lördag 29 april 2017

Som en våg som rullar in...

Mark och jag kollar på säsong 3 av 'the leftovers'. Sjukt bra serie som alla borde se.
Lite kort går den ut på att 2% av jordens befolkning en dag gick upp i rök. Mitt i vardagen. *poff* borta bara.  En av huvudrollerna förlorade hela sin familj - man och två barn - vid frukostbordet den där morgonen. Och min ångest kom inrullande som en jäkla tsunamivåg. För det är ju jag som kommer försvinna.

Jag står inte ut med tanken på att inte få vara med mina barn. Eller Mark för den delen.
Jag är så jävla avundsjuk på alla som får se mina två underbara ungar bli vuxna.
Ebbe är så go och glad. Är inte särskilt orolig för honom. Han är obekymrad och levnadsglad av naturen.
Men Tora är så känslig. Mammig. Vill vara med mig hela tiden.
Vi åkte till en av mina bästisar förra helgen. Bara hängde - underbart.
Hon fick vara ledig från dagis och följa med mig till jobbet i fredags. Hon vill göra allt ihop, rita, spela spel, se på tv. Vad som helst bara vi gör det tillsammans.
Hon sover med mig varje natt. Tätt intill. Vaknar och tar på mig för att kolla att jag fortfarande ligger kvar.
Som om hon vet fast hon inte vet.
Mina barn vet inte att mamma har en sjukdom jag kommer dö av. För vi är inte där än. Dom vet att jag får medicin för att må bra, men det är allt.
När vi vet att slutet närmar sig kommer vi självklart prata med dom men just nu finns ingen anledning att oroa dom.
Men Tora pratar om döden ofta. Om sin morfar hon aldrig träffat. Och hon säger alltid att hon vill dö före mig. Lilla älskade unge.
Vi försöker prata på ett fint sätt om döden. Om änglar och att man sitter på en stjärna och tittar ner på dom som fortfarande lever. Så att när man måste ta det där jävliga samtalet kanske det inte blir lika skrämmande för dom.
Jävla cancer.

Jag vet inte varför jag fick sån ångest just ikväll. Allt känns ju bra. Jag mår toppen, allt verkar ju fortfarande ha god effekt. Levervärdena som var lite höga har börjat gå ner igen såg vi vid senaste behandlingen. Jag känner mig lugn för det mesta.
Men jag styr lika lite över min ångest som jag gör över min cancer. Ibland kan jag helt enkelt inte stå emot när den kommer.

Jag ska försöka sova nu. Den varma lilla kroppen bredvid har en lugnande effekt. Jag ska andas ihop med henne. Länge till vill jag andas ihop med henne.

2 kommentarer:

  1. Känner dig inte men tittar in, kommenterat ngn gång förut. Också mamma. Får också styrka av den varma lilla kroppen man får hålla om. Tänker på dig o hoppas du får hålla om dem många många år till o jag med. Kram.

    SvaraRadera
  2. Men hjärtat! Det vore väl jävligt konstigt om ångesten inte hälsade på ibland? Avstängt lixom. De flesta helt friska föräldrar är oroliga ibland över att dö ifrån sina barn. Jag tycker du är fantastisk och mitt föredöme, jag tänker på dej varenda dag och du hjälper mej att bli en mer levnadsglad och mindre ömkande människa.Bejaka ångesten när den kommer.
    Kram <3

    SvaraRadera