måndag 6 november 2017

Fokus på relationer...

Nu är vi hemkomna efter en helt fantastisk helg i Abisko. Mark och jag åkte med min brorsdotter Lisa och hennes sambo Tobbe. Inget norrsken men vi har gjort så mycket andra grejer och haft så kul tillsammans att det faktiskt inte gör så mycket. Norrskenet hade varit en bonus, men resan var en fullpoängare ändå. Jag sa faktiskt när vi skiljdes åt i natt att det bästa med hela resan var att vi gjorde den tillsammans. Att ha nån att dela upplevelsen med. Att prata minnen med.
För relationer är allt.
Fantastiskt sällskap
Fantastisk plats

Väldigt få ångrar på sin dödsbädd att de inte har badat med delfiner, eller att de inte sett alla världsdelar. De flesta ångrar att de inte gav sina relationer tillräckligt mycket.
Och då är det inte bara ens partner och barn, utan övrig familj, vänner och andra relationer med människor man bryr sig om.
Barn t ex behöver inte en miljon grejer, de behöver trygga relationer där de vet att de är älskade.
De behöver umgås med folk som älskar dom. Ofta. Eller så ofta man kan. Skäm bort barnen med kärlek, inte grejer. Det är kärleken dom kommer minnas när dom blir stora.
Jag känner mig så lyckligt lottad som har kunnat bidra till att mina barn, när jag själv inte kommer kunna finnas där, i alla fall alltid kommer ha en väldig massa människor som älskar dom helhjärtat och kommer finnas där för dem närhelst de behöver.

Det är och har alltid varit, jätteviktigt att umgås med min familj och mina vänner.
Nu när vi bor långt ifrån Marks familj ser vi ändå till att prata på facetime minst en gång i veckan. För jag vill inte att barnen, de få veckor per år de träffas i verkligheten , ska vara blyga för sin egen släkt. Och det har de aldrig behövt vara. När vi bodde i Australien pratade vi ofta med min familj och varje gång vi kom hem till Sverige sprang barnen direkt fram till alla i familjen, för de 'kände' ju dom så väl redan för att vi sett varann på en telefonskärm minst en gång i veckan.

I morse nåddes jag av tråkiga besked att en tjej jag 'känner' via cancerkretsar på facebook återigen drabbats av ett bakslag. Jag blir så förtvivlat ledsen över att cancer ibland är så jävla envis.
Hon har som jag två relativt små barn. Fan.
Då tänkte jag igen på relationer.
Hur viktiga de är.
För ingens liv är ju givet.
Jag känner själv att jag om jag skulle kolavippa imorgon faktiskt har bidragit mycket i mina relationer.
Jag har umgåtts mycket med min familj, de vet hur mycket jag älskar dom. De vet att jag är fullständigt trygg med att de kommer se till att Mark och mina barn har det bra och hjälpa dom så gott det går. Jag träffar mina vänner regelbundet. De vet nog oxå hur mycket jag älskar dom och hur mycket dom betyder för mig.
Framför allt vet jag att mina barn inte tvekar en sekund på hur mycket jag älskar dom!
Nu på hösten blir det lätt att man sitter hemma och häckar - men åk till varann och häcka istället! Spela spel, umgås och bry er om varandra. Snart är det jul också, den högtid vi umgås mest och jag längtar. I 10 år i Australien hade jag en vidrig hemlängtan vid jul, för att jag visste att min stora familj satt tillsammans och firade och jag inte kunde vara med.

Förra året var vi runt 20 personer och det var så jäkla mysigt. Jag älskade det, Mark älskade det och framför allt barnen älskade det. De hade nästan alla sina kusiner att busa med och dom älskar att hänga med dom!
Marks mamma kommer hit i år också så barnen får umgås med båda sidor av släkten!
Ta inte era relationer för givet - det krävs att man ger lika mycket som man får för att det ska funka.

Må väl - ta hand om varandra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar