torsdag 11 maj 2017

13 Maj 2016

Det var den dagen jag blev medveten om att början mot slutet hade startat.
Jag fick beskedet obotlig cancer. Fick bekräftat att den här jävla sjukdomen kommer ta mitt liv (såvida inget annat hinner före).

Hur känns det då så här typ ett år senare?
Man kan väl säga att jag pendlar mellan urstyrka och jävlaranamma och total ynklighet.
Jag lever liksom på lånad tid, samtidigt som det är så extremt svårt att ta till sig att jag är så sjuk. Jag mår ju så bra!
Statistiken säger att jag förmodligen lever mitt sista eller näst sista år. Samtidigt kommer det hela tiden ny medicin och *peppar, peppar* just min medicin verkar ju faktiskt fungera väldigt bra för mig. Ny röntgen är bokad nästa vecka och jag får besked 2 Juni.
Så länge medicinen funkar och min kropp klarar av den kan jag andas.
Samtidigt vet jag att när det väl börjar gå utför kan det gå oerhört fort. Som för Linda.
Så skrämmande.

Men det är mycket på gång. BRO (Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation) kör med sin kampanj 'Ospridd sanning'. Om verkligheten bakom de där rosa fluffiga lyckohistorierna om alla som överlevde sin bröstcancer. Vi är fortfarande alldeles för många som inte gör det. Bara 1 av 4 med spridd bröstcancer lever efter 5 år. För dom av oss som lever med spridning till levern lever bara 11% efter 2 år. Och det läggs INTE tillräckligt med resurser på att hitta en bot mot spridd cancer.
Bara en sån sak att det står i min behandlingsplan att jag kommer in för palliativ behandling. Palliativ som för mig alltid stått för livets absoluta slutskede. Det är ju deprimerande att bara läsa.
Jag själv har ett par spännande projekt den närmsta framtiden, ni får veta mer när jag har tillåtelse att berätta. Men nu måste det lyftas hur verkligheten faktiskt ser ut. Det har blivit mitt mission helt enkelt.
Jag ska inte vara pessimistisk men statistiken som kablas ut överallt är ganska missvisande. '90% överlever bröstcancer'. Nej. 90% lever fortfarande efter 5 år. Får man spridning efter 6 år, eller 15 år, så räknas man ändå med bland 'överlevarna' - även fast man inte kommer vara det.
Men som sagt - man ska inte titta för mycket på statistik, för man vet ändå aldrig på vilken sidan man kommer vara. Och de flesta överlever ju. Men definitivt inte 90%
Klart man ska fokusera på det positiva men man får inte glömma bort att försöka hitta ett sätt för även oss 'dödsdömda' att få fortsätta leva.

Mark och jag tittade på en dokumentär häromdagen. Om skådespelaren Andy Whitfield från serien Spartacus som dokumenterade sin cancerresa. Be here now. Se den. Finns på Netflix.
Men ha näsdukar till hands. Mark och jag låg som två blöta fläckar i soffan, jag vet inte vem som grät mest. Oerhört konfronterande. Speciellt i vår situation. Men så viktig. Ytterligare en påminnelse om att leva nu. Ingen vet hur lång tid vi får i livet. Men att man borde ta tillvara på den tiden vi faktiskt får och vara tacksamma för den. Jag återkommer till detta gång på gång. Men det är så viktigt att inte sätta på sig offerkoftan och sen inte ta av den. Klart som fan man får vara ledsen, maktlös, deprimerad, förkrossad och desperat. Man får ha dåliga dagar, dåliga veckor rentav.
Men vältra dig i den känslan ett tag för att sedan ta nya tag och faktiskt njuta av det som är livet. Det är inte alltid lätt och det är fan inte rättvist.
Jag har såklart dåliga dagar. Många. När jag tänker mer på döden än andra dagar. Jag har planerat det som känns viktigt till min begravning. Resten får såklart mina kära bestämma, det är ju inte så att jag kommer kunna invända.
Jag har skrivit många, många brev,
Till Mark, mina barn, min övriga familj och en del vänner. Har köpt presenter. Så att jag på något sätt får vara med även när jag inte kan rent fysiskt.
Sen tar jag tag i mig själv, tänker att inget förändras för att jag sitter här i min självömkan och sörjer ett liv som jag inte ens vet när det kommer ta slut. Och då planerar jag vad jag ska göra på min 40-årsdag. Eller vad jag ska göra på nyårsafton 2030. Planerar för livet helt enkelt.
Jag har nyligen gått en kurs med mamma 'lära sig leva med cancer', en oerhört givande kurs. Vi träffade massa härliga människor och jag hoppas verkligen vi kommer hålla kontakten och ses igen. Det har varit trevligt att träffas varje tisdagseftermiddag i 8 veckor för att diskutera livet och andra trevligheter och såklart otrevligheter - det är ju cancer vi pratar om här.
Hur som helst, en av övningarna på kursen var att sätta upp mål för sig själv. Det kunde vara allt från att komma ut på en eftermiddagspromenad när man mår som sämst till i stort sett hur stora mål som helst. Långsiktiga och kortsiktiga.
Mitt mest långsiktiga mål var att få barnbarn. Tänk vad härligt det skulle vara.
Tror det är viktigt för alla att ha mål.

Mitt närmsta mål är att ta mig igenom Vårruset på måndag. Joggandes. Först hade jag som mål att klara det under 30 minuter men nu är jag glad bara jag tar mig runt springandes hela vägen. Har tränat men det är tungt. Och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Men jag är envis och tror på mig själv.

4 kommentarer:

  1. Åh Nina, du är fantastisk! Du sätter ord på det svåra. Jag tränar också! I sep ska jag springa tjejmilen. Jag har också bestämt mig för att leva ordentligt nu. Jag har sörjt nog för nu. Varm kram!

    SvaraRadera
  2. Du är otrolig i ditt hanterande av denna förbannade sjukdom!! vilka coping strategier du har! härligt att du börjat träna, det ger en sådan bra energi för både kroppen och knoppen.
    Ha bra dagar tillsammans med barnen och din man.
    N
    Snart kommer värmen till vårt avlånga land.
    Kram Annika

    SvaraRadera
  3. Jag blir helt stum av den styrka du har inom dig. Men det är klart att det är naturligt att den kommer och går. Trots att vi inte setts på många år så finns du ändå med i minnet från min tid i Nrk. Jag håller tummarna för att du ännu har lång tid kvar och att du hinner uppleva en massa fantastiska saker under tiden. <3

    SvaraRadera
  4. Vad fint du berättade om din cancerdiagnos i "cancersnack" du verkar heöt fantastisk! Tack för att du delar med dig ! Kram !

    SvaraRadera