fredag 8 december 2017

En evinnerlig väntan...

Den här grå årstiden är verkligen vedervärdig. Ge mig snö innan jag blir tokig på detta gråa färglösa landskap!
Har man inte ångest innan får man väl det när det är så grått och trist.
Vi har dessutom sjukstuga här hemma. Mark fick lunginflammation för ett par veckor sedan och har även knäckt ett revben, så vi har varit sjukskrivna ihop i 2 veckor. Onödigt att säga att det blir lite tjatigt att umgås dygnet runt på hemmaplan när ingen av oss är friska. Därtill ligger stressen i att leva på två sjuklöner så jag vill bara att han ska gå och jobba nu. Han har sjukintyg för nästa vecka oxå men han hoppas komma iväg på måndag. Jag hoppas oxå, 😜 Vi får se.


Igår var vi ute och gick runt strömmen när vi lämnat barnen. Och hade ett av de där jävla svåra samtalen om vad som händer sen. Vad händer när han blir själv? Hur vill vi ha begravning? Hur ska han klara allt, från vardagsslit med jobb, barn och hem till att ha en inkomst när man är van vid två? Mark bekände saker som han tänker och som plågar hans samvete. Som han inte ska ha dåligt samvete för men som blir så ändå. Jag vet inte om JAG hade fixat att vara den som står bredvid. Jag är hellre den sjuka.
Men det medför såklart att jag får dåligt samvete. För att jag åsamkar honom smärta.
Det är en så jävla sjuk situation!
Sen Augusti när jag fick besked om metastaser har vi liksom gått och väntat på att jag ska dö. Så visar röntgenresultatet att skiten krymper. Då har vi på nåt sätt lidit hela hösten i onödan. Och hur länge orkar vi vänta?
Missförstå mig rätt, men den här väntan och oron är vedervärdig. Då känns det ibland som om slutet faktiskt vore en lättnad.
Samtidigt som jag såklart aldrig vill det ska ta slut! Jag vill bara att cancerskiten inte ska finnas!!!!


Jag blir även arg när jag tänker tillbaka på den där dagen på lasarettet. När två läkare kommer in precis när jag flyttats från Norrköping till Linköping. Mark var hemma och hämtade mamma och barnen så jag var själv i rummet.
Då dom sa att det var riktigt illa, förmodligen fanns inte mycket fler alternativ så lev livet, ordna papper, förbered för döden.
Man ska inte få ett sånt besked när man är ensam. Helst inte när det inte är sant. Min onkolog har fler äss i rockärmen när den här behandlingen slutar att funka.
Det gör mig så arg att den där positiviteten och livsgnistan togs ifrån oss den där dagen. Att det hela hösten funnits ett stort ångestmoln som skymt vår sol.
Jag tänkte inte så mycket på det då men jag blir jättearg när jag tänker på det nu! Vad tänkte de där läkarna egentligen?
Jag är rätt tuff psykiskt och klarar mycket, men där och då borde jag brutit ihop fullständigt. Jag gjorde inte det. Jag har fortfarande inte brutit ihop. Jag har haft tuffa dagar men jag håller samman, på gott och ont.

Nu längtar jag innerligt till julen, att få umgås hela dagen med så många av de jag älskar kommer vara ovärdeligt i år. Att jag faktiskt fick vara med, det var det nog ingen som trodde den där vedervärdiga dagen i Augusti.

Ta hand om varandra! 

söndag 26 november 2017

Överkonsumtion utan dess like!

Shoppinghysterin har nått sin kulmen i och med helgens/veckans/fredagens Black Friday-rea.
Jag var själv och kikade lite men handlade inget då jag faktiskt inte behöver nåt.
Julklapparna är färdigköpta och jag har inte överdrivit i år heller. Jag tycker som bekant inte att det är mängden julklappar som räknas, utan vill att mina barn också ska tycka att det viktigaste med julen är att umgås och ha trevligt med de man älskar.

Men den här hysterin med julklappar och black fridag visar ju faktiskt att vi har en del pengar att konsumera. Även om vi inte tycker att vi har mycket pengar, så är de flesta av oss väldigt lyckligt lottade i livets lotteri. För vi har inte en enda av oss förtjänat att födas i just Sverige. Det är en ren slump. Världens bästa land. (jag veeeet att vi har problem i det här landet med men det är fan en piss i Mississippi mot vad andra länder har)

På facebook häromdagen sprang jag på ett inlägg från Giving People, där man kan ge en julklapp eller liknande till någon som väldigt troligt inte kommer få någon annars. Väldigt fint tycker jag.
Jag skänkte 300 kr totalt, det räcker till en julklapp och en matkasse till en familj. Det är såklart inte bara nu i jul det behövs, matkassar har de året om. Det är nu vi verkligen kan visa vilket solidariskt folk vi svenskar är.
Det finns såklart andra organisationer att ge till också, man kan ju välja nåt som ligger en varmt om hjärtat. Men vi har helt klart ingen anledning att säga längre att vi inte har 'råd' att ge till välgörenhet, för det är i December vi visar vilket oerhört överflöd av pengar vi faktiskt sitter på.



Jag handlar mina matvaror på Willys. Utanför Willys sitter varje dag en kvinna som heter Pamela. Hon är 23 år och kommer från Bulgarien. Jag pratar alltid med Pamela och undrar om det är något speciellt hon behöver. Jag bär sällan kontanter som jag kan dela med mig av, så jag brukar köpa något hon vill ha. Många gånger data till mobilen så hon kan se sina barn i videosamtal. Och ofta blöjor. Hon brukar få vår pant.
Igår eftermiddag när jag var och handlade kände jag hur jävla orättvist livet är. Vi har alla våra problem men vi är åtminstone inte hemlösa och tvingas sitta utanför en affär i iskyla och tigga pengar. Så jag bjöd med henne in att handla med mig. Då kunde hon värma sig lite också. Vi gick där inne ganska länge, hon fick plocka lite vad hon ville. Vi pratade mycket. Hon var så tacksam och sa hela tiden att jag var en fin människa. Jag berättade jag berättade att jag är sjuk och att det har gjort mig till en bättre människa. Jag har alltid varit omtänksam och givmild, det sitter liksom i hela mitt väsen att dela med sig till de som inte har det lika bra. Och även om vår situation såklart ändrats sen jag blev sjukskriven och vi inte har det lika gott ställt så har jag ju faktiskt råd att hjälpa nån på mitt eget sätt. Jag frågade om hon ville följa med hem till oss och äta middag men hon kände att hon inte hade 'råd' att ta ledigt en eftermiddag med så mycket folk i rörelse. Så jag körde istället hem och åt med min familj, packade en varm matlåda till Pamela och åkte tillbaka med den.
Och har man VERKLIGEN inte råd så kan man ge av sin tid.
I Norrköping har vi Förrådet som min gamla kompis Marcus och hans Jessica har dragit igång. Där kan man åka och hjälpa till med sin tid om man inte kan avvara en slant. Har man inte tid kan man skänka kläder och liknande. Ett fantastiskt initiativ av genuint vänliga människor.


Man kan höra av sig till nån kvinnojour, härbärge, gruppboende och höra om man kan göra något för att ge andra utsatta människor en bättre jul.
Julen är min mysigaste högtid, men jag är väl medveten om att det för många är en väldigt tuff tid. Många är ensamma, en del pga psykiska besvär, andra för att dom inte har någon familj av en eller annan anledning. En del gamla är för skruttiga för att ens kunna ta sig någonstans. En del människor tvingas mot sin vilja jobba och är ledsna över det.
Det finns så många som skulle kunna dra nytta av vår välvilja och omtanke.

Jag vet inte vad som händer efter döden. Men jag tror på nån sorts fortsättning, och om jag då kan gardera mig om en trevlig tillvaro genom att vara ödmjuk och snäll i det här livet är det så värt det. Om inte annat tänker jag att det kanske är MIN familj som får det tufft i framtiden och då kanske andra ställer upp på dom.

Så vad jag vill med det här inlägget är att utmana varenda en av er att skippa minst EN julklapp ni hade tänkt köpa och istället ge den summan till välgörenhet, en tiggare eller nåt annat som känns bra att ge till.



måndag 6 november 2017

Fokus på relationer...

Nu är vi hemkomna efter en helt fantastisk helg i Abisko. Mark och jag åkte med min brorsdotter Lisa och hennes sambo Tobbe. Inget norrsken men vi har gjort så mycket andra grejer och haft så kul tillsammans att det faktiskt inte gör så mycket. Norrskenet hade varit en bonus, men resan var en fullpoängare ändå. Jag sa faktiskt när vi skiljdes åt i natt att det bästa med hela resan var att vi gjorde den tillsammans. Att ha nån att dela upplevelsen med. Att prata minnen med.
För relationer är allt.
Fantastiskt sällskap
Fantastisk plats

Väldigt få ångrar på sin dödsbädd att de inte har badat med delfiner, eller att de inte sett alla världsdelar. De flesta ångrar att de inte gav sina relationer tillräckligt mycket.
Och då är det inte bara ens partner och barn, utan övrig familj, vänner och andra relationer med människor man bryr sig om.
Barn t ex behöver inte en miljon grejer, de behöver trygga relationer där de vet att de är älskade.
De behöver umgås med folk som älskar dom. Ofta. Eller så ofta man kan. Skäm bort barnen med kärlek, inte grejer. Det är kärleken dom kommer minnas när dom blir stora.
Jag känner mig så lyckligt lottad som har kunnat bidra till att mina barn, när jag själv inte kommer kunna finnas där, i alla fall alltid kommer ha en väldig massa människor som älskar dom helhjärtat och kommer finnas där för dem närhelst de behöver.

Det är och har alltid varit, jätteviktigt att umgås med min familj och mina vänner.
Nu när vi bor långt ifrån Marks familj ser vi ändå till att prata på facetime minst en gång i veckan. För jag vill inte att barnen, de få veckor per år de träffas i verkligheten , ska vara blyga för sin egen släkt. Och det har de aldrig behövt vara. När vi bodde i Australien pratade vi ofta med min familj och varje gång vi kom hem till Sverige sprang barnen direkt fram till alla i familjen, för de 'kände' ju dom så väl redan för att vi sett varann på en telefonskärm minst en gång i veckan.

I morse nåddes jag av tråkiga besked att en tjej jag 'känner' via cancerkretsar på facebook återigen drabbats av ett bakslag. Jag blir så förtvivlat ledsen över att cancer ibland är så jävla envis.
Hon har som jag två relativt små barn. Fan.
Då tänkte jag igen på relationer.
Hur viktiga de är.
För ingens liv är ju givet.
Jag känner själv att jag om jag skulle kolavippa imorgon faktiskt har bidragit mycket i mina relationer.
Jag har umgåtts mycket med min familj, de vet hur mycket jag älskar dom. De vet att jag är fullständigt trygg med att de kommer se till att Mark och mina barn har det bra och hjälpa dom så gott det går. Jag träffar mina vänner regelbundet. De vet nog oxå hur mycket jag älskar dom och hur mycket dom betyder för mig.
Framför allt vet jag att mina barn inte tvekar en sekund på hur mycket jag älskar dom!
Nu på hösten blir det lätt att man sitter hemma och häckar - men åk till varann och häcka istället! Spela spel, umgås och bry er om varandra. Snart är det jul också, den högtid vi umgås mest och jag längtar. I 10 år i Australien hade jag en vidrig hemlängtan vid jul, för att jag visste att min stora familj satt tillsammans och firade och jag inte kunde vara med.

Förra året var vi runt 20 personer och det var så jäkla mysigt. Jag älskade det, Mark älskade det och framför allt barnen älskade det. De hade nästan alla sina kusiner att busa med och dom älskar att hänga med dom!
Marks mamma kommer hit i år också så barnen får umgås med båda sidor av släkten!
Ta inte era relationer för givet - det krävs att man ger lika mycket som man får för att det ska funka.

Må väl - ta hand om varandra.

måndag 30 oktober 2017

Lugnet före stormen...

Jag var så lugn i början av veckan. Tänkte att vad det där röntgenresultatet än visar så är det ju bara att jobba utifrån den situationen. Ingen idé att stressa i onödan.
Det var väl lugnet före stormen kan man säga...
På onsdagsmorgonen var jag INTE lugn. Stressigt iväg till barnens nya förskola fullpackad med alla deras extra kläder som skulle med. En stor  ikeapåse på varje axel full med grejer. Barn som aldrig gått så långsamt i hela sitt liv. Ösregn och en regnkacka som inte andas. Jag var sjöblöt av svett istället för regn...
En mage som varit så bra ett par dagar var katastrof. Mark var sen när han skulle hämta mig. Det var mycket trafik. Det ösregnade och vid lasarettet fanns INGA parkerinsplatser lediga. Jag började tänka att om dagen har startat så här illa kanske det är ett omen om resultaten.
Eftersom vi var sena så fick vi komma in direkt utan väntan.
Min onkolog frågade hur jag mådde och jag sa att jag mådde bra men var sjukt nervös...
’Ja men det behöver du INTE vara’ sa hon ’allt ser jättebra ut’...
Alltså jag ville bara börja stortjuta där och då!!!
Vilken lättnad. För den här gången kändes det verkligen som liv eller död.
Hon berättade om en klar regress (förbättring), framför allt på högra sidan av lillhjärnan, där det såg som värst ut tidigare.
Vi pratade om mina biverkningar så jag berättade om en katastrofal mage som gör att jag undviker att äta, och därmed kan ha väldigt trötta dagar. Jag berättade om mina fötter som gör ont och som spricker hejvilt och om alla självsprickor på mina händer.
Hon sa då att hon känner sig tillräckligt säker på behandlingen för att minska dosen. Jag har förut legat på 75% av maxdos för den här cytostatikan och nu ska jag gå ner till 50%. För att spara kroppen. Över jul får jag göra ett lite längre uppehåll om jag vill så magen kan njuta av julmat och nästa röntgen blir i mitten av januari.
Jag skrattade för mig själv när hon sa att mina levervärden aldrig sett så bra ut som nu, efter typ en månad med vin eller glögg nästan varje dag - eller åtminstone flera gånger i veckan. Min lever gillar alltså rödvin väldigt mycket!
Vi studsade ut från lasarettet med lätta steg och åkte och firade med hamburgerlunch på Stångebro gatukök!
På kvällen firade jag med lyxig champagne och quiz på Arbis i vanlig ordning. (Quiz alltså - inte champagne) 😜



Veckan har flutit på sen dess. Simskola på torsdagar som Tora tycker är jättekul trots att hon inte ville börja för ’jag kan ju redan simma mamma’.
Nja, hålla sig flytande kan hon men simtagen behöver definitivt finslipas.

