fredag 30 juni 2017

Kontrasternas vecka

Vilken vecka jag haft.
Började med behandling i måndags och sen körde jag och min brorsdotter Lisa ner till Göteborg för att titta på Coldplay på Ullevi.
Vilken upplevelse! Fantastisk konsert!
Jag kan rekommendera alla som inte sett dem att göra det, man behöver inte vara ett jättefan för att uppskatta den showen. Vi var helt höga av upplevelsen och jag ler fortfarande när jag tänker tillbaka på kvällen. Att Göteborg visade sig från sin bästa sida skadade inte heller. De hade en spelning i söndags oxå och då var det regnkaos, i måndags hade vi klarblå himmel vilket såklart gör upplevelsen lite trevligare. Vi bodde hos min bror och det var såklart supertrevligt att hänga med dom en eftermiddag oxå. Två flugor i en smäll med andra ord.

Sen när jag kom hem i tisdags var jag tvungen att ta farväl av min bästa kompis. Min hund Bandit.
Vilken sorg det är. Men det var dags. Han har varit gammal i kroppen länge. Men ändå haft gnistan kvar. Den senaste veckan hade han liksom tappat även den. Och även om det är det tuffaste jag gjort, så var det det lättaste jag gjort. För jag älskar honom så innerligt att jag inte kan se honom lida.
Han somnade stilla in med sitt huvud i mitt knä, medan jag viskade om och om igen hur mycket jag älskar honom. Ett värdigt avslut för min allra bästa kompis.
Vår historia började 23 december 2006, när jag lagom till jul 'adopterade' honom från ett shelter i Cairns i Australien där jag bodde då. Ett shelter är alltså ett sånt ställe där övergivna/hemlösa hundar förvaras. I Australien är det vanligt att man försöker avla på sina hundar, för att sedan överge valparna om de inte går att sälja. Blandraser såklart.
Bandit var en blandning av Irländsk varghund, mastiff och rhodesian ridgeback. Nånting som visade sig vara en fantastisk blandning för han var fan världens bästa hund. Så klok, lugn och trygg. Många med mig sa alltid att han var som en människa. Och jag är övertygad att han var en människa som liksom bara satt fast i en hundkropp. Han var min själsfrände. Vi förstod varandra.
Man säger att man räddar en hund när man adopterar dom från ett shelter. Men jag tror det var han som räddade mig. Jag sökte så mycket innan. Var liksom aldrig nöjd. Vilsen. Visste inte vad jag ville göra, var jag ville bo.
När det blev han och jag hade jag hittat hem. Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller var jag bodde, så länge jag fick ha honom i mitt liv så var jag trygg.
Han har fått resa runt en del den där Bandit. Vi flyttade från Cairns i norra Australien, ner till Mark i Newcastle på östkusten, han har fått följa med på roadtrips till Melbourne och hela sydkusten.
Och när vi flyttade hem till Sverige var det en självklarhet att han skulle få följa med.
Han kostade mer att flyga över än vad hela vår familj kostade. Men han var så värd det.
I Australien tyckte alla att jag var konstig. Där har man sina hundar ute i trädgården, väldigt få människor har sina hundar inomhus. Och har man det är det vanligtvis småhundar.
Jag skulle ha Bandit inne såklart, han sov dessutom alltid i min säng.
När vi fick barn trodde alla att NU är det ju dags att Bandit får flytta ut. Men no way. Han var ju mitt första barn. Klart han ska bo inne. Har försökt förklara att i Sverige har vi såklart våra hundar inne, men folk förstod ändå inte. Varför ville jag ha massa hundhår inne i mitt hus?  Och barnen, skulle de krypa runt bland hundhår?
När jag förklarade att han skulle få följa med till Sverige tyckte nog de flesta jag känner där borta att jag var komplett galen. Det var väl bara att lämna in honom på ett shelter igen så kunde nån annan adoptera honom? Ingen utom Mark kunde förstå den relation vi hade. Bandit hade nog dött av hjärtesorg om han inte fått följa med till Sverige.
Och här har han haft det så bra. Fått springa löst i skogen, älskas av ännu fler människor än innan, badat i sjöar.
Jag vet att jag gett honom ett fantastiskt liv men vet oxå att han förgyllde mitt på så många sätt.
Jag är så oerhört tacksam att våra vägar korsades den där dagen för över 10 år sedan.
Nu vet jag att han sitter där uppe på sin stjärna och vakar över oss. Och jag vet att vi ses igen i nästa liv. Men fan vad jag saknar honom, han fattas mig och kommer alltid att fattas mig.
Jag märker att jag svamlar lite men det är så svårt att sätta ord på vad han var för mig.
Hursom helst. Sov gott älskade Bandit.
sista bilden

Så igår var det dags för Bråvallafestivalen.
Vi hade köpt endagsbiljett framför allt för att se Laleh.
Och än en gång hade vi grym tur med vädret. Lite kyligt men inget regn (idag öser det däremot ner). Såg ett flertal imponerande akter. Ane Brun, Passenger, Bear's den, LP, Linkin park och tillslut Laleh. Och vilken dag det var, Passenger, Bear's den och LP gjorde helt fantastiska spelningar. Och Laleh var magisk. Jag älskar henne. Hon är min peppartist. När livet känns lite tufft är det 'vårens första dag' som får peppa igång mig. Och jag älskar hur hon så naturligt och avskalat och ibland vansinnigt sorgligt sjunger om döden. Vet inte om någon sjunger mer om döden än vad hon gör. Men jag älskar det. För vi måste våga prata mer om döden. Vi ska alla dö. Men 'some die young'.
När hon sjöng den grät både jag och Mark.

Den här veckan har varit så mycket liv, och så mycket död. Så många fina minnen har skapats.
Jag har haft en av de bästa och samtidigt värsta veckorna i år. Sånt är livet. Upp och ner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar