5 timmars sömn och ett par drinkar igår är det kanske självförvållat. Ska gå upp och äta gofrukost i lugn och ro innan familjen vaknar till liv.

Igår fick jag även reda på två saker som gör mig vansinnigt lycklig, men jag får återkomma till det en annan dag - men livet har aldrig känts så viktigt som nu!

Håll koll på instagram enell78 - så börjar jag min #21dagaravtacksamhet senare idag!

Må väl!

söndag 11 mars 2018

Biverkningarnas verklighet...

I onsdags var jag hos onkologen, jag är nöjd med besöket och fick en vårdplan med cytostatika och röntgen v18(!!!), och en plan om att trappa ner min kortisondos. Jag har gått på högdos i nästan 6 veckor nu, så nedtrappningen måste dessvärre ske långsamt. Vi pratar typ en månad till innan jag är nere på 2 betapred per dag eller inga alls. Grejen är ju att jag känner att jag behöver kortisonet också, jag vaknar rumt 5 varje morgon och måste ta kortison och värktabletter för att huvudet värker. Värken lägger sig på typ 10 min och det är sån lättnad. Det är en sorts tryckande värk som är svår att beskriva, men som nu när jag t ex är förkyld och behöver hosta så känns det som att huvudet ska explodera. Så rävgiftet är gudasänt samtidigt som jag hatar det av hela mitt hjärta. Jag har en vidrig svampinfektion i munnen, som gör att det gör ont att äta - och jag är ju konstant hungrig.

Ofräscht och ont satan

Jag ser förjävlig ut. Och nej, jag är inte vacker ändå. Jag förstår vår impuls att ge en komplimang, jag gör det ofta själv, och jag vet att ingen menar nåt illa, men ibland vill man bara höra, ’ja fy fan vad trist att du ska behöva se ut så där, jag lider med dig’. Jag är inte ute efter att höra att insidan räknas eller att man ändå ser det vackra. Jag vill ha lite jäkla medömkan helt enkelt.

Moon face, Buffalo neck och hängbuk 😫

Jag håller dessutom på att tappa allt mitt hår, och även om jag till och med själv tycker att jag ser helt ok ut som skallig är det inte hur jag VÄLJER att se ut, och definitivt inte när jag är så extremt svullen. Jag kommer se ut som ett bowlingklot och jag BÄVAR mig för att visa mig ute så. Jag har mina peruker men vi får se, jag kanske blir en scarfmänniska eller så får jag väl gilla läget helt enkelt. Men jag vill inte gilla läget - jag vill inte att cancern och medicinerna emot den ska få styra mitt liv på det här sättet.

Flinten lyser igenom rejält och nu är ytterligare 80% av det där barret borta

Igår var vi och hämtade hem vår nya familjemedlem Alva, en adoptivhund från Rumänien. Hon är väldigt rädd och ängslig så jag kommer behöva lägga ner mycket tid på henne men det känns bara nyttigt för mig. Hon måste vara helt slut stackarn för hon har sovit heeeela natten och sover än, inte visat några tecken på att vilja äta eller kissa. Mitt hjärta är i alla fall alldeles varmt och det känns så rätt att ha skaffat henne.

Första mötet - mutad med falukorv ❤️

Barnen har sovit hos mamma men kommer hem sen för att träffa henne. Det kommer vara tydliga regler om att hon måste få lugn och ro när hon väljer att gå undan och att skrik ska minimeras för att inte stressa henne (hjälper nog mamman oxå om det blir mindre skrik). Dom är ju i grunden väldigt hundvana så jag är inte så orolig.

Nej nu ska jag se om jag får liv i hunden så vi kan få morgonkissen avklarad - jag har ju varit uppe flera timmar redan, snart dags för en andra sittning frukost 😜


tisdag 27 februari 2018

Jag upplever en väldig frustration just nu....

Jag är av naturen en relativt tacksam person av mig, jag uppskattar gester av alla de slag och har alltid haft lätt för att visa min tacksamhet, framför allt mot vårdpersonal som jag upplever får ta väldigt mycket skit. Jag har alltid varit så himla nöjd med mitt bemötande hos Region Östergötland, och framför allt de sköterskor jag har träffat - de är verkligen änglar.
Men nu är det nåt som vänt. Min sköterska och de andra sköterskorna är ju fortfarande helt fantastiska, men jag känner mig extremt bortglömd och ratad av min onkolog.
För det första hade de 'missat' att förlänga min sjukskrivning, trots att jag påminde när jag var där 24 Januari, att den gick ut 2 Februari. Hur fan kan de missa det?
Mitt förra intyg beskriver att jag går under palliativ vård, vård i livets slutskede. Jag blir ju inte mindre döende med tiden, snarare tvärt om. Så när jag fick påminnelse från försäkringkassan runt den 6 Februari kontaktade jag direkt min sköterska som skulle påminna. Jag skickade meddelande i 1177 VARJE dag i över två veckors tid och tjatade (eftersom man inte kan ringa till någon nu för tiden), men ingenting. Så i fredags när jag skulle skrivas ut från vårdavdelningen bad jag läkaren där att skriva intyg (och det är ju inte hans jobb, men han gjorde det ändå såklart), ringde till min fantastiska handläggare på FK och hon lovade att jag skulle ha pengarna inom 3 dagar efter att allt kommit in.Och idag fick jag besked om att jag får min utbetalning i morgon. Man ska fan inte behöva tänka på om man kan få mat på bordet när man är i den här situationen, Jävligt slarvigt och nonchalant av min läkare kan jag tycka.
Det andra är att jag inte har fått någon vårdplan. Och jag har intagit nån sorts 'jag orkar inte bry mig'-attityd till det.
Jag ska åka och få min sista strålning i eftermiddag - sen vet inte jag ett smack om vad som händer. Jag vet inte när det här utvärderas, jag vet inte vad nästa steg i behandlingen är, jag vet INGENTING. Jag känner verkligen att just nu är jag ingen de vill investera i, jag kommer inte vara en lyckad patient i deras statistik så de bryr sig liksom inte.
Så fruktansvärt lågt av dom, och jag känner mig arg, ledsen, besviken och..... likgiltig....
Jag tappar gnistan ännu mer.
Hur som, vi lämnar det för tillfället.

Jag låg ju inlagd onsdag-fredag förra veckan. Det var välbehövlig vila och det var så skönt att bara chilla, få all mat serverad, hänga med besökare och framför allt, hänga med min superhärliga rumskamrat. Jag blev gruvligt besviken först när jag inte fick ett enkelrum, jag var orolig för att må dåligt av strålningen och det är liksom lite jobbigt att behöva ta hänsyn till nån annan när man full av kortison egentligen bara vill ligga och fisa högt och ljudligt.
Men Anna-Greta 91 år har blivit som en ställföreträdande mormor. Vilken härlig tant. Hon har ingen egen familj, men är väldigt nära med sina syskon, syskonbarn, gudbarn och vänner. Det är ingen ensam gammal tant det inte. Hon fick massa besök, hennes telefon ringde ofta. Vad härligt att se att om man är en genuin, omtänksam person i livet så återbetalas det liksom. Hon berättade så mycket historier om sitt liv och allt hon gjort, och även om hon är 91 så är hon inte färdig med livet. Hon har barn i sin omgivning som hon vill följa flera år till, hon vill uppleva åtminstone en sommar till i sitt torp, hon vill helt enkelt hänga med lite till. Många av mina egna fördomar grusades i och med detta möte, det här med att jag tyckt att resurser kanske ska ges lite mer till unga människor som faktiskt kan bli friska och ha ett fortsatt långt liv. Men bara för att man haft turen att vara kärnfrisk tills man är 91, så betyder inte det att man helt kan kasta in handduken i och med en cancerdiagnos, man vill såklart leva och kämpa ändå. Jag hoppas Anna-Greta får i alla fall ett par år till, det förtjänar hon. Vi skrattade, grät och pratade massor under våra nästan 3 dagar tillsammans och hon blev så glad när mina barn kom på fredagen och hämtade mig så hon kunde få träffa dom. Hon gjorde avtryck på mig och alla andra som träffade henne och jag kommer alltid minnas henne och håller tummarna att hennes behandling hjälper henne och att hon får fortsätta må bra.