I fredags hade jag medarbetarsamtal med chefen. Jag älskar min arbetsplats. Jag hänger mycket i ’patientkretsar’ och lovar att det är ovanligt att en arbetsplats hör av sig så mycket som min. De är helt enkelt jäkligt bra på att få alla att känna sig inkluderade.
Jag hör om kvinnor som är sjukskrivna mer än ett år och aldrig hör ett ljud från sin arbetsplats!
Heja Enebyskolan! Ett föredöme minst sagt!

Idag var det dags att packa ihop stugan för vintern. Det var ångest! Kommer jag finnas när vi öppnar upp igen?
Hade jag svarat i måndags hade jag sagt nej, men efter mina goda besked känner jag att SJÄLVKLART kommer jag vara där! Tänk att man kan gå från mörker till regnbågsskimmer på en minut!
Så härligt!

Hjälpredan Ebbe

Jag älskar livet och jag älskar att leva!

Nu ska vi ladda för Toras barnkalas imorgon, runt 25 ungar ska få härja runt i 2 timmar, wish us luck!

söndag 22 oktober 2017

Hektisk vecka!

Vilken vecka vi har haft!
Började med magnetröntgen i måndags.
Det gick bra, ingen direkt ångest för röret den här gången men det är ju typiskt att det ska klia på typ näsan bara för att man vet att man måste ligga helt stilla i nästan en timme.
Efteråt åkte jag ut i skogen ett par timmar och plockade svamp. Superhärligt och riktigt gott om svamp!

!


Gott om trattkantareller!

Sen var det middag med mina tjejer Petra och Johanna.
Vi var på the Lamp och åt - mycket intressant meny och väldigt gott. Koreansk fusion.
Kan definitivt tänka mig att gå tillbaka dit.

Natten till torsdag bestämde sig nån jävla idiot att tända eld på barnens förskola.
Så jag vaknade av ett sms att dagis var stängt.
Jag och barnen cyklade bort för att kolla så dom förstår lite bättre eftersom dom var lite ledsna, det var lite läskigt och spännande på samma gång tror jag. Ebbe fick prova att spruta lite skum i alla fall, den snälla brandmannen gjorde hans dag kan jag lova!
Så nu i veckan väntar två olika förskolor, en på måndag men från och med tisdag har vi ett nytt ställe fram till jul i alla fall, så det blir nog bra. Jag känner mig lugn.
Däremot tycker jag att det är skittrist att behöva köpa nya saker. Vi hade ju typ allt på förskolan. Så nu ska det handlas nya fodrade regnställ, nya vinterkängor och stövlar, nya vinterjackor och byxor, nya vantar och mössor. Nya ryggsäckar. Suck. Allt för att (om jag får gissa vilt) några ungdomar inte har nåt vett i skallen och kanske inte inser vilka konsekvenser en sån här grej har. Att 75 barn miste sin trygghet, sina ägodelar och sitt andra hem. Samt föräldrar som stressar över det, personal som tvingas byta arbetsplats, en kommun som ska stå för kostnaden, familjer som sätts i ekonomisk knipa för att kunna köpa nytt och kanske inte har försäkring. Så jäkla ruttet. Skäms de som ger sig på våra barn!!
Lånad bild på en förskola i lågor

I går lördag var det då dags för Tora att fylla 5! Eller som hon sa ’en hel hand mamma’.
Hon är så stolt. Jag med! Vilken unge jag har. Även om hon kan vara grymt tjurskallig och ibland oförskämd till tusen vinner alla hennes bra egenskaper över det! Hon är omtänksam, snäll, känslig, glad, sprallig, asrolig, totalt oblyg och helt fantastisk!
För lite över 3 år sedan trodde jag inte jag skulle få se henne fylla 2, nu fick jag vara med när hon fyllde 5. Mot alla odds. Vilken känsla och vilken lycka!
Varje dag med henne är en välsignelse!
Hon fick en kanin så nu är vi 5 i familjen igen. Det är skönt att återigen ha ett djur här hemma, jag har saknat det nåt vansinnigt sen Bandit dog.
Vi välkomnar Kokos till familjen!
Underbart söt är hon Kokos! 

Idag har det varit fullt upp med gympa, barnkalas, svampletning och middagsmys hemma hos min kusin Anneli med familj. Superbra söndag helt enkelt!

Veckan som kommer innehåller kompishäng och födelsedagsfirande men även besök hos onkologen på onsdag för att se om behandlingen funkar.
Är inte nervös än men det kommer väl.
Håll gärna en tumme eller två!

På återseende kära vänner! 

torsdag 12 oktober 2017

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?


Nu i oktober är det mycket fokus på bröstcancer. Superbra! Mer pengar behövs alltid!
Många motsätter sig rosa bullar då ’socker triggar cancer’ och så vidare. Jag tror absolut att kosten är viktig, men jag tror inte de flesta som får cancer fått det av att äta för mycket socker. Hur förklarar vi då barncancer - de har ju inte ens levt tillräckligt länge för att sätta i sig särskilt mycket socker.
Själv vet jag inte vad jag gjort för att ’förtjäna’ det här ödet. Jag tror otur. Knasiga gener.
Jag tror åtminstone inte att jag själv vållat det här skitet, och skuldbelägger inte mig själv, och jag tycker inte nån ska skuldbelägga sig själv eller andra. Det finns alltid dom som levt ett ’värre’ liv som inte drabbas. Sen vet ju alla att motion är bra för alla, att det inte skadar att äta mindre socker, tillsatser och onyttiga fetter, men att man drabbats för att man inte gjort nåt av det tycker jag man ska undvika att tänka.

Men jag vet heller inte vad jag gjort för att förtjäna all kärlek jag får!
Mark hade styrt till min födelsedag med videohälsningar från mina vänner, gamla och nya, nära och långt bort. Ihopklippt blev det 1h och 49 minuters kärlek. Hela familjen som var och firade mig satt samlad och tittade. Grät och skrattade. Oerhört fint gjort av min man, och oerhört fint av alla som gjort sig besväret att göra en film. Jag var så rörd. Tänker att det kommer vara kul för mina barn sen att se att mamma faktiskt var ganska omtyckt.
Och insamlingen till vår resa. Vilka härliga människor vi känner! Hur kunde vi ha sån tur?
Dessutom när vi kom hem från resan hade en av mina kära vänner, Anja, varit och städat och stylat hela lägenheten. Både Mark och jag är oorganiserade och stökiga av oss, inget har liksom nån plats och kläder hamnar ofta på golvet. Det är alltid kaos hemma hos oss!
Nu är det vääääldigt organiserat, skinande rent och fint. Inte bara det, hon hade fixat nya gardiner, det stod fina lampor och ljusstakar överallt och det luktade ljuvligt! Så tacksam! Nu ska vi banne mig hålla det så här fint!
Och det är ju såklart inte bara pengar och städning jag är tacksam för, jag är såklart lika tacksam mot dom som hänger med mig! Träffar mig och fikar, äter lunch, promenerar eller går på quiz!
Jag älskar att hänga med mina vänner!

Men köp nu rosa bullar, rosa band och andra rosa grejer. Pengarna går till Cancerfonden och forskning om all cancer och är inte öronmärkt till just bröstcancer! Vill man stödja bröstcancer specifikt ska man köpa BROs rosa band, det är bara ett enkelt rosa band och har inget mönster eller så.
Krokeks kalenderflickor har nu även släppt nästa års kalender! Jag är med på Oktobers uppslag precis som förra året, tillsammans med 3 andra drabbade kvinnor! Gå in och beställ här!
Malone, Britten, Beccy och jag poserar en svinkall sommardag 

100kr kostar kalendern och alla pengar går oavkortat till Rosa och Blå Bandet.
Vill man ha den postad till sig kostar det 30kr extra, men jag kommer ha kalendrar att sälja så man kan skriva i meddelandet att man hämtar av mig så löser vi det!

