lördag 21 januari 2017

Tillbaka i verkligheten...

Nu är vi tillbaka i verkligheten efter en härlig resa. Underbart väder (lite varmt vissa dagar bara), härligt att träffa familj och vänner och så skönt att bara vara utan massa måsten.
Man märker verkligen när man bor utomlands vilka som är ens verkliga vänner.
Jag har blivit bränd av människor som jag trott varit verkliga vänner förut, och nu har tyvärr Mark oxå fått erfara hur det känns. 
När man liksom åker runt halva världen och vill träffa folk men de har inte 'tid' att komma och säga hej.
Men fördelen är ju att man då faktiskt kan sortera ut dessa människor ur ens liv, är man inte värd deras tid är de inte värd min. Dessa människor har dessutom visat att det är deras förlust, inte vår. 
Förutom några besvikelser var det i alla fall en fantastisk semester med massa kärlek och vänskap. 
Underbara Newcastle beach

Nu kämpar vi på med en jävulsk jetlag, som dessutom tycks bli värre för varje dag. Mark sover såklart gott men för oss andra är det lite kämpigt. Och imorgon börjar vi jobb och förskola igen så vi får se hur det går... 😳

Imorgon är det även dags för behandling igen. Jag är lite orolig, jag blev jävulskt trött och lite dålig sist. Sova 15-timmar-i-sträck-trött, något jag aldrig upplevt förut men som jag vet är verkligheten för många cancerpatienter under behandlingstiden. Blir kanske tufft med en vardag när man är så trött. Men vem vet, det kanske var en kombination av att resa runt halva jorden, och att det gavs tid att vila efter en ganska tuff termin på jobbet.
Vi får hålla tummarna att jag får må bra och vara pigg helt enkelt.
En dag i taget, mitt konstanta mantra.

Ebbe fyllde 2 i fredags. Är så jävla tacksam att jag fått uppleva en födelsedag till. 
Vilken unge han är! Jag är ju såklart inte helt opartisk men han är så grymt charmig! Han charmar alla i sin väg... 
charmören

Nu har han fått en sparkcykel av mormor så jag drömmer mig bort till en tid när vi kan cykla och åka sparkcykel till förskolan men jag inser att med den vildingen kommer det dröja innan jag kan slappna av i trafik så jag får nog gott släpa på vagnen ett tag till. 

Har blivit lite deppig i dagarna när jag sett minnen på Facebook. På Ebbes födelsedag förra året fick jag ju vad jag trodde skulle bli min allra sista cancerbehandling.
Det känns ärligt talat jävligt bittert att den förhoppningen bara fick hålla i sig i 9 dagar. Livet skulle ju liksom starta på nytt på nåt sätt. Stackars Ebbe har ju bara fått leva i 9 dagar utan cancer i sitt liv. 
Det är i och för sig kanske bra att ingen av barnen kommer ihåg hur det var innan. Det man inte vet saknar man ju liksom inte.
Läser gamla hejarop från förra året där folk var så impade - 'du klarade det', 'du vann', 'bra kämpat' och 'så stolt över dig'. Men sen då? Var det inte bra kämpat? Och var det fel av dom att vara stolta?
Det är lite av stigmat med peppen, vi måste komma ihåg att de som inte 'vinner' mot cancer faktiskt inte kämpade mindre, eller inte var lika starka, de hade bara en jävla otur och en jäkligt envis motståndare. 
Man undrar såklart 'varför jag' samtidigt som jag inte vet vem som skulle förtjäna det istället. 
Jag vet i alla fall att jag inte tycker mina barn förtjänar det här. Jävla cancer.

Det blev ett väldigt blandat inlägg det här, bra och mindre bra saker.
Idag ska vi i alla fall ha kalas för Ebbe, ska bli underbart att träffa familjen igen. 
För jag har ju världens bästa familj! 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar