söndag 8 januari 2017

Nej, det är inte så präktigt alltid...

Bild från Villfarelser - bästa instagramkontot ever!

Jag är en sån där förälder som tar massor av kort på mina barn. Och delar med mig av dom på sociala medier. Jag har saker jag inte skulle dela, jag vill inte förnedra mina barn och såna saker. Men annars delar jag med mig hej vilt.
Vi är ju i Australien nu. Och min svägerska umgås för första gången intensivt med mina barn. Som kan vara.... helt underbara.... och helt förjävliga....
Hon blev förvånad för hon trodde att de alltid är sådär ljuvliga som dom är på instagram. Haha, nej riktigt så är det ju inte.
Tror nån att det finns nån som har ett helt perfekt instagramliv?
Jag trodde alla visste att det inte alltid är rosenskimrande - inte för nån!
Men jag delar ju delvis med mig av vårt liv för att barnen i framtiden ska kunna kolla tillbaka på sin barndom, och då är det väl bättre att komma ihåg allt kul man gjort än att komma ihåg att man satt och tjurade ganska ofta?
Skitarg opräktig unge

Om det nu är nån som undrar så är vårt liv låååååångt ifrån så perfekt som det ser ut på instagram!
Perfekt, präktig unge

Jag har ju till exempel cancer. Det är ju ingen solskenshistoria direkt.
Jag har dessutom obotlig cancer.
Det betyder att jag kommer att dö av den här sjukdomen - såvida inget annat dödar mig först.
Folk blir så obekväma.
Vet inte hur ofta jag får höra (speciellt här där nästan ingen läser bloggen då den översätter dåligt) 'nej, säg inte så, klart du klarar det här', eller 'kämpa på, du kommer vinna'. Nej, jag kommer inte vinna. Inte som det ser ut idag med de mediciner och andra alternativ som finns.
Jag kan bromsa mitt sjukdomsförlopp om jag har tur. Men jag kan inte bli frisk,
Och ibland måste man faktiskt få vara döende oxå. Få prata om att man oroar sig sjuk över hur barnen ska få det. Hur Mark ska få det. Hur mamma ska kunna gå vidare. Vad jag vill. 
Jag pratar inte om det så ofta. För vi är inte där än. Barnen vet absolut inte. För de behöver inte veta. Än.
Men varje gång nån slätar över det med ett 'nej då, så får du inte säga' så blir man lite mer ensam i den här läckande cancerbåten man sitter i.

Cancer är jävligt opräktigt. 
Precis som det vanliga livet är för ALLA då och då. 
Jag gömmer mig inte bakom en präktig låtsasfasad, jag väljer bara att fokusera mer på det goda i livet.
Trots att jag faktiskt kommer dö av cancer.

2 kommentarer:

  1. Kanske gör jag oxå så där?? Jag tror det är för att tanken är så outhärdlig och så vill man "peppa" och resultatet blir det motsatta. När min vän Lena var sjuk och tagit till sej att detta skulle hon dö av hade vi en gemensam bekant som är troende och som envisades med pepp som "Gud kommer inte låta det ske", "Om vi bara ber tillräckligt, om du bara tror tillräckligt" osv. Det var jättejobbigt för Lena. Hon hade accepterat men orkade inte tjafsa om det.
    Så jag förstår vad du menar och jag ska verkligen försöka att möta dej där.
    Barnen är för små för att behöva bära vetskapen än, det viktiga är att ni närstående pratar om det. Du och Mark. Du och din familj.
    Sen hoppas (och tror) vi på att skiten bromsas i massor av år till. Kram A <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej jag upplever inte dig så. Klart man ska peppa! Men när jag nämner att jag vet att jag ska dö blir många obekväma (helt förståeligt) och nästan skäller på mig för att jag sagt så. Som man säger till ett barn som svär ungefär.
      Jag peppar andra oxå och klart man ska visa sitt stöd, men man måste låta folk vara uppgivna ibland oxå!
      Kram till dig ❤❤

      Radera