onsdag 31 maj 2017

Cancersnack och andra äventyr...


I torsdags kom ett podcastavsnitt av Cancersnack ut där jag är gäst. Jag pratar lite om hur det var att få diagnos under graviditeten och hur det är att leva med en obotlig cancer. Jag pratar även om hur viktig den här bloggen är för mig. Hur viktig just DU som läser det här är.
Är jättenöjd med avsnittet även om vi kom på efter att det fanns så mycket mer att prata om, men vem vet, jag kanske dyker upp i etern i framtiden igen...
Cancersnack är för övrigt en väldigt bra podcast som jag kan rekommendera er att lyssna på, det är två tjejer som har den, Emma, som har en obotlig hjärntumör, och Lotta, som tyvärr förlorade sin man i cancer nyligen. Jätteviktigt att det pratas om både drabbade och anhörigas perspektiv. Det är tuff lyssning emellanåt, men det är viktigt att prata om cancer!
Börja prenumerera på podden vet ja!
Avsnittet med mig hittar ni här


Igår kväll kom Mark och jag hem från några härliga dagar på Irland. Vi har varit och hälsat på en av mina bästa kompisar som har bott där i över 10 år. Fantastisk resa! Vi har sett så mycket fint och haft så jäkla kul! Fast jag har aldrig varit borta från barnen så lång tid förut (4 dagar) och det var lite tufft. Hela dagen igår, som var hemresedag, höll jag på att längta ihjäl mig. 
Nästa gång får de följa med helt enkelt. 
Höjdpunkten på resan (förutom att umgås med Martin och hans familj såklart) var att åka till Cliffs of Moher. Vilket ställe! Så sjukt fint! Och läskigt. Man kunde verkligen gå ända fram till kanten på de där extremt höga klipporna som stupade rakt ner. Mark skulle såklart ända fram till stupet, jag blev nervös bara av att titta på honom. Vi kommer hur som helst åka tillbaka till Irland igen. Kan varmt rekommendera Galway, underbar liten stad!

 Bästis Martin
 Cliffs of Moher
 Glädjeskutt
 Living on the edge
Minnen att ta vara på för alltid

Idag är jag hemma och vabbar. Tora hade feber inatt men har piggnat till nu på förmiddagen. Vi har hunnit med att titta på Sing tillsammans. Och nu blir det nog Trolls innan vi ger oss ut för att få lite frisk luft i det grå vädret. 

På fredag är det dags att få svar på röntgen. Men jag har en bra magkänsla. Man ska väl inte skriva så egentligen men det känns bra. Jag ser så mycket fram emot min sommar så det MÅSTE vara bra resultat. 

På återseende kära vänner!

torsdag 11 maj 2017

13 Maj 2016

Det var den dagen jag blev medveten om att början mot slutet hade startat.
Jag fick beskedet obotlig cancer. Fick bekräftat att den här jävla sjukdomen kommer ta mitt liv (såvida inget annat hinner före).

Hur känns det då så här typ ett år senare?
Man kan väl säga att jag pendlar mellan urstyrka och jävlaranamma och total ynklighet.
Jag lever liksom på lånad tid, samtidigt som det är så extremt svårt att ta till sig att jag är så sjuk. Jag mår ju så bra!
Statistiken säger att jag förmodligen lever mitt sista eller näst sista år. Samtidigt kommer det hela tiden ny medicin och *peppar, peppar* just min medicin verkar ju faktiskt fungera väldigt bra för mig. Ny röntgen är bokad nästa vecka och jag får besked 2 Juni.
Så länge medicinen funkar och min kropp klarar av den kan jag andas.
Samtidigt vet jag att när det väl börjar gå utför kan det gå oerhört fort. Som för Linda.
Så skrämmande.

Men det är mycket på gång. BRO (Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation) kör med sin kampanj 'Ospridd sanning'. Om verkligheten bakom de där rosa fluffiga lyckohistorierna om alla som överlevde sin bröstcancer. Vi är fortfarande alldeles för många som inte gör det. Bara 1 av 4 med spridd bröstcancer lever efter 5 år. För dom av oss som lever med spridning till levern lever bara 11% efter 2 år. Och det läggs INTE tillräckligt med resurser på att hitta en bot mot spridd cancer.
Bara en sån sak att det står i min behandlingsplan att jag kommer in för palliativ behandling. Palliativ som för mig alltid stått för livets absoluta slutskede. Det är ju deprimerande att bara läsa.
Jag själv har ett par spännande projekt den närmsta framtiden, ni får veta mer när jag har tillåtelse att berätta. Men nu måste det lyftas hur verkligheten faktiskt ser ut. Det har blivit mitt mission helt enkelt.
Jag ska inte vara pessimistisk men statistiken som kablas ut överallt är ganska missvisande. '90% överlever bröstcancer'. Nej. 90% lever fortfarande efter 5 år. Får man spridning efter 6 år, eller 15 år, så räknas man ändå med bland 'överlevarna' - även fast man inte kommer vara det.
Men som sagt - man ska inte titta för mycket på statistik, för man vet ändå aldrig på vilken sidan man kommer vara. Och de flesta överlever ju. Men definitivt inte 90%
Klart man ska fokusera på det positiva men man får inte glömma bort att försöka hitta ett sätt för även oss 'dödsdömda' att få fortsätta leva.

Mark och jag tittade på en dokumentär häromdagen. Om skådespelaren Andy Whitfield från serien Spartacus som dokumenterade sin cancerresa. Be here now. Se den. Finns på Netflix.
Men ha näsdukar till hands. Mark och jag låg som två blöta fläckar i soffan, jag vet inte vem som grät mest. Oerhört konfronterande. Speciellt i vår situation. Men så viktig. Ytterligare en påminnelse om att leva nu. Ingen vet hur lång tid vi får i livet. Men att man borde ta tillvara på den tiden vi faktiskt får och vara tacksamma för den. Jag återkommer till detta gång på gång. Men det är så viktigt att inte sätta på sig offerkoftan och sen inte ta av den. Klart som fan man får vara ledsen, maktlös, deprimerad, förkrossad och desperat. Man får ha dåliga dagar, dåliga veckor rentav.
Men vältra dig i den känslan ett tag för att sedan ta nya tag och faktiskt njuta av det som är livet. Det är inte alltid lätt och det är fan inte rättvist.
Jag har såklart dåliga dagar. Många. När jag tänker mer på döden än andra dagar. Jag har planerat det som känns viktigt till min begravning. Resten får såklart mina kära bestämma, det är ju inte så att jag kommer kunna invända.
Jag har skrivit många, många brev,
Till Mark, mina barn, min övriga familj och en del vänner. Har köpt presenter. Så att jag på något sätt får vara med även när jag inte kan rent fysiskt.
Sen tar jag tag i mig själv, tänker att inget förändras för att jag sitter här i min självömkan och sörjer ett liv som jag inte ens vet när det kommer ta slut. Och då planerar jag vad jag ska göra på min 40-årsdag. Eller vad jag ska göra på nyårsafton 2030. Planerar för livet helt enkelt.
Jag har nyligen gått en kurs med mamma 'lära sig leva med cancer', en oerhört givande kurs. Vi träffade massa härliga människor och jag hoppas verkligen vi kommer hålla kontakten och ses igen. Det har varit trevligt att träffas varje tisdagseftermiddag i 8 veckor för att diskutera livet och andra trevligheter och såklart otrevligheter - det är ju cancer vi pratar om här.
Hur som helst, en av övningarna på kursen var att sätta upp mål för sig själv. Det kunde vara allt från att komma ut på en eftermiddagspromenad när man mår som sämst till i stort sett hur stora mål som helst. Långsiktiga och kortsiktiga.
Mitt mest långsiktiga mål var att få barnbarn. Tänk vad härligt det skulle vara.
Tror det är viktigt för alla att ha mål.

Mitt närmsta mål är att ta mig igenom Vårruset på måndag. Joggandes. Först hade jag som mål att klara det under 30 minuter men nu är jag glad bara jag tar mig runt springandes hela vägen. Har tränat men det är tungt. Och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Men jag är envis och tror på mig själv.