fredag 8 december 2017

En evinnerlig väntan...

Den här grå årstiden är verkligen vedervärdig. Ge mig snö innan jag blir tokig på detta gråa färglösa landskap!
Har man inte ångest innan får man väl det när det är så grått och trist.
Vi har dessutom sjukstuga här hemma. Mark fick lunginflammation för ett par veckor sedan och har även knäckt ett revben, så vi har varit sjukskrivna ihop i 2 veckor. Onödigt att säga att det blir lite tjatigt att umgås dygnet runt på hemmaplan när ingen av oss är friska. Därtill ligger stressen i att leva på två sjuklöner så jag vill bara att han ska gå och jobba nu. Han har sjukintyg för nästa vecka oxå men han hoppas komma iväg på måndag. Jag hoppas oxå, 😜 Vi får se.


Igår var vi ute och gick runt strömmen när vi lämnat barnen. Och hade ett av de där jävla svåra samtalen om vad som händer sen. Vad händer när han blir själv? Hur vill vi ha begravning? Hur ska han klara allt, från vardagsslit med jobb, barn och hem till att ha en inkomst när man är van vid två? Mark bekände saker som han tänker och som plågar hans samvete. Som han inte ska ha dåligt samvete för men som blir så ändå. Jag vet inte om JAG hade fixat att vara den som står bredvid. Jag är hellre den sjuka.
Men det medför såklart att jag får dåligt samvete. För att jag åsamkar honom smärta.
Det är en så jävla sjuk situation!
Sen Augusti när jag fick besked om metastaser har vi liksom gått och väntat på att jag ska dö. Så visar röntgenresultatet att skiten krymper. Då har vi på nåt sätt lidit hela hösten i onödan. Och hur länge orkar vi vänta?
Missförstå mig rätt, men den här väntan och oron är vedervärdig. Då känns det ibland som om slutet faktiskt vore en lättnad.
Samtidigt som jag såklart aldrig vill det ska ta slut! Jag vill bara att cancerskiten inte ska finnas!!!!


Jag blir även arg när jag tänker tillbaka på den där dagen på lasarettet. När två läkare kommer in precis när jag flyttats från Norrköping till Linköping. Mark var hemma och hämtade mamma och barnen så jag var själv i rummet.
Då dom sa att det var riktigt illa, förmodligen fanns inte mycket fler alternativ så lev livet, ordna papper, förbered för döden.
Man ska inte få ett sånt besked när man är ensam. Helst inte när det inte är sant. Min onkolog har fler äss i rockärmen när den här behandlingen slutar att funka.
Det gör mig så arg att den där positiviteten och livsgnistan togs ifrån oss den där dagen. Att det hela hösten funnits ett stort ångestmoln som skymt vår sol.
Jag tänkte inte så mycket på det då men jag blir jättearg när jag tänker på det nu! Vad tänkte de där läkarna egentligen?
Jag är rätt tuff psykiskt och klarar mycket, men där och då borde jag brutit ihop fullständigt. Jag gjorde inte det. Jag har fortfarande inte brutit ihop. Jag har haft tuffa dagar men jag håller samman, på gott och ont.

Nu längtar jag innerligt till julen, att få umgås hela dagen med så många av de jag älskar kommer vara ovärdeligt i år. Att jag faktiskt fick vara med, det var det nog ingen som trodde den där vedervärdiga dagen i Augusti.

Ta hand om varandra!