lördag 29 april 2017

Som en våg som rullar in...

Mark och jag kollar på säsong 3 av 'the leftovers'. Sjukt bra serie som alla borde se.
Lite kort går den ut på att 2% av jordens befolkning en dag gick upp i rök. Mitt i vardagen. *poff* borta bara.  En av huvudrollerna förlorade hela sin familj - man och två barn - vid frukostbordet den där morgonen. Och min ångest kom inrullande som en jäkla tsunamivåg. För det är ju jag som kommer försvinna.

Jag står inte ut med tanken på att inte få vara med mina barn. Eller Mark för den delen.
Jag är så jävla avundsjuk på alla som får se mina två underbara ungar bli vuxna.
Ebbe är så go och glad. Är inte särskilt orolig för honom. Han är obekymrad och levnadsglad av naturen.
Men Tora är så känslig. Mammig. Vill vara med mig hela tiden.
Vi åkte till en av mina bästisar förra helgen. Bara hängde - underbart.
Hon fick vara ledig från dagis och följa med mig till jobbet i fredags. Hon vill göra allt ihop, rita, spela spel, se på tv. Vad som helst bara vi gör det tillsammans.
Hon sover med mig varje natt. Tätt intill. Vaknar och tar på mig för att kolla att jag fortfarande ligger kvar.
Som om hon vet fast hon inte vet.
Mina barn vet inte att mamma har en sjukdom jag kommer dö av. För vi är inte där än. Dom vet att jag får medicin för att må bra, men det är allt.
När vi vet att slutet närmar sig kommer vi självklart prata med dom men just nu finns ingen anledning att oroa dom.
Men Tora pratar om döden ofta. Om sin morfar hon aldrig träffat. Och hon säger alltid att hon vill dö före mig. Lilla älskade unge.
Vi försöker prata på ett fint sätt om döden. Om änglar och att man sitter på en stjärna och tittar ner på dom som fortfarande lever. Så att när man måste ta det där jävliga samtalet kanske det inte blir lika skrämmande för dom.
Jävla cancer.

Jag vet inte varför jag fick sån ångest just ikväll. Allt känns ju bra. Jag mår toppen, allt verkar ju fortfarande ha god effekt. Levervärdena som var lite höga har börjat gå ner igen såg vi vid senaste behandlingen. Jag känner mig lugn för det mesta.
Men jag styr lika lite över min ångest som jag gör över min cancer. Ibland kan jag helt enkelt inte stå emot när den kommer.

Jag ska försöka sova nu. Den varma lilla kroppen bredvid har en lugnande effekt. Jag ska andas ihop med henne. Länge till vill jag andas ihop med henne.

måndag 10 april 2017

Ett skört liv...

I fredags fick hela Sverige erfara hur skört livet är. Mitt hjärta blöder för offren och deras familjer, och jag tackar nån sorts högre makt att offren inte blev fler. Många personer hade onekligen sina skyddsänglar med sig den där dagen.
Jag ska inte bli politisk i det här inlägget, men vi kan väl vara överens om att vi inte kan bekämpa hat med hat. Hat kan bara bekämpas med kärlek.


Jag är fortfarande in i själen ledsen över Linda. Hon begravs på onsdag i Hackås kyrka. Vilken oerhört vacker plats för ett vansinnigt sorgligt farväl. Hade det inte varit så långt hade jag åkt dit. Men i sommar om vi är ute och far ska jag hälsa på henne. Hennes man har varit vänlig och kontaktat mig för att berätta vad som hände och hur allt hände så fort. Och svarat på alla mina frågor mitt i sin egen sorg. Tack Olof.

Nu vet jag att jag blir tjatig.
Men, livet är alldeles för kort och ofta väldigt oförutsägbart.
Kolla bara på den hemska bussolyckan förförra veckan. Man vet aldrig vad som kan hända. 
Se över ditt eget liv... Värdera dina relationer. Bråka inte om skitsaker. Var inte svartsjuk. 
Umgås med de du vill umgås med. Gör dig av med energitjuvar som bara tar och tar. 
Bry dig inte om vad andra har, och fokusera inte på vad som saknas i ditt liv, var istället lycklig över det du faktiskt har.
Är du uppriktigt olycklig sök hjälp. 
Visa dina nära att du älskar och uppskattar dom. 
Var snäll. Le mot främlingar. Hälsa på dina grannar. Erbjud vad du kan för att hjälpa nån.

Nu ska jag gå och älska min familj ❤
Bara för att jag kan.