måndag 27 mars 2017

En räddande ängel...

När jag fick reda på att jag hade levermetastaser och därmed obotlig cancer ramlade jag ner i ett hål. Nattsvart.
Vid såna tillfällen spelar det ingen roll hur fantastisk familj man har, hur grymma kompisar man har. Man är så jävla ensam i det där hålet.
Då finns andra drabbade där som räddande änglar. De förstår nåt man inte för någon annan kan beskriva. De förstår den där vanvettiga ångesten som nästan kväver en.
Min räddande ängel heter Linda och hade ett drygt halvår tidigare fått metastaser i levern. Och dessutom opererats och cancern var tillfälligt borta ur hennes kropp.
Hon gav mig så mycket hopp när jag inte såg en minsta strimma av det.
Jag har spenderat timmar i telefonen med Linda. Vi har kollat lite på att söka samma rehabverksamhet någonstans i vår så vi kan få träffas (hon bor långt norrut).
När det såg tight ut kom vi på den briljanta idén att dra ihop ett eget rehab. Vi behöver inga övningar eller lyxig mat, bara hänga ett gäng tjejer som är i samma sits i skön miljö nånstans. Prata, njuta av naturen. Njuta av livet här och nu.
Jag pratade med min kurator som tyckte det var en fantastisk idé, och hon tipsade om ett gäng fonder vi kunde söka.
För 3 veckor sedan satt vi över två timmar i telefon och pratade om allt mellan himmel och jord. Ketogena dieter och att man längtar efter att få bajsa normalt. Högt i tak med mycket skratt men såklart även ångest. Men vi pratade om hur lyckliga vi var över att vi fick må så bra. Vi känner oss båda så friska.
Linda nämnde att även om hon räknar med att finnas länge än hade det varit viktigt att visa hennes man hur och var hon plockade undan julpyntet. OM hon nu inte skulle leva nästa jul.
Just det där etsade sig fast i mitt minne. Jag berättade att min mamma vill bjuda på en resa när hon fyller 70 nästa  år och jag är tveksam till attvi ska vänta. Skulle hellre åka i år när jag vet att jag mår bra.
Det är så skönt att ha nån att lyfta de där sakerna med. Man vill liksom inte lasta över sin ångest på sina nära. Med de där räddande änglarna som förstår precis hur det är kan man vara hur ärlig som helst. Man kan katastroftänka tillsammans. För att sedan skämta rått om bröst och skrumplever och allt.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan min räddande ängel Linda.

Hon dog nämligen inatt.
Hon blev 40 år och lämnar en älskad man och två tonårssöner i oändlig sorg.

Fy fan för dig cancer!

fredag 3 mars 2017

Två veckors väntan är över...

Idag var då äntligen den där jäkla väntan över. Besök på onken kl 9 imorse för att få röntgenresultaten. 

Jag vet att många av er väntar att höra resultaten också - jag får så mycket hejarop hela tiden och jag vill bara att ni alla ska veta att det betyder så himla mycket! Cancer suger verkligen stor hårig hästballe och andra otrevligheter men med härliga människor som stöd runt om sig suger det i alla fall lite mindre. 

Men jag skulle alltså få veta idag hur god effekt två behandlingar av läkemedlet kadcyla har gett. 
Det är inte med ett leende jag skriver detta, utan med ett stoooooooooooort glädjeskutt;
Behandlingen har haft fantastisk effekt!!!!! 
Röntgen visar bara mina 4 (3 då två liksom sitter ihop) större tumörer, och dom har krympt markant. Vad som hänt med mina 5 små vet vi inte. Antingen är de helt borta, eller så är de för små för att synas på röntgen!
Bägge alternativen är ju hur som helst bra även om jag såklart hoppas på det första. 
Nästa undersökning blir det både röntgen och ultraljud så vi ser bättre, men det är först i vecka 20 så nu ska jag njuta av goda resultat i 10 veckor först!

Jag åkte faktiskt dit själv idag för när jag var inne på 'min journal' på 1177 häromdagen så låg svaren där, och jag brukar inte läsa men kunde helt enkelt inte hålla mig! Så jag visste att det var bra besked så Mark fick åka och jobba istället. 
Ljuvlig läsning tagen direkt ur min journal 

Jag är förvånad. Jag hade ingen bra magkänsla den här gången. Självförtroendet fick sig en liten törn förra gången antar jag. 
Listan på saker att ta tag i innan det är över för min del har växt betydligt och jag har känt mig stressad över att livet rinner ifrån en. 
Nu är jag inne i en fri-zon i 3 månader  och jag ska verkligen njuta av det! 

Ha en underbar helg - var rädda om er!