måndag 30 oktober 2017

Lugnet före stormen...

Jag var så lugn i början av veckan. Tänkte att vad det där röntgenresultatet än visar så är det ju bara att jobba utifrån den situationen. Ingen idé att stressa i onödan.
Det var väl lugnet före stormen kan man säga...
På onsdagsmorgonen var jag INTE lugn. Stressigt iväg till barnens nya förskola fullpackad med alla deras extra kläder som skulle med. En stor  ikeapåse på varje axel full med grejer. Barn som aldrig gått så långsamt i hela sitt liv. Ösregn och en regnkacka som inte andas. Jag var sjöblöt av svett istället för regn...
En mage som varit så bra ett par dagar var katastrof. Mark var sen när han skulle hämta mig. Det var mycket trafik. Det ösregnade och vid lasarettet fanns INGA parkerinsplatser lediga. Jag började tänka att om dagen har startat så här illa kanske det är ett omen om resultaten.
Eftersom vi var sena så fick vi komma in direkt utan väntan.
Min onkolog frågade hur jag mådde och jag sa att jag mådde bra men var sjukt nervös...
’Ja men det behöver du INTE vara’ sa hon ’allt ser jättebra ut’...
Alltså jag ville bara börja stortjuta där och då!!!
Vilken lättnad. För den här gången kändes det verkligen som liv eller död.
Hon berättade om en klar regress (förbättring), framför allt på högra sidan av lillhjärnan, där det såg som värst ut tidigare.
Vi pratade om mina biverkningar så jag berättade om en katastrofal mage som gör att jag undviker att äta, och därmed kan ha väldigt trötta dagar. Jag berättade om mina fötter som gör ont och som spricker hejvilt och om alla självsprickor på mina händer.
Hon sa då att hon känner sig tillräckligt säker på behandlingen för att minska dosen. Jag har förut legat på 75% av maxdos för den här cytostatikan och nu ska jag gå ner till 50%. För att spara kroppen. Över jul får jag göra ett lite längre uppehåll om jag vill så magen kan njuta av julmat och nästa röntgen blir i mitten av januari.
Jag skrattade för mig själv när hon sa att mina levervärden aldrig sett så bra ut som nu, efter typ en månad med vin eller glögg nästan varje dag - eller åtminstone flera gånger i veckan. Min lever gillar alltså rödvin väldigt mycket!
Vi studsade ut från lasarettet med lätta steg och åkte och firade med hamburgerlunch på Stångebro gatukök!
På kvällen firade jag med lyxig champagne och quiz på Arbis i vanlig ordning. (Quiz alltså - inte champagne) 😜



Veckan har flutit på sen dess. Simskola på torsdagar som Tora tycker är jättekul trots att hon inte ville börja för ’jag kan ju redan simma mamma’.
Nja, hålla sig flytande kan hon men simtagen behöver definitivt finslipas.

I fredags hade jag medarbetarsamtal med chefen. Jag älskar min arbetsplats. Jag hänger mycket i ’patientkretsar’ och lovar att det är ovanligt att en arbetsplats hör av sig så mycket som min. De är helt enkelt jäkligt bra på att få alla att känna sig inkluderade.
Jag hör om kvinnor som är sjukskrivna mer än ett år och aldrig hör ett ljud från sin arbetsplats!
Heja Enebyskolan! Ett föredöme minst sagt!

Idag var det dags att packa ihop stugan för vintern. Det var ångest! Kommer jag finnas när vi öppnar upp igen?
Hade jag svarat i måndags hade jag sagt nej, men efter mina goda besked känner jag att SJÄLVKLART kommer jag vara där! Tänk att man kan gå från mörker till regnbågsskimmer på en minut!
Så härligt!

Hjälpredan Ebbe

Jag älskar livet och jag älskar att leva!

Nu ska vi ladda för Toras barnkalas imorgon, runt 25 ungar ska få härja runt i 2 timmar, wish us luck!

1 kommentar:

  1. Så underbart fint att läsa! Du har en vilja samt en kropp som måste vara enormt stark! Jag blir så glad för din/er skull!! Varm kram Annika ��

    SvaraRadera