måndag 30 januari 2017

Kläm för livet!

Underbar bild av knowyourlemons.com

Har sett den här bilden på Facebook ett antal gånger på sistone. SKITBRA tycker jag, för det visar verkligen hur olika bröstcancer kan se ut eller kännas. 
Det finns inget rätt och fel, men om man känner på sina bröst ordentligt en gång i månaden så märker man lättare om nåt känns annorlunda. Inte alltid en knöl, bara nåt som har förändrats. 
Ta ditt födelsedatum och kläm på ordentligt på det datumet varje månad - det är lätt att komma ihåg!
Har en bekant som började klämma på sina bröst efter att jag blivit sjuk och som i somras kände en knöl. Det visade sig vara cancer. Men tack vare att den upptäcktes så tidigt (den var bara 6mm) så behövdes inga cellgifter och prognosen ser extremt god ut.
Att vara uppmärksam kan alltså rädda liv. 
Jag själv hade ju ingen knöl första gången, utan bara väldigt röda bröst och en indragen bröstvårta.

Väldigt indragen bröstvårta

Och killar, kolla era bröst oxå!
Träffade en man som fick behandling på onkologen. Han var smal så man behöver inte ha 'man boobs' för att drabbas. 
Det är ovanligt, men det händer.
Ni har dessutom pungen att hålla koll på oxå - glöm inte det!

Timbuktu är stencool och kollar pungen

Jag vill inte att alla ska gå omkring och vara supernojiga, men kontakta läkare vid minsta misstanke om att något är fel! 

söndag 29 januari 2017

Det krävs inte alltid så mycket...

Man bli varm i kroppen ibland.
Jag följer en blogg som skrivs av en 16-årig tjej som lider av cancer. 
En oerhört gripande blogg som jag varmt kan rekommendera. www.nouw.se/sagalundin

Den här tjejen gör dessutom så sjukt mycket för andra barn och ungdomar i samma situation, länkar till insamlingar för andra barn och åker upp till onkologen över jul för att muntra upp dom som tvingades spendera julen där. Vardagshjälte minst sagt!

Hon skrev för ett tag sen om att hon hade sett luftballonger över Sthlm och att hon så gärna ville flyga.
Jag kan dessvärre inte bistå med pengar till detta men jag skrev till ett företag som heter greatdays.se och beskrev situationen. 
Och fick tillbaka att Saga såklart ska få flyga ballong! 
Så idag fick jag nöjet att maila Saga och berätta den glada nyheten!
Hoppas hon blir lika glad som jag! 

Ibland krävs det inte så mycket, ett simpelt email och 2 minuter av min tid var allt det tog. Tänk på det, vardagsglädje behöver inte vara svårare än så att ge någon... 

Tack greatdays.se och Saga, jag hoppas du njuter om du nu ser det här!

lördag 21 januari 2017

Tillbaka i verkligheten...

Nu är vi tillbaka i verkligheten efter en härlig resa. Underbart väder (lite varmt vissa dagar bara), härligt att träffa familj och vänner och så skönt att bara vara utan massa måsten.
Man märker verkligen när man bor utomlands vilka som är ens verkliga vänner.
Jag har blivit bränd av människor som jag trott varit verkliga vänner förut, och nu har tyvärr Mark oxå fått erfara hur det känns. 
När man liksom åker runt halva världen och vill träffa folk men de har inte 'tid' att komma och säga hej.
Men fördelen är ju att man då faktiskt kan sortera ut dessa människor ur ens liv, är man inte värd deras tid är de inte värd min. Dessa människor har dessutom visat att det är deras förlust, inte vår. 
Förutom några besvikelser var det i alla fall en fantastisk semester med massa kärlek och vänskap. 
Underbara Newcastle beach

Nu kämpar vi på med en jävulsk jetlag, som dessutom tycks bli värre för varje dag. Mark sover såklart gott men för oss andra är det lite kämpigt. Och imorgon börjar vi jobb och förskola igen så vi får se hur det går... 😳

Imorgon är det även dags för behandling igen. Jag är lite orolig, jag blev jävulskt trött och lite dålig sist. Sova 15-timmar-i-sträck-trött, något jag aldrig upplevt förut men som jag vet är verkligheten för många cancerpatienter under behandlingstiden. Blir kanske tufft med en vardag när man är så trött. Men vem vet, det kanske var en kombination av att resa runt halva jorden, och att det gavs tid att vila efter en ganska tuff termin på jobbet.
Vi får hålla tummarna att jag får må bra och vara pigg helt enkelt.
En dag i taget, mitt konstanta mantra.

Ebbe fyllde 2 i fredags. Är så jävla tacksam att jag fått uppleva en födelsedag till. 
Vilken unge han är! Jag är ju såklart inte helt opartisk men han är så grymt charmig! Han charmar alla i sin väg... 
charmören

Nu har han fått en sparkcykel av mormor så jag drömmer mig bort till en tid när vi kan cykla och åka sparkcykel till förskolan men jag inser att med den vildingen kommer det dröja innan jag kan slappna av i trafik så jag får nog gott släpa på vagnen ett tag till. 

Har blivit lite deppig i dagarna när jag sett minnen på Facebook. På Ebbes födelsedag förra året fick jag ju vad jag trodde skulle bli min allra sista cancerbehandling.
Det känns ärligt talat jävligt bittert att den förhoppningen bara fick hålla i sig i 9 dagar. Livet skulle ju liksom starta på nytt på nåt sätt. Stackars Ebbe har ju bara fått leva i 9 dagar utan cancer i sitt liv. 
Det är i och för sig kanske bra att ingen av barnen kommer ihåg hur det var innan. Det man inte vet saknar man ju liksom inte.
Läser gamla hejarop från förra året där folk var så impade - 'du klarade det', 'du vann', 'bra kämpat' och 'så stolt över dig'. Men sen då? Var det inte bra kämpat? Och var det fel av dom att vara stolta?
Det är lite av stigmat med peppen, vi måste komma ihåg att de som inte 'vinner' mot cancer faktiskt inte kämpade mindre, eller inte var lika starka, de hade bara en jävla otur och en jäkligt envis motståndare. 
Man undrar såklart 'varför jag' samtidigt som jag inte vet vem som skulle förtjäna det istället. 
Jag vet i alla fall att jag inte tycker mina barn förtjänar det här. Jävla cancer.

Det blev ett väldigt blandat inlägg det här, bra och mindre bra saker.
Idag ska vi i alla fall ha kalas för Ebbe, ska bli underbart att träffa familjen igen. 
För jag har ju världens bästa familj! 


söndag 8 januari 2017

Nej, det är inte så präktigt alltid...

Bild från Villfarelser - bästa instagramkontot ever!

Jag är en sån där förälder som tar massor av kort på mina barn. Och delar med mig av dom på sociala medier. Jag har saker jag inte skulle dela, jag vill inte förnedra mina barn och såna saker. Men annars delar jag med mig hej vilt.
Vi är ju i Australien nu. Och min svägerska umgås för första gången intensivt med mina barn. Som kan vara.... helt underbara.... och helt förjävliga....
Hon blev förvånad för hon trodde att de alltid är sådär ljuvliga som dom är på instagram. Haha, nej riktigt så är det ju inte.
Tror nån att det finns nån som har ett helt perfekt instagramliv?
Jag trodde alla visste att det inte alltid är rosenskimrande - inte för nån!
Men jag delar ju delvis med mig av vårt liv för att barnen i framtiden ska kunna kolla tillbaka på sin barndom, och då är det väl bättre att komma ihåg allt kul man gjort än att komma ihåg att man satt och tjurade ganska ofta?
Skitarg opräktig unge

Om det nu är nån som undrar så är vårt liv låååååångt ifrån så perfekt som det ser ut på instagram!
Perfekt, präktig unge

Jag har ju till exempel cancer. Det är ju ingen solskenshistoria direkt.
Jag har dessutom obotlig cancer.
Det betyder att jag kommer att dö av den här sjukdomen - såvida inget annat dödar mig först.
Folk blir så obekväma.
Vet inte hur ofta jag får höra (speciellt här där nästan ingen läser bloggen då den översätter dåligt) 'nej, säg inte så, klart du klarar det här', eller 'kämpa på, du kommer vinna'. Nej, jag kommer inte vinna. Inte som det ser ut idag med de mediciner och andra alternativ som finns.
Jag kan bromsa mitt sjukdomsförlopp om jag har tur. Men jag kan inte bli frisk,
Och ibland måste man faktiskt få vara döende oxå. Få prata om att man oroar sig sjuk över hur barnen ska få det. Hur Mark ska få det. Hur mamma ska kunna gå vidare. Vad jag vill. 
Jag pratar inte om det så ofta. För vi är inte där än. Barnen vet absolut inte. För de behöver inte veta. Än.
Men varje gång nån slätar över det med ett 'nej då, så får du inte säga' så blir man lite mer ensam i den här läckande cancerbåten man sitter i.

Cancer är jävligt opräktigt. 
Precis som det vanliga livet är för ALLA då och då. 
Jag gömmer mig inte bakom en präktig låtsasfasad, jag väljer bara att fokusera mer på det goda i livet.
Trots att jag faktiskt kommer dö av cancer.