Ta hand om varandra! 


måndag 9 oktober 2017

En underbar resa!

Ligger i sängen och lyssnar på snusningarna från resten av familjen. Det är sista morgonen på en alldeles underbar resa till Sardinien. Är så tacksam att vi fick göra den här resan,
Mina grymma kompisar i Australien drog ihop en insamling som gjorde det möjligt att åka iväg utan att ta resan på avbetalning. Är tacksam mot dom som startade den, och såklart mot alla som skänkt pengar, stort som smått.
Jag är även tacksam att jag trotsade onkologens råd att inte flyga, för vi har verkligen haft en fantastisk vecka!
Jag trodde den skulle vara lite vemodig, att det skulle bli många tankar om  ’sista’. Men faktum är att jag knappt tänkt på cancer.
Jag har känt av biverkningar dock men förutom en trasig mage och extremt onda fötter har sjukdomen fallit i glömska den här veckan. Så jäkla skönt!
Vi har bott på en ganska enslig resort i en vacker vik. Fantastisk strand, 3 pooler och riktigt god mat - all inclusive. Öl, vin och cocktails var inkluderat också så det har slunkit ner en och annan prosecco och lite rödvin.
Barnen har haft det toppen, Tora har lärt sig simma. Hon har gått på Bamseklubb. Dom har träffat nya kompisar som dom kommer sakna oerhört. Dom har varit på Bamsedisco vid poolen varje dag. Dom har dansat loss till underhållningen varje kväll. Dom har fått hur mycket glass dom velat. Dom har käkat godis fast det inte varit lördag, det har funnits pizza till middag varje kväll och det fanns en chokladfontän på efterättsbordet.
När vi var på båttur fick de styra båten och hjälpa till med andra sysslor. Tror de kommer komma ihåg den här resan med ett leende på läpparna.
Det kommer jag och Mark göra. Vi är utvilade, har tankat på med lite sol nu när vi kommer hem till hösten. Vi har haft det sjukt bra helt enkelt. Det har varit gott för själen att komma hit.
Som sagt, jag är så tacksam.










Kan varmt rekommendera Sardinien. Det är ett trevligt lunk här på ön. Och vackert! Fantastiskt vatten och lagom varmt klimat. Jag skulle gärna komma tillbaka och se mer.

Nu ska jag väcka familjen, dags att gå ner och äta en sista frukost och spendera en sista timme vid poolen innan transfern till flyget går och det är dags för verkligheten.

Nästa vecka väntar röntgen. Hoppas de där jävlarna i huvudet krympt!

Ha det gött vänner!

söndag 17 september 2017

Mår bra efter Må-bra-helg!

Sitter på bussen igen, nu på väg hem från min må-bra-helg. Och vilken helg det har varit!
Har inte bara fått äta god mat, sova själv i stor skön säng, njuta av naturen i Hagaparken och promenerat runt brunnsviken, jag jag oxå haft förmånen att träffa en fantastisk ledare och inspiratör, samt fått hänga med 3 starka, beundransvärda och oerhört trevliga kvinnor i samma sits som jag!


Jag både hade och inte hade förväntningar på den här helgen, men shit alltså - jag är så glad att jag åkte! Jag har lärt mig massor! Jag har lärt mig lite smått om meditation och andning, hur man kickstartar kroppen genom att slå sig själv (!!) och mycket annat.
Jag har även än en gång tyvärr fått höra hur olik vården är runtom i landet, hur mycket vissa får kämpa MOT läkare istället för att läkarna kämpar FÖR dom. Jag är lycklig lottad, jag har inte bara haft tur med att klara mig väldigt bra genom behandlingar, men jag har mestadels stött på oerhört kompetent personal inom vården, både läkare och sköterskor. Det finns riktiga skräckhistorier där ute kan jag säga.

Jag känner nu en tacksamhet inom mig, att jag fick möjlighet att träffa dessa kvinnor, prata om svåra saker utan att vara rädd för att skrämma/såra någon, att jag fick lyssna på deras historier, förhoppningar och framtidsvisioner. Men även att bara hänga, promenera, ta ett glas vin, cykla till Mall of Scandinavia, bada i poolen, skratta!

Jag tar med mig väldigt mycket från den här helgen, jag har växt lite till som människa.
Ni som får chansen, var ni än befinner er i er sjukdom, om ni har spridd cancer, bröstcancer, annan cancer eller nån annan allvarlig sjukdom, att åka på nån form av rehab/må-bra-vistelse, ta den!
Vi var alla som var där överens om att helgen hade varit fantastisk och att den gett oss så mycket!

Tack BRO som arrangerade, tack Carolina som ledde, och stooooort tack till er 3 som delade den här helgen med mig - ni är grymma!

fredag 15 september 2017

15 September... igen...

Det här datumet brukar det komma ett blogginlägg, så det är väl dumt att bryta den traditionen.
15 September. 3 år sedan jag blev varse om att jag i allra högsta grad är dödlig.
Min 'första' diagnos.


I år känner jag inte så mycket just idag, ingen ångest som jag alltid känt förut.
Jag trodde i alla fall inte den där dagen för 3 år sedan att jag skulle sitta här idag, även om alla försökte förvissa mig om att jag skulle bli ok.
Och jag mår dessutom jäkligt bra, trots att cancern äter upp mig sakta men säkert.
Jag är på väg till Stockholm på en 'må-bra-helg' som anordnas för unga kvinnor med spridd bröstcancer av BRO. Ska bli kul. Jag är lite nervös, men det blir bra. Jag ska njuta av att sova ensam i ett tyst rum, äta hotellfrukost och annan god mat. Och så hoppas jag såklart på trevligt sällskap och nya vänner, hur det går med det får vi se.

Igår hittade jag en resa till Sardinien. Den siktar vi på tror vi.
Såg grymt trevligt ut och jag vill bara iväg!
Hinner inte med nån röntgen innan vi åker, jag är otålig och tänker att jag kommer åka på egen risk, ett flygplan är ju tryckutjämnat och risken att hjärnan skulle svälla är minimal. Jag tänkte ta lite kortison i förebyggande och så tar jag såklart med mig kortison och mina övriga mediciner.
Living on the edge haha
Hösten har kommit så tidigt och det kliar i kroppen efter sol och bad.

I övrigt rullar veckorna på, jag gör nåt nästan varje dag. Ibland är jag trött och tar en heldag på soffan oxå men oftast försöker jag träffa nån eller sysselsätta mig på nåt sätt. Det är tråkigt att vara sjukskriven. Men nödvändigt just nu.

Nej nu ska jag sova en halvtimme på bussen så jag orkar vara social med mina nya bekantskaper ikväll.

Glöm inte att gå in och följa 'Ospridd sanning' på instagram!

onsdag 6 september 2017

Första kuren avklarad

Nu har jag avslutat min första 'kur' cytostatika i tablettform, 2 veckor har gått och jag känner mig.... som vanligt!! HUR är det möjligt att jag klarar mig så bra från biverkningar?? Hjälper inte giftet eller vad? Man blir lite nojig.
Jag har även dragit ner rejält på kortisonet och är nu nere på två tabletter per dag. Men ser fortfarande ut som en fotboll 😳 Vet inte när det tänkt lägga sig... Tröttsamt är det men jag har i alla fall inte ont. Jag är frestad att prova att lägga ner dom helt men vågar inte riktigt mixtra själv och min sköterska sa absolut nej. Ska prata med läkaren istället då jag vet att sköterskan inte får råda när det gäller sånt.
Jag tänker att man kan prova utan, känner jag tryck i huvudet är det väl bara att börja igen?
Svårt det där. Jag vill bara se ut som jag känner mig igen.

Sen har jag även blivit instagramambassadör för ospriddsanning - gå gärna in där och 'skriv under' med din emailadress för att vara med och förbättra villkoren för oss som lever med spridd bröstcancer, och följ såklart instagramkontot! Jag har delat med mig flera 'storys' redan, och mer blir det framöver! Ibland väldigt tufft att läsa men det är verkligeheten för mig och många med mig!

In och följ!!! 

I övrigt är jag upptagen med att hänga med familj och vänner, vila, hälsa på på jobbet och vara sjukt uttråkad! Det här med sjukskrivning är verkligen så jäkla tråkigt, och vissa dagar känner jag mig lite deppig. Men jag känner att jag lätt blir trött och irriterad när det händer för mycket omkring så jobba skulle inte funka. Inte med stojiga tonåringar och där jag måste koncentrera mig.
Och nu kommer hösten oxå!
Jag får panik bara jag tänker på att jag kanske aldrig mer  kommer få uppleva en ljuvlig svensk sommardag!
Jag är INTE redo att släppa sommaren och hoppas på en lika fantastisk höst som vi hade förra året!

Var iväg med två av mina bästa kompisar - Katta och Camilla - i Stockholm i helgen. Vi skulle ju ha åkt till Gdansk men vi fick ställa in då jag inte får flyga. Så vi fick låna Kattas lillebrors lägenhet (tack Fredrik) och vi hängde i huvudstaden i helgen! MYCKET trevligt. Lugnt och skönt, hämtmat, godis, vin, prat, filmkväll, restaurangbesök, shopping, sovmorgnar och bara häng! Guld värt! Sånt ger så mycket energi! Tror att vi alla 3 var nöja med helgen även om vi såklart hellre åkt till Gdansk. Men hälsan kommer först!
Bästisar i 37 respektive 21 år ❤️
Älskar dom fantastiskt mycket 


Ikväll blir det quiz på Arbis med bästa quizgänget (även om vi blir en kort) - det var ett tag sen nu och jag är taggad!

På återseende kära läsare!


måndag 21 augusti 2017

En gråtig dag idag...

Idag har jag haft en riktigt gråtig dag. Det började redan 8 i morse när Tora var ledsen vid lämning, kände mig som världens skitmorsa som var tvungen att rusa iväg till lasarettet utan att hinna trösta hennne. Sen fortsatte det hela dagen, när jag träffade min sköterska igen idag första gången sen det här eländet hände. Hon är såklart ledsen för min skull. Sen har jag tjutit halva dagen över hur jävla svullen jag är. Så jäkla ful. Och nej, jag är inte fin ändå. Jag ser förskräcklig ut och jag HATAR att behöva lämna huset och jag vill inte behöva möta nån jag känner. Samtidigt vill jag inte sitta inne. Jag vill ut och gå, träffa folk. Umgås. Men det tar emot.
Jag grät när Tora inte ville äta sin mat - sen grät jag igen när hon valde saga och valde vår gamla favorit från när hon var bebis. Helt vridet men det har varit rätt skönt för jag gråter inte särskilt ofta.
Imorgon hoppas jag dock på en mindre gråtig dag.
Började med tabletterna nu på kvällen, än så länge känner jag ingenting i alla fall. Förhoppningsvis håller det sig så. Annars kanske jag tjuter imorgon med... 😜

Världens bästa Ebbe tröstar gråtig mamma

torsdag 17 augusti 2017

På besök hos onkologen

Idag fick jag då äntligen träffa onkologen och få lite svar på vad som kommer hända.
Jag ska inte strålas just nu, mest för att jag har en ganska stor metastas som sitter precis vid hjärnbalken och kan ställa till det rejält om den skulle vilja svullna till av strålningen. Typ ha ihjäl mig ganska fort. Känns skönt att ha fått en förklaring till varför nåt som kändes ganska viktigt från början aldrig liksom hände. 
Så från och med måndag kommer jag få nya cellgifter, i tablettform som jag tar hemma varje dag i 14 dagar för att sedan ha 7 dagars paus. Ganska osköna biverkningar kommer nog komma med det här men det får jag helt enkelt leva med. Jag har varit extremt skonad från biverkningar hela min sjukdomstid och nån gång måste väl liksom den turen ta slut oxå. Det var bl a kraftiga diarréer, skinflådd och jätteöm på händer och fötter, mycket blåsor i munnen och annat smått och gott. 
Min onkolog lät hoppfull, hon pratar månader iväg med sjukskrivning och behandlingar och röntgen och grejer. Månader. Jag som tänkt dagar. Låter som en dröm.
Cellgifterna har visat sig ha god genomträngningsförmåga till hjärnan som tyvärr annars är väldigt bra på att skydda sig mot attack. Tycker min hjärna kunde vara lite bättre på att skydda sig mot cancer istället för cellgifter. Den här sorten har visat sig ha väldigt god effekt för 20-60%. Låter kanske inte superbra, men jag tänker att 60% är mer än hälften. Så nu håller vi tummarna att jag ligger på rätt sida statistiken ett tag till. 
Min hjälte Eddie Vedders kloka ord

Pratade om min uppkommande resa till Gdansk med tjejerna men blev starkt avrådd att flyga tills vi har minskat tumörerna en del. (Hör ni - hon pratade om minskade tumörer, som kanske till och med kan försvinna!!!!) Trist som fasen med resan såklart, men hälsan måste gå först!
Pratade även om att vi vill åka på en charterresa med barnen, bara ha kul en vecka på nåt varmt ställe. Onken rekommenderade att planera, men inte boka förrän vi ser hur jag mår och svarar på behandling. Klokt men jäkligt svårt att hålla sig till just nu. Jag kollar resor varje dag. Är så sugen på att bara ha en vecka med barnen när vi kan få ha KUL!!! 

Har haft en tuff dag idag. Vaknade halv 5 och kunde inte somna om. Så jäkla orolig i själen för vad jag skulle få höra hos läkaren idag. Jag tror ibland att jag är lite av en psykopat för jag är så oerhört lugn i det här. Hur kan jag vara så lugn? Jag vet inte, det är min natur helt enkelt. Jag är ledsen såklart, jag är skitledsen varje jäkla dag. Men på ett väldigt sansat sätt. Nästan lite läskigt.
Men i morse var jag stingslig och orolig. Kort tålamod med barnen. Var dessutom på röntgen av levern och var arg på allt som inte gick som det skulle. Allmänt otrevlig kände jag mig.
Mark hämtade mig vid 12 för att åka till Linköping och han var lika argsint han så vi åkte hela vägen i tysthet. När läkaren sen gett ganska hoppfulla besked var det som ett helt isberg lyfte från våra axlar och vi kunde vara lite trevliga mot varann och äta lunch och fira med en glass mitt i mitt nya sockerfria liv (som förutom en glassbesatthet faktiskt går ganska bra)
Nu är jag helt slut och kommer gå och lägga mig samtidigt som barnen. 

Och gudars så jag ser ut. Som en ballong. Kortison alltså. Rävgift. Jag har skrivit det förr, och jag har definitivt inte ändrat åsikt om skiten. Men det håller mig smärtfri och symptomfri just nu. Har börjat trappa ner dosen men det går långsamt. Jag är som en vandrande gasballong som mest samlar på mig vätska och fiser. Jag vill helst inte visa mig bland folk men vad fasen, livet är ju nu, jag kan inte låsa in mig. 