Så barnen kom i fredags och hämtade mig från mitt rum och följde med ner till strålningen och fick vara med under hela behandlingen. Tora såg väldigt rädd ut, men sköterskorna där är ju helt fantastiska och hur pedagogiska som helst, så de fick prova min mask, hissa britsen upp och ner, vara med och titta på monitorn under hela behandlingen och tillslut komma in och hjälpa mig ner. Succé med andra ord och de säger ju att det är jätteviktigt att barnen får vara delaktiga, att deras fantasi kan vara mycket värre än verkligheten. Det kändes skönt i alla fall att de fick vara med och det var skönt och lite jobbigt att komma hem sen när det helt plötsligt var livat igen.


.









Fredagen vara lite kaotisk för min stackars hjärna, och barnen matvägrade som vanligt så fredagsmyset som jag sett fram emot ställdes tyvärr in, smakar man inte ens maten så blir det inga chips helt enkelt. Helst inte när det serveras pasta och köttbullar i tomatsås. Som de egentligen älskar.
Lördagen spenderades också hemma, jag känner mig sliten av det här. Jag känner lite som att jag druckit ett glas vin för mycket hela tiden. Tora var på badkalas som hon älskade, men Ebbe och jag hängde hemma. På kvällen kom Lisa och Tobbe på dot-kväll, det är ett kortspel som vi började spela när vi var i Abisko i höstas och sen dess har vi haft två dot-kvällar och det är fantastiskt kul! De hade dessutom med sig smörgåstårta så kvällen var fantastisk med mycket skratt, svordomar och ätande.


På natten skulle de hämta min syster och bror och deras respektive, de har njutit i Thailand i två veckor och har varit mycket saknade här hemma.
Så i söndags åkte vi ut till Skärblacka en sväng och hälsade dom välkomna hem.

Igår skjutsade mamma mig till strålningen (jag får inte köra bil igen men känner verkligen den här gången att jag inte ska) och det är livsfarligt. Hon är nog Sveriges i särklass sämsta bilförare och jag får sitta att blunda hela vägen för att inte få panik. Jag hatar att friheten har tagits ifrån mig, men har ganska mycket symptom den här gången och då är det lite lättare att acceptera. Jag är som sagt lite yrslig, ser lite suddigt, min högerhand beter sig jättekonstigt och darrar, är svår att kontrollera rent finmotoriskt (skala potatis och hantera vassa knivar har varit väldigt intressant och ganska farligt).
Men jag är å andra sidan så vansinnigt svullen att jag inte vill visa mig bland folk ändå. Det är vidrigt att inte känna igen sitt eget ansikte i spegeln. Jag vet att jag inte borde skämmas, men jag gör det ändå. Jag skulle gått till jobbet på lönesamtal i veckan men har ställt in då jag inte är redo att möta varken elever eller kollegor när jag ser ut så här. Jag vägrar åka och handla, Mark och Tora fick åka och storhandla i söndags.

Idag blev det lite roddande med allt, jag fick strålningstid kl 14.50, vilket är när jag normalt hämtar barnen. Dessutom har Tora simskola kl 17 i Finspång. Men med det fantastiska stöd vi har runt omkring oss så skjutsar min granne Jacqueline mig till US, mamma hämtar Ebbe, Sandra och Maja tar med Tora till simskolan och Mark kan därför jobba full dag. För hans timmar på jobbet behövs. Vi har varit på semester, och jag får inte full lön. Så att han ska sitta och skjutsa mig till Linköping när andra erbjuder sig känns som ett dåligt alternativ. Vi är så tacksamma för all hjälp som erbjuds, jag blir alldeles gråtig. Imorgon ska jag dessutom fråga mamma om barnen kan sova där så jag slipper ta morgonbestyren på torsdag och bara loppa mig hela dagen. Ebbe är ju inne i sin trotsperiod och morgnarna är vidriga. Igår tog det oss 45 min från att vi började klä på oss tills vi var utanför dörren. Idag hade vi en bättre morgon och jag hoppas morgondagen kan bli bra också.

