söndag 30 juli 2017

Allting har ett slut...

En underbar sommarledighet lider mot sitt slut.
Jag har haft behandlingsuppehåll i 5 hela veckor och det har varit underbart. Jag har i stort sett nästan glömt bort att jag har cancer. Men i morgon är det dags för behandling igen. Och 17 Augusti ny röntgen för att se om tumörerna fortfarande håller sig borta. Det känns så.
Min kropp mår verkligen skitbra. Jag har inte ont någonstans och jag känner mig stark. Förra veckans prover var perfekta trots att jag förtärt en del alkohol i sommar. 🍷
Men tvivlet finns ändå där i bakhuvudet.
Jag är t ex livrädd för att klippa mig. Och jag behöver verkligen klippa mig för jag ser fasen inte klok ut i skallen. Men jag är rädd att om jag gör det så kommer det straffas med att skiten kommer tillbaka och de måste sätta in en behandling som jag tappar håret av igen. Sjukt, jag vet, men jag kan inte rå för det. Man blir lite dum i huvudet av att få cancer.

Sommaren har som sagt varit fantastisk, har sett att övriga Sverige inte haft sån tur med vädret som vi haft men vi har haft det soligt hela Juli! Barnen och jag har ju långledigt och det är så mycket enklare att hitta på saker när det är fint väder.
Vi har hunnit med att ha svärföräldrarna och bonussonen på besök i 2 veckor.
Då var vi i Sthlm, Magnehult, Skara sommarland, Gryts skärgård och så paddlade vi kanot i Igelfors.
Paddling i Igelfors - rekommenderas varmt!! 

Underbart mysig dag på vackra Harstena!

Intensivt men superhärligt. Alltid lika sorgligt när de ska återvända hem och jag lever med ett konstant dåligt samvete över att de 'missar' barnens uppväxt. Men innan hade jag ännu sämre samvete för min egen familj. Och vi vet att flytten hit är det bästa vi har gjort så jag får väl stå ut med samvetet.
När dom åkte hem började Mark att jobba och jag och barnen har roat oss själva eller umgåtts med mormor.
Vi har hängt i stugan, umgåtts med kompisar, varit på Ålandskryssning, åkt på marknader och annat kul. Men det är intensivt att umgås med barnen en hel sommar. De bråkar och skriker på varann och jag längtar faktiskt tills det är dags för förskolan igen. Mitt huvud behöver semester från semestern.
I helgen hoppas vi på fint väder, för då har vi tänkt att åka och campa på Ekön. Vi får se. Men det är sista helgen innan jobbet börjar den 10 Aug. Jag har nästan lite jobbångest för första gången på väldigt länge. Fast det ska bli skönt att komma in i lite rutiner igen. Men jag måste medge att jag skulle behöva typ 2 veckor ledigt utan barn hemma för att känna mig riktigt utvilad. De gånger jag varit utan barnen i sommar har jag ju fart omkring på annat. Det har som sagt gått i ett hela sommaren och ett par dagar att bara ligga och lyssna på ljudböcker i hammocken hade varit underbart.

Igår var jag på Håkan Hellström på Ullevi. 

Tack Håkan - du var fantastisk! 

Det var grymt. Jag kan ju liksom inte Håkan. Han hade inte släppt så mycket innan jag flyttade till Australien och sen dess har våra vägar liksom inte korsats. Jag hade med andra ord inte jättestora förväntningar på musiken, men jag kände att det skulle bli en upplevelse att vara där på Ullevi, med alla hans fans och få uppleva själva grejen. Och vad glad jag är att jag var där! Han var skitbra!
Jag älskar musikupplevelser och jag hoppas mina barn kommer bli lika förtjusta i att titta på livemusik som jag är.
Idag har jag lagt till flera Håkan-låtar på min spotifylista men jag måste tyvärr medge att jag nog tycker att Håkan gör sig bäst live. Några låtar som var fantastiska igår kväll känner jag inget alls för idag när jag lyssnar.
I höst har jag tänkt se Johnossi och Thåström, annars är det just nu väldigt lugnt på konsertfronten. Ska nån gå på nåt grymt band och vill ha sällskap är det bara att hojta!