Uppsvälld och känner mig galet ful

Nu siktar vi på en härlig helg med fina vänner och familj och Augustifest i Norrköping. Barnen är taggade inför Bamse och Sean Banan. Jag är taggad på livet. 

lördag 5 augusti 2017

Lägesrapport

Nu kommer till slut den här väldigt efterfrågade uppdateringen. Många har hört av sig och undrat. Förlåt att jag inte svarat alla men min telefon har plingat mer eller mindre oavbrutet sen förra inlägget så jag har helt enkelt inte haft tid.
Jag uppskattar att ni undrar och ni tränger er absolut inte på så sluta för Guds skull inte höra av er, men fortsätt gärna vara lika tålmodiga och förstående som ni redan varit!

Hur är läget då? Ja det är väl rätt mörkt kan man säga.
Istället för att få träffa läkare i torsdags morse blev jag skickad på MR-röntgen av hjärnan. För att se mer exakt vad vi stod inför.
Sen fick jag besked om att jag skulle till Linköping och läggas in på onkologiska vårdavdelningen då extrema kurer av kortison helst ska hållas under observation. Väl där fick jag träffa min förra onkolog Dr Amed och fick besked om att det inte alls rörde sig om några 4 metastaser i lillhjärnan utan ett '10-tal' utspridda över hela hjärnan. Så någon operation är det ingen vits med då det såklart är ett för stort ingrepp när det är så utbrett.
Han var väldigt rak och sa att dom har ingen förhoppning om att de här metastaserna kommer försvinna, utan jag ska få strålning över hela hjärnan i 2 veckor för att minska ödemet som ligger i hjärnan och eventuellt krympa tumörerna en del. Mest för att de inte ska ställa till det för hjärnans riktiga jobb, som att få mig att andas, gå eller se t ex. När dom räknat ordentligt såg dom 15 solklara och 2 fynd dom kanske skulle kunna vara nåt annat. Men det är hursomhelst minst 15 för många.
Dom rekommenderade mig att leva nu när jag mår bra, skapa fina minnen och 'ordna sånt som är bra att ordna'.
Så jävla bisarrt. Jag som mår hur bra som helst, helst nu när huvudvärken är borta! Hur fan kan jag vara så sjuk? Jag har svårt att ta in det här.
Jag får mer besked i veckan, de ska prata om mitt fall på konferensen på måndag men Dr Amed var tveksam till byte av cyto då jag fått i stort sett alla som har verkan på min sorts cancer och det uppenbarligen inte har hjälpt i hjärnan men funkat utmärkt i levern. Vi får se. Han var chockad över att jag inte haft några som helst symptom, jag borde ha haft anfall, domningar, synproblem, huvudvärk samt massa andra bekymmer. Men jag känner ingenting! Helt galet. Och samtidigt som jag kan känna mig bitter över att det inte upptäcktes tidigare är jag så oerhört tacksam över den fantastiskt fina sommaren vi fick. Lyckligt ovetande om det här eländet. Om det nu var den sista jag fick uppleva var den fan grym! Så bra! Frisk och 'cancerfri' och bekymmerslös var den.
Nu får jag inte ens köra bil vilket kan kännas som en petitess men som tar ifrån mig min frihet.

Jag fick åka hem igår. Först sa de att jag skulle starta strålning på måndag, men det är fullt så jag får vänta 1-2 veckor. Tar mängder av kortison men det gör inget för jag har inte ont. Min mage tar lite stryk men det står jag ut med.
Jag tankar kärlek, sitter som ett plåster på barnen, filmar, fotar, läser, sjunger, är nära. Tjatar ihjäl dom att  jag älskar dom.
Nu blir det fokus på familjen. Kortare dagar på förskolan.  Vi ska ha kul, resa, vardagshänga, spendera tid, prata, skratta, spela spel, göra tokiga grejer, se på film och bara umgås.

Barntraumateamet är redan inkopplat. Mark har fått en kurator, jag har fått en kurator, mamma har fått en kurator.
Det är här det blir så svart. Jag känner mig löjligt skyldig mot alla. Jag känner att jag sviker mina barn. Jag ska skydda dom mot smärta, inte orsaka den. Irrationellt, jag vet, men det är det som varit tuffast nu. Jag ser min familj må skit, jag vill ta deras smärta och bära den själv. Jag dåligt samvete för jobbet, att dom hamnar i skiten. Klart alla förstår att jag inte valt det här men just nu är det så här mina tankar rör sig.
I morse sa jag nåt så hemskt till Mark att jag knappt vågar skriva det. Att jag ångrar barnen nu när jag inte kan va den dom förtjänar. Klart jag inte gör. Men det gör så ont att veta  att dom kommer fara illa pga mig.

Jag har vetat om det här länge nu, att den här dagen skulle komma. Men den skulle inte komma nu. Jag skulle ju åtminstone få se båda barnen börja skolan. Jag är så chockad för jag mår så bra.

Min hjärna går på högvarv och jag har svårt att acceptera det här. Vanmakt. Förtvivlan. Ilska. Frustration. Hjälplöshet.

Jag ber om ursäkt för tråkiga besked en lördagkväll som  denna.

Jag vet att deg är ett evinnerligt tjat på mig men TA VARA PÅ ERA LIV!

Massa kärlek ❤️

torsdag 3 augusti 2017

Livet är allt en bergochdalbana

Livet är väl allt en berg- och dalbana va? 
Höga toppar, djupa dalar. Jag har 3 livsavgörande höga toppar i mitt liv; när vi gifte oss, när vi fick Tora och när vi fick Ebbe. Och många, många fler men de här 3 grejerna har haft en stor positiv inverkan på mitt liv.
Så har jag samlat på mig ett par djupa dalar oxå, datum som etsat sig fast och som innebär otrolig sorg och vanmakt. Som när jag fick cancer, sedan återfall, sedan spridning, sedan när jag fått dåliga röntgenresultat. Och många refererar till en cancersjukdom som just en resa. Jag hade gärna avstått från att kliva på den karusellen men har påpekat så många gånger att det inte bara varit av ondo, jag har faktiskt lärt mig mycket, börjat rensa ur negativa saker i mitt liv, blivit en lite bättre människa och allt det där. Saker som jag om nu situationen ska vara skit ändå uppskattar.
13 maj 2016 startade jag den oundvikliga resan mot döden i och med att det konstaterades en spridning till levern och därmed hade fått obotlig cancer . Mycket tidigare än vad som är tänkt här i livet, för vi alla är ju faktiskt på väg mot döden från den dag vi föds.
Sedan dess har det varit många toppar och många dalar, bra besked, dåliga besked, ljuvliga besked och som igår, 2 Augusti 2017; fruktansvärda besked.
För igår fick jag veta att min hjärna nu är angripen av metastaser. 4 äckliga tumörer kan dom se. Man behöver ju inte direkt vara rymdforskare för att förstå att det här är bad news, potentiellt riktigt bad news.
Inte min hjärna men någon annan stackares 