Men hörrni, ni ser väl Bron? En av de första tankarna jag fick i Augusti när de sa att jag inte hade så lång tid kvar var en stor sorg över att inte få se sista säsongen av denna briljanta serie. Hur löjligt? Att man bryr sig om en tv-serie. Jag har till och med skrivit i mina brev till mina nära och kära att de var tvungna att berätta efter varje avsnitt vad som hänt så att jag ändå skulle få veta. Nu kunde jag ju se hela sista säsongen själv och JÄVLAR vad bra det är! 

Jag har lite sorg i hjärtat att det nu är över och funderar på att se om alla säsonger nu. Idag har jag unnat mig att bara sitta i soffan, så jag har beställt Cmore gratis i två veckor och har idag börjat titta på nya serien Gråzon som verkar väldigt lovande och så har jag kollat på en Beckfilm. Jag har typ 7 st som jag inte sett, Mark är ju inte jätteroad att se dom eftersom han inte kan få text på Engelska. Så jag passar på nu när jag är hemma själv.

Så det blev ett inlägg om frustration, men även om vardagen, och en tacksamhet över nya och gamla bekantskaper.


Jag är oerhört tacksam, även om jag gnäller ibland.
Jag har efter mitt förra inlägg fått så mycket meddelanden om att mitt förhållningssätt till Ebbes trots inte på något sätt är unikt och att alla vi småbarnsföräldrar upplever samma stress med jämna mellanrum, och att jag inte ska döma mig själv för hårt. Det tar jag till mig när det dåliga samvetet får mig att vilja gråta.
Tack!

måndag 19 februari 2018

Nu är vi igång igen....

NU är åtgärder äntligen insatta.
Jag var idag med sällskap av min brorsdotter Lisa i Linköping och blev inskriven på strålbehandling. Detta vidriga jag bävat så för. Mest för att jag inte vetat så mycket, jag har ju liksom inte haft någon att fråga om någonting, för ingen läkare har hört av sig.
Idag fick jag hur som helst träffa en läkare jag glömt namnet på men hon var sympatisk antar jag man kan säga. Pratade lite om biverkningar, jag fick fråga om mitt hår, som hon inte trodde jag skulle tappa särskilt mycket av... (så skönt)
Jag fick gjuta en sån där vidrig mask av mitt huvud så jag ligger helt still, men faktiskt gick det bra!! Jag har verkligen haft panik över den där masken men tror det kommer gå bra, jag ska klämma i mig en lugnande tablett på ONSDAG när jag ska få min första av 5 strålbehandlingar riktade mot hela hjärnan. 
Den här ska hålla fast mitt huvud så jag inte kan röra mig

Snabba biverkningar kan bli huvudvärk och svullnad i hjärnan, så jag kommer ligga inlagd 1-2 dagar tills de ser att jag mår tillräckligt bra för att åka hem. Biverkningar som kan komma efterhand är synproblem (starr) och känslig hud i skalpen.
Jag tar det som det kommer.
Jag kände mig betydligt lugnare i slutet på dagen i alla fall och det är skönt att få lite ro i kroppen.

De senaste två veckorna har varit förjävliga. Jag har mått skit. På riktigt skit. Jag har aldrig upplevt det förut. Totalt mörker, ingen gnista. En intensiv önskan att allt bara ska gå jäkligt fort så jag och hela min omgivning besparas denna plåga och ovisshet.

Har ni sett all ’villfarelser’ nu även finns på engelska?
In och följ ’thefallacyreport’ på instagram!!