Nu ska jag och Tora baka hallonmuffins, vi har så mycket hallon i stugan och jag vill inte att de ska gå till spillo.

Må väl kamrater!

onsdag 19 juli 2017

Vänskap betyder - ja, vad??

Jag fick mig en rejäl tankeställare härom dagen när jag läste min vän 1Annelis inlägg om våra moraliska kompasser och vad dom gör med oss och vad vi tror om oss själva. Jag tror mig vara en god vän, och det här inlägget handlar om det.
Jag har alltid sett mig som en ganska öppen människa. Ärlig. Jag låtsas inte att jag tycker om nån - så om jag är din vän på fb, instagram el liknande så är det för att jag gillar  dig - eller åtminstone inte ogillar dig 😜
Jag avskyr offentliga bråk på Facebook och initiativ till såna får mig att omedelbart avsluta relationer.
Jag muckar med rasistiska inlägg men i övrigt är jag en ganska anonym facebookare och om jag var besviken på en vän skulle jag aldrig skriva nåt kryptiskt om det på Facebook. Jag har nyligen avslutat en nästan livslång vänskapsrelation för att den ventilerades i Facebookvärlden istället för verkliga livet. På ett extremt omoget sätt. Då visade den personen att den är en sån människa som jag inte behöver i mitt liv. Min tid är dyrbar och jag vill inte slösa den på någon som inte ger mig nåt, nån som tömmer relationskontot på bra mycket mer än vad den sätter in.  
Men jag blir också ledsen. Uppriktigt ledsen när mina vänner inte tar sig tid för mig. För mig är morgondagen inte given. Det kanske inte blir nån 'nästa gång'. Samtidigt är jag precis lika dålig på att höra av mig själv. 
Jag blir skitledsen när folk inte hör av sig när dom är 'hemma ' i Norrköping, även fast jag själv vet hur stressande en helg 'hemma'  är. Irrationellt tänkande jag vet - men min hjärna är tyvärr inte vad den en gång var. 
Jag förstår men ändå inte.
Sen fattar jag väl att jag inte är prio ett i alla andras liv, men att försöka ses kostar inget, även om det inte går att få ihop. 2 av mina bästa vänner och jag försöker att ses väldigt ofta, sen lyckas vi väldigt sällan men vi försöker i alla fall få till det. Och krisar det så släpper dom alla måsten och finns där till 100%
Jag har kompisar som jag sätter nytt datum med varje gång vi ses, för det rinner så lätt ut i sanden annars. Livet är så och det är jag fullt införstådd med. 
Ikväll känner jag mig  hur som helst väldigt ledsen och bortvald. Oönskad till och med. 
För jag såg er och jag vet att ni såg mig... 

onsdag 12 juli 2017

Reflexologi och annat alternativt tänkande...

I mars var jag på reflexologi första gången. På 'vårt alternativ' här i Norrköping.
Dom erbjuder förutom reflexologi även bl a lymfmassage, yoga, bemerterapi, organiska skönhetsbehandlingar och organisk hårvård.
Jag vet inte om ni vet vad reflexologi är men det är en mer avancerad form av zonterapi, man trycker och klämmer och plågar fötterna och känner på så sätt av var i kroppen bekymren sitter. Bodil som utövaren heter är helt fantastisk och jag rekommenderar er att besöka henne för att maxa ert välmående! Har ni friskvårdsbidrag kan ni utnyttja det.