Vi kan ta det från början för ni är säkert lika förvånade som jag.
Ja som mår så bra. Som ser så fräsch ut? Som lever och har så kul! Hur är det möjligt? Jag vet inte.
Jag åkte på min behandling som vanligt i måndags. Trött men välmående. Behandlingen gick bra och jag åkte hem till barnen direkt efter. Fick lite ont i huvudet på eftermiddagen vilket jag kan få ibland om jag inte dricker ordentligt efter min behandling. Tog lite vätskeersättning och Treo och fyllde på med vatten. Huvudvärken tilltog men Mark kom hem och hade planerat nåt så vi for iväg.
Vi kom hem och jag la mig tidigt med mer värktabletter. I tisdags vaknade jag och hade skitont. Mark fick serva med tabletter och sätta barnen framför tv'n där på morgonen innan jobbet så jag kunde fortsätta vila. Jag masade mig så småningom upp men även om värken var mycket bättre låg den ändå och molde i bakgrunden hela dagen. Vi fick besök av Marks bästa kompis Che och hans tjej Nicole så bjöd på mat och drog sen och tog ett kvällsdopp vid Lillsjön och hade en fantastisk kväll. Jag gick igen och la mig tidigt med värktabletter. Vaknade flera gånger under natten och hade nästan panik. Jag låg bara och gnydde och vaggade i sängen för det gjorde så vansinnigt ont. Kl 5 fick jag gå upp och kräkas för det gjorde så ont. Så fort onkologen öppnade ringde jag för att be om råd. De rådde att åka  akuten omedelbart och be om en röntgen, bara för  att jag hade så ont att jag kräkts. Det blev en lång dag med prover, neurologiska tester, ovilja att ge röntgen in i det sista. Men vid ett neurologiskt test såg de att mina ögon betedde sig konstigt och okejade tillslut en DT av hjärnan. Då hade vi redan varit på akuten i 5 timmar. De hade sagt att svaret på röntgen skulle komma jättefort och när vi suttit i väntrummet ytterligare över en timme kände jag i hela mitt kropp att de febrilt ringer runt för att se vad som kan göras. Och så var det ju. Den stackars läkaren förklarade och bad om ursäkt, han gav aldrig sådana här besked, helst inte till kvinnor bara nåt år äldre än han själv.
Problemet här är ju att jag var på akuten i Norrköping, där det varken finns onkolog eller neurokirurg. Så jag har fortfarande inte pratat med någon som kan berätta vad som skulle kunna göras och när vi kan börja åtgärda. Ronden är idag kl 9 och de har lovat att komma till mig först. Det här att inte veta är olidligt. Går det operera? Måste jag stråla? Kommer de ändra min behandling?
Vad innebär det här för min närmsta framtid - kommer jag påverkas kroppsligt vid en eventuell operation? Kommer jag kunna jobba? Kommer jag kunna se efter barnen som jag ska?
Igår var jag vansinnig. Idag är jag än så länge rätt lugn. Natten var inte så kul, många tankar och lite sömn, plus att jag HATAR att ligga inlagd.
Tora var ledsen igår, hon ville inte att jag skulle sova här själv så hon ville stanna och sova över - underbara unge.
Barntraumateamet blir inkopplat idag, det som jag bävat så dant för. Det har varit skönt att barnen  varit ganska skonade från sanningen. Men det blir mest hjälp till oss så här i början. Tips om hur vi ska lägga fram information till dom, hur vi ska svara bäst på deras frågor, hur vi ska tackla deras oro.
En kurator kom direkt igår, och hon snappade upp Marks beteende direkt, jag har aldrig sett Mark så som igår, han höll ihop men han var trasig. Vidrigt att se och jag önskar det här kunde drabba bara mig och inte alla andra. Min mamma, syskon och syskonbarn mår oxå skit såklart.
Jag önskar jag kunde ta deras smärta då det är värre att se dom än att gå igenom det själv. 
Ta hand om varandra kära vänner ❤️

söndag 30 juli 2017

Allting har ett slut...

En underbar sommarledighet lider mot sitt slut.
Jag har haft behandlingsuppehåll i 5 hela veckor och det har varit underbart. Jag har i stort sett nästan glömt bort att jag har cancer. Men i morgon är det dags för behandling igen. Och 17 Augusti ny röntgen för att se om tumörerna fortfarande håller sig borta. Det känns så.
Min kropp mår verkligen skitbra. Jag har inte ont någonstans och jag känner mig stark. Förra veckans prover var perfekta trots att jag förtärt en del alkohol i sommar. 🍷
Men tvivlet finns ändå där i bakhuvudet.
Jag är t ex livrädd för att klippa mig. Och jag behöver verkligen klippa mig för jag ser fasen inte klok ut i skallen. Men jag är rädd att om jag gör det så kommer det straffas med att skiten kommer tillbaka och de måste sätta in en behandling som jag tappar håret av igen. Sjukt, jag vet, men jag kan inte rå för det. Man blir lite dum i huvudet av att få cancer.

Sommaren har som sagt varit fantastisk, har sett att övriga Sverige inte haft sån tur med vädret som vi haft men vi har haft det soligt hela Juli! Barnen och jag har ju långledigt och det är så mycket enklare att hitta på saker när det är fint väder.
Vi har hunnit med att ha svärföräldrarna och bonussonen på besök i 2 veckor.
Då var vi i Sthlm, Magnehult, Skara sommarland, Gryts skärgård och så paddlade vi kanot i Igelfors.
Paddling i Igelfors - rekommenderas varmt!! 

Underbart mysig dag på vackra Harstena!

Intensivt men superhärligt. Alltid lika sorgligt när de ska återvända hem och jag lever med ett konstant dåligt samvete över att de 'missar' barnens uppväxt. Men innan hade jag ännu sämre samvete för min egen familj. Och vi vet att flytten hit är det bästa vi har gjort så jag får väl stå ut med samvetet.
När dom åkte hem började Mark att jobba och jag och barnen har roat oss själva eller umgåtts med mormor.
Vi har hängt i stugan, umgåtts med kompisar, varit på Ålandskryssning, åkt på marknader och annat kul. Men det är intensivt att umgås med barnen en hel sommar. De bråkar och skriker på varann och jag längtar faktiskt tills det är dags för förskolan igen. Mitt huvud behöver semester från semestern.
I helgen hoppas vi på fint väder, för då har vi tänkt att åka och campa på Ekön. Vi får se. Men det är sista helgen innan jobbet börjar den 10 Aug. Jag har nästan lite jobbångest för första gången på väldigt länge. Fast det ska bli skönt att komma in i lite rutiner igen. Men jag måste medge att jag skulle behöva typ 2 veckor ledigt utan barn hemma för att känna mig riktigt utvilad. De gånger jag varit utan barnen i sommar har jag ju fart omkring på annat. Det har som sagt gått i ett hela sommaren och ett par dagar att bara ligga och lyssna på ljudböcker i hammocken hade varit underbart.

Igår var jag på Håkan Hellström på Ullevi. 

Tack Håkan - du var fantastisk! 

Det var grymt. Jag kan ju liksom inte Håkan. Han hade inte släppt så mycket innan jag flyttade till Australien och sen dess har våra vägar liksom inte korsats. Jag hade med andra ord inte jättestora förväntningar på musiken, men jag kände att det skulle bli en upplevelse att vara där på Ullevi, med alla hans fans och få uppleva själva grejen. Och vad glad jag är att jag var där! Han var skitbra!
Jag älskar musikupplevelser och jag hoppas mina barn kommer bli lika förtjusta i att titta på livemusik som jag är.
Idag har jag lagt till flera Håkan-låtar på min spotifylista men jag måste tyvärr medge att jag nog tycker att Håkan gör sig bäst live. Några låtar som var fantastiska igår kväll känner jag inget alls för idag när jag lyssnar.
I höst har jag tänkt se Johnossi och Thåström, annars är det just nu väldigt lugnt på konsertfronten. Ska nån gå på nåt grymt band och vill ha sällskap är det bara att hojta!

