torsdag 3 augusti 2017

Livet är allt en bergochdalbana

Livet är väl allt en berg- och dalbana va? 
Höga toppar, djupa dalar. Jag har 3 livsavgörande höga toppar i mitt liv; när vi gifte oss, när vi fick Tora och när vi fick Ebbe. Och många, många fler men de här 3 grejerna har haft en stor positiv inverkan på mitt liv.
Så har jag samlat på mig ett par djupa dalar oxå, datum som etsat sig fast och som innebär otrolig sorg och vanmakt. Som när jag fick cancer, sedan återfall, sedan spridning, sedan när jag fått dåliga röntgenresultat. Och många refererar till en cancersjukdom som just en resa. Jag hade gärna avstått från att kliva på den karusellen men har påpekat så många gånger att det inte bara varit av ondo, jag har faktiskt lärt mig mycket, börjat rensa ur negativa saker i mitt liv, blivit en lite bättre människa och allt det där. Saker som jag om nu situationen ska vara skit ändå uppskattar.
13 maj 2016 startade jag den oundvikliga resan mot döden i och med att det konstaterades en spridning till levern och därmed hade fått obotlig cancer . Mycket tidigare än vad som är tänkt här i livet, för vi alla är ju faktiskt på väg mot döden från den dag vi föds.
Sedan dess har det varit många toppar och många dalar, bra besked, dåliga besked, ljuvliga besked och som igår, 2 Augusti 2017; fruktansvärda besked.
För igår fick jag veta att min hjärna nu är angripen av metastaser. 4 äckliga tumörer kan dom se. Man behöver ju inte direkt vara rymdforskare för att förstå att det här är bad news, potentiellt riktigt bad news.
Inte min hjärna men någon annan stackares 

Vi kan ta det från början för ni är säkert lika förvånade som jag.
Ja som mår så bra. Som ser så fräsch ut? Som lever och har så kul! Hur är det möjligt? Jag vet inte.
Jag åkte på min behandling som vanligt i måndags. Trött men välmående. Behandlingen gick bra och jag åkte hem till barnen direkt efter. Fick lite ont i huvudet på eftermiddagen vilket jag kan få ibland om jag inte dricker ordentligt efter min behandling. Tog lite vätskeersättning och Treo och fyllde på med vatten. Huvudvärken tilltog men Mark kom hem och hade planerat nåt så vi for iväg.
Vi kom hem och jag la mig tidigt med mer värktabletter. I tisdags vaknade jag och hade skitont. Mark fick serva med tabletter och sätta barnen framför tv'n där på morgonen innan jobbet så jag kunde fortsätta vila. Jag masade mig så småningom upp men även om värken var mycket bättre låg den ändå och molde i bakgrunden hela dagen. Vi fick besök av Marks bästa kompis Che och hans tjej Nicole så bjöd på mat och drog sen och tog ett kvällsdopp vid Lillsjön och hade en fantastisk kväll. Jag gick igen och la mig tidigt med värktabletter. Vaknade flera gånger under natten och hade nästan panik. Jag låg bara och gnydde och vaggade i sängen för det gjorde så vansinnigt ont. Kl 5 fick jag gå upp och kräkas för det gjorde så ont. Så fort onkologen öppnade ringde jag för att be om råd. De rådde att åka  akuten omedelbart och be om en röntgen, bara för  att jag hade så ont att jag kräkts. Det blev en lång dag med prover, neurologiska tester, ovilja att ge röntgen in i det sista. Men vid ett neurologiskt test såg de att mina ögon betedde sig konstigt och okejade tillslut en DT av hjärnan. Då hade vi redan varit på akuten i 5 timmar. De hade sagt att svaret på röntgen skulle komma jättefort och när vi suttit i väntrummet ytterligare över en timme kände jag i hela mitt kropp att de febrilt ringer runt för att se vad som kan göras. Och så var det ju. Den stackars läkaren förklarade och bad om ursäkt, han gav aldrig sådana här besked, helst inte till kvinnor bara nåt år äldre än han själv.
Problemet här är ju att jag var på akuten i Norrköping, där det varken finns onkolog eller neurokirurg. Så jag har fortfarande inte pratat med någon som kan berätta vad som skulle kunna göras och när vi kan börja åtgärda. Ronden är idag kl 9 och de har lovat att komma till mig först. Det här att inte veta är olidligt. Går det operera? Måste jag stråla? Kommer de ändra min behandling?
Vad innebär det här för min närmsta framtid - kommer jag påverkas kroppsligt vid en eventuell operation? Kommer jag kunna jobba? Kommer jag kunna se efter barnen som jag ska?
Igår var jag vansinnig. Idag är jag än så länge rätt lugn. Natten var inte så kul, många tankar och lite sömn, plus att jag HATAR att ligga inlagd.
Tora var ledsen igår, hon ville inte att jag skulle sova här själv så hon ville stanna och sova över - underbara unge.
Barntraumateamet blir inkopplat idag, det som jag bävat så dant för. Det har varit skönt att barnen  varit ganska skonade från sanningen. Men det blir mest hjälp till oss så här i början. Tips om hur vi ska lägga fram information till dom, hur vi ska svara bäst på deras frågor, hur vi ska tackla deras oro.
En kurator kom direkt igår, och hon snappade upp Marks beteende direkt, jag har aldrig sett Mark så som igår, han höll ihop men han var trasig. Vidrigt att se och jag önskar det här kunde drabba bara mig och inte alla andra. Min mamma, syskon och syskonbarn mår oxå skit såklart.
Jag önskar jag kunde ta deras smärta då det är värre att se dom än att gå igenom det själv. 
Ta hand om varandra kära vänner ❤️

5 kommentarer:

  1. Gumman jag ska vara ärlig och vet inte vad jag ska skriva? Mer än saknar ditt underbara smile och skratt och tänker på dig och Mark och barna och familj! Pöss på ett alla!!!

    SvaraRadera
  2. Känner samma som ovan. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är ledsen å arg och så förbannat sorgsen över att livet är så här. Tänker på er alla, många många gånger om dan. <3

    SvaraRadera
  3. Livet är så jävla orättvist! Styrkekramar! /Helene K

    SvaraRadera
  4. Förfärligt och väldigt frustrerande att jag inte kan hjälpa dig. Kärlek och styrka från en medmänniska /Lisa

    SvaraRadera
  5. Så otroligt tråkig läsning. Styrka och kärlek från en medmänniska och bröstsyster/Annika

    SvaraRadera