måndag 27 mars 2017

En räddande ängel...

När jag fick reda på att jag hade levermetastaser och därmed obotlig cancer ramlade jag ner i ett hål. Nattsvart.
Vid såna tillfällen spelar det ingen roll hur fantastisk familj man har, hur grymma kompisar man har. Man är så jävla ensam i det där hålet.
Då finns andra drabbade där som räddande änglar. De förstår nåt man inte för någon annan kan beskriva. De förstår den där vanvettiga ångesten som nästan kväver en.
Min räddande ängel heter Linda och hade ett drygt halvår tidigare fått metastaser i levern. Och dessutom opererats och cancern var tillfälligt borta ur hennes kropp.
Hon gav mig så mycket hopp när jag inte såg en minsta strimma av det.
Jag har spenderat timmar i telefonen med Linda. Vi har kollat lite på att söka samma rehabverksamhet någonstans i vår så vi kan få träffas (hon bor långt norrut).
När det såg tight ut kom vi på den briljanta idén att dra ihop ett eget rehab. Vi behöver inga övningar eller lyxig mat, bara hänga ett gäng tjejer som är i samma sits i skön miljö nånstans. Prata, njuta av naturen. Njuta av livet här och nu.
Jag pratade med min kurator som tyckte det var en fantastisk idé, och hon tipsade om ett gäng fonder vi kunde söka.
För 3 veckor sedan satt vi över två timmar i telefon och pratade om allt mellan himmel och jord. Ketogena dieter och att man längtar efter att få bajsa normalt. Högt i tak med mycket skratt men såklart även ångest. Men vi pratade om hur lyckliga vi var över att vi fick må så bra. Vi känner oss båda så friska.
Linda nämnde att även om hon räknar med att finnas länge än hade det varit viktigt att visa hennes man hur och var hon plockade undan julpyntet. OM hon nu inte skulle leva nästa jul.
Just det där etsade sig fast i mitt minne. Jag berättade att min mamma vill bjuda på en resa när hon fyller 70 nästa  år och jag är tveksam till attvi ska vänta. Skulle hellre åka i år när jag vet att jag mår bra.
Det är så skönt att ha nån att lyfta de där sakerna med. Man vill liksom inte lasta över sin ångest på sina nära. Med de där räddande änglarna som förstår precis hur det är kan man vara hur ärlig som helst. Man kan katastroftänka tillsammans. För att sedan skämta rått om bröst och skrumplever och allt.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan min räddande ängel Linda.

Hon dog nämligen inatt.
Hon blev 40 år och lämnar en älskad man och två tonårssöner i oändlig sorg.

Fy fan för dig cancer!

5 kommentarer:

  1. Fine ord om min fine søster. Takk ❤️

    SvaraRadera
    Svar

    1. Tack Marius. Jag är chockad och så ledsen. Kände att nåt var fel när hon inte svarade på sms i fredags. Jag var helt oförberedd och kan bara ana mardrömmen ni lever i. ❤

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Så ledsamt Nina... Det går inte med ord att beskriva. Att hon hade dig betydde nog väldigt mycket för henne. Varm kram ❤️

    SvaraRadera
  4. Så ledsam och tråkig läsning. Ofattbart och omöjligt att ta in. Hoppas att du träffar en ny ängel som ger dig kraft och stöd.
    Stor kram Annika

    SvaraRadera