Jag har haft det kämpigt med Ebbe som är inne i en extremt trotsig period och jag har mött hans trots på HELT fel sätt, med noll tålamod och massa skrik och tjafs.
Tora har dessvärre oxå fått ducka för mina utbrott och jag har gråtit så många tårar i frustration över att såra dom jag älskar så innerligt och mitt totalt misslyckade föräldraskap. Det är inte så de ska minnas mig.
Mark och mamma får sin beskärda del av skäll oxå, men till mitt försvar är det ibland (ganska ofta) som att ha två extra barn. Jag har inte klarat av stress och press särskilt bra men de gör liksom inget för att ta lite egna initiativ och underlätta grejer.  Så i slutändan blir jag mer stressad av att jag får ansvara för allt OCH försöka få dom att underlätta vardagen lite.
Strunt samma, jag försöker gottgöra mina utbrott och få dom att förstå att det bara är en frustration jag inte kan rå för.
Jag ska ringa Barntrauma imorgon och ringa min kurator för lite vägledning.
Nu känns det lite lättare eftersom allt har startat men jag känner mig instabil rent psykiskt, och det är nytt för mig. Jag har aldrig varit deprimerad och vet inte hur jag ska handskas med detta tillstånd. Men så här får det inte fortsätta, så här kan man inte behandla folk - helst inte de man älskar mest.

Vi var i Sälen i veckan som var med min bror och hans två fantastiska döttrar. Dom bor i Göteborg så vi ses tyvärr allt för sällan, så att få en vecka ihop var guld värt, helst för barnen att få riktigt lära känna varandra. Jag går på högdos kortison så i början av veckan mådde jag skit. Man blir uppsvälld, gasig, får ont i magen, sover väldigt dåligt och mår allmänt skit. Jag höll mig mest för mig själv på kvällarna och missade därför kvalitetstid men så är det när cancern bestämmer över ens liv.
Jag är väldigt duktig på att undermedicinera oxå, när jag väl började ta magmedicin i kombination med kortison så mådde jag såklart mycket bättre.
Dagarna spenderades i backarna - Tora gick i skidskola en timme varje morgon och sen åkte hon och jag. Hon hade en så himla kul vecka och min kropp fick känna på ordentligt med träning, att ploga med en unge mellan benen är skitjobbigt. I slutet på veckan fräste hon själv i alla gröna backar och åkte hejvilt i hopp i trollskogen. Att se henne ha så kul var värt varenda bit av smärta.
Hur Ebbe har varit den här veckan låter jag vara osagt, men 3-årstrotset är vidrigt och tyvärr är det inte bara sig själv han förstör för.
I fredags smet jag och Mark iväg på skotersafari och det var en lisa för själen. Att bara släppa stress, oro och frustration och bara ha kul ett par timmar var så välbehövligt. Det var första kvällen jag orkade sitta uppe på kvällen och ta ett glas vin med de andra.






























Lördagen var underbart solig och vi hade en helt fantastisk dag i backen, en dag man aldrig ville skulle ta slut. Dessvärre krockade brorsans 10-åring rejält med en tonårskille på eftermiddagen och dagen avslutades abrupt med ambulansfärd till Mora lasarett och övernattning där för observation. Snöpligt avslut på en annars helt fantastisk vecka och vi är så tacksamma att brorsan ordnade den här resan. Otroligt tacksamma.

Men nu är det ny vecka och jag känner mig som sagt bättre. Idag har jag till och med fått grejer gjorda. Städat, packat upp, lagat mat och varit nästan mitt gamla vanliga jag.
Imorgon är min sista ’lediga’ dag innan allt drar igång på allvar så jag ska fixa hemma och slappa, kolla ifatt lite serier.
Har lite ångest över att se sista avsnittet av Bron - sörjer att den serien nu kommer vara slut - älskar den!

Anyway. Blev inte världens muntraste inlägg men jag är inte bara den där urstarka, positiva personen hela tiden, ibland är jag bara en liten lort jag oxå.

Ta hand om varandra.