Vi pratade om min tajta nacke och mina tajta axlar. Hon förklarade då varför det inte hjälper att gå på massage hela tiden. Eller, det hjälper ju för stunden men efter typ en vecka är jag lika stel och har lika ont igen. Det var tydligen för att min tarm var i obalans efter cytostatikan. Så hon rekommenderade att jag köpte probioform och ville inte ens boka in mig på nytt för hon kände sig övertygad om att det skulle hjälpa mig att bara få ordning på tarmfloran. Tänk när en människa säger att hon inte vill att man kommer tillbaka för hon hoppas att man liksom blivit fixad. Då vill man ju tro på dom! 
Hon sa däremot att hon rotat runt i mitt bäcken som var väldigt tajt.. Hon var förvånad över att jag hade full rörlighet i höften då hon känt att det inte borde vara så. Så hon menade att jag kunde få lite problem i ljumsken ett par dagar. Och det fick jag såklart. Det har släppt nu men gjorde rejält ont ett par dagar. 
Men vad som hände var att värk i nacke och axlar försvann som ett brev på posten efter bara några dagar. Och jag har inte haft ont sen dess. Jag börjar inte varje morgon med en Treo mot spänningshuvudvärk. 
Jag tar andra tillskott oxå, en hel massa faktiskt.  Något som tyvärr onkologi i Sverige tar totalt avstånd från. Jag tar det för mitt välmående. För att boosta min kropp att klara behandling så bra som möjligt.
Jag tycker det är synd att läkarna inte är mer öppna för diskussion om vad som kan få en att må bättre. Jag förespråkar inte att byta ut cyto mot alternativa lösningar för det tror jag inte på. Men man måste kunna föra en diskussion om hur man kan maxa sin kropp att faktiskt må bra under pågående behandling. Med kost och tillskott. Utan att det har negativ påverkan på behandlingen. 
Jag tar höga mängder D3-vitamin (ALLA borde äta D-vitamin av hög kvalité - inte den där tuggtablettsskiten, det gör ingen nytta), MSM för att rensa levern, omega3, magnesium, dricker rå rödbetsjuice, svartkumminolja och från och med idag cbd-olja (cannabisolja utan thc-substansen som gör att man blir hög).
Jag syresätter min kropp så mycket jag kan, det är bra för allmänt välmående och såklart mot cancer. 
Jag hade bokat in hos Bodil idag igen för att kolla om probioformen haft den verkan vi hoppas. Hon sa att hon är sjukt imponerad av min kropp, hon har inte stött på andra patienter som varit så friska under en sjukdomsperiod, och framförallt inte efter en långvarig cytostatikabehandling! 
Varför diskuteras inte det här mer inom läkarvården? Varför ifrågasätter inte vi patienter? Vi bara sväljer med hull och hår att vi inte kan påverka nåt själva. 
Och jag är inte för skuldbeläggning på nåt sätt, jag tror att det finns livsstilscancer men de flesta som får cancer har bara otur. Det finns liksom barn som får cancer, och dom har ju inte ens haft en chans att förstöra sin kropp tillräckligt. Det finns dom som ändrar sitt liv efter konstens alla regler och ändå dör i den här vidriga sjukdomen. Den är ologisk. Den drabbar skoningslöst. Inga pengar i världen kan bota en. 
Men sen är det fan läkarnas skyldighet att sätta sig in i vad kroppen faktiskt kan behöva för att boosta immunsystemet under behandling. Eller vad musklerna kan behöva för att inte brytas ner. 
Inget hjälper ju alla men ingen skadas av lite d-vitamin eller att dra ner på socker. Så varför inte rekommendera det man vet inte påverkar cyton negativt? Jag vet inte. Jag förstår inte 'det finns ingen forskning på området'. Klart det inte går att forska om ingen provar! Hur ska vi då veta? 
Man rekommenderar kortison i extrema mängder mot illamående när många i själva verket mår illa av kortisonet, men ingen rekommenderar ingefära som för många funkar mycket, mycket bättre. 
Kortison som dessutom är ett rävgift utan dess like. Bra för vissa ändamål men oerhört överförbrukat i dagens samhälle. 
Jag tycker det är vår rättighet och läkarnas skyldighet att ta reda på hur vi kan ha ett drägligt liv under en behandling. För vissa pågår behandlingen ca 5 månader, andra 2,5 år, vissa av oss resten av livet. Förtjänar vi inte att må bra under den tiden? Jo det gör vi!
Är du som jag cancerpatient? TJATA på din läkare att åtminstone glänta lite på dörren till naturliga alternativ för välmående (inte bot mot cancer - icke att förväxla). Läs på själv vad du kan göra. Gå med i grupper på Facebook. 
Men godta inte att du inte kan påverka ditt välmående själv - för det kan du!