Nu ska jag och Tora baka hallonmuffins, vi har så mycket hallon i stugan och jag vill inte att de ska gå till spillo.

Må väl kamrater!

onsdag 19 juli 2017

Vänskap betyder - ja, vad??

Jag fick mig en rejäl tankeställare härom dagen när jag läste min vän 1Annelis inlägg om våra moraliska kompasser och vad dom gör med oss och vad vi tror om oss själva. Jag tror mig vara en god vän, och det här inlägget handlar om det.
Jag har alltid sett mig som en ganska öppen människa. Ärlig. Jag låtsas inte att jag tycker om nån - så om jag är din vän på fb, instagram el liknande så är det för att jag gillar  dig - eller åtminstone inte ogillar dig 😜
Jag avskyr offentliga bråk på Facebook och initiativ till såna får mig att omedelbart avsluta relationer.
Jag muckar med rasistiska inlägg men i övrigt är jag en ganska anonym facebookare och om jag var besviken på en vän skulle jag aldrig skriva nåt kryptiskt om det på Facebook. Jag har nyligen avslutat en nästan livslång vänskapsrelation för att den ventilerades i Facebookvärlden istället för verkliga livet. På ett extremt omoget sätt. Då visade den personen att den är en sån människa som jag inte behöver i mitt liv. Min tid är dyrbar och jag vill inte slösa den på någon som inte ger mig nåt, nån som tömmer relationskontot på bra mycket mer än vad den sätter in.  
Men jag blir också ledsen. Uppriktigt ledsen när mina vänner inte tar sig tid för mig. För mig är morgondagen inte given. Det kanske inte blir nån 'nästa gång'. Samtidigt är jag precis lika dålig på att höra av mig själv. 
Jag blir skitledsen när folk inte hör av sig när dom är 'hemma ' i Norrköping, även fast jag själv vet hur stressande en helg 'hemma'  är. Irrationellt tänkande jag vet - men min hjärna är tyvärr inte vad den en gång var. 
Jag förstår men ändå inte.
Sen fattar jag väl att jag inte är prio ett i alla andras liv, men att försöka ses kostar inget, även om det inte går att få ihop. 2 av mina bästa vänner och jag försöker att ses väldigt ofta, sen lyckas vi väldigt sällan men vi försöker i alla fall få till det. Och krisar det så släpper dom alla måsten och finns där till 100%
Jag har kompisar som jag sätter nytt datum med varje gång vi ses, för det rinner så lätt ut i sanden annars. Livet är så och det är jag fullt införstådd med. 
Ikväll känner jag mig  hur som helst väldigt ledsen och bortvald. Oönskad till och med. 
För jag såg er och jag vet att ni såg mig... 

onsdag 12 juli 2017

Reflexologi och annat alternativt tänkande...

I mars var jag på reflexologi första gången. På 'vårt alternativ' här i Norrköping.
Dom erbjuder förutom reflexologi även bl a lymfmassage, yoga, bemerterapi, organiska skönhetsbehandlingar och organisk hårvård.
Jag vet inte om ni vet vad reflexologi är men det är en mer avancerad form av zonterapi, man trycker och klämmer och plågar fötterna och känner på så sätt av var i kroppen bekymren sitter. Bodil som utövaren heter är helt fantastisk och jag rekommenderar er att besöka henne för att maxa ert välmående! Har ni friskvårdsbidrag kan ni utnyttja det.

Vi pratade om min tajta nacke och mina tajta axlar. Hon förklarade då varför det inte hjälper att gå på massage hela tiden. Eller, det hjälper ju för stunden men efter typ en vecka är jag lika stel och har lika ont igen. Det var tydligen för att min tarm var i obalans efter cytostatikan. Så hon rekommenderade att jag köpte probioform och ville inte ens boka in mig på nytt för hon kände sig övertygad om att det skulle hjälpa mig att bara få ordning på tarmfloran. Tänk när en människa säger att hon inte vill att man kommer tillbaka för hon hoppas att man liksom blivit fixad. Då vill man ju tro på dom! 
Hon sa däremot att hon rotat runt i mitt bäcken som var väldigt tajt.. Hon var förvånad över att jag hade full rörlighet i höften då hon känt att det inte borde vara så. Så hon menade att jag kunde få lite problem i ljumsken ett par dagar. Och det fick jag såklart. Det har släppt nu men gjorde rejält ont ett par dagar. 
Men vad som hände var att värk i nacke och axlar försvann som ett brev på posten efter bara några dagar. Och jag har inte haft ont sen dess. Jag börjar inte varje morgon med en Treo mot spänningshuvudvärk. 
Jag tar andra tillskott oxå, en hel massa faktiskt.  Något som tyvärr onkologi i Sverige tar totalt avstånd från. Jag tar det för mitt välmående. För att boosta min kropp att klara behandling så bra som möjligt.
Jag tycker det är synd att läkarna inte är mer öppna för diskussion om vad som kan få en att må bättre. Jag förespråkar inte att byta ut cyto mot alternativa lösningar för det tror jag inte på. Men man måste kunna föra en diskussion om hur man kan maxa sin kropp att faktiskt må bra under pågående behandling. Med kost och tillskott. Utan att det har negativ påverkan på behandlingen. 
Jag tar höga mängder D3-vitamin (ALLA borde äta D-vitamin av hög kvalité - inte den där tuggtablettsskiten, det gör ingen nytta), MSM för att rensa levern, omega3, magnesium, dricker rå rödbetsjuice, svartkumminolja och från och med idag cbd-olja (cannabisolja utan thc-substansen som gör att man blir hög).
Jag syresätter min kropp så mycket jag kan, det är bra för allmänt välmående och såklart mot cancer. 
Jag hade bokat in hos Bodil idag igen för att kolla om probioformen haft den verkan vi hoppas. Hon sa att hon är sjukt imponerad av min kropp, hon har inte stött på andra patienter som varit så friska under en sjukdomsperiod, och framförallt inte efter en långvarig cytostatikabehandling! 
Varför diskuteras inte det här mer inom läkarvården? Varför ifrågasätter inte vi patienter? Vi bara sväljer med hull och hår att vi inte kan påverka nåt själva. 
Och jag är inte för skuldbeläggning på nåt sätt, jag tror att det finns livsstilscancer men de flesta som får cancer har bara otur. Det finns liksom barn som får cancer, och dom har ju inte ens haft en chans att förstöra sin kropp tillräckligt. Det finns dom som ändrar sitt liv efter konstens alla regler och ändå dör i den här vidriga sjukdomen. Den är ologisk. Den drabbar skoningslöst. Inga pengar i världen kan bota en. 
Men sen är det fan läkarnas skyldighet att sätta sig in i vad kroppen faktiskt kan behöva för att boosta immunsystemet under behandling. Eller vad musklerna kan behöva för att inte brytas ner. 
Inget hjälper ju alla men ingen skadas av lite d-vitamin eller att dra ner på socker. Så varför inte rekommendera det man vet inte påverkar cyton negativt? Jag vet inte. Jag förstår inte 'det finns ingen forskning på området'. Klart det inte går att forska om ingen provar! Hur ska vi då veta? 
Man rekommenderar kortison i extrema mängder mot illamående när många i själva verket mår illa av kortisonet, men ingen rekommenderar ingefära som för många funkar mycket, mycket bättre. 
Kortison som dessutom är ett rävgift utan dess like. Bra för vissa ändamål men oerhört överförbrukat i dagens samhälle. 
Jag tycker det är vår rättighet och läkarnas skyldighet att ta reda på hur vi kan ha ett drägligt liv under en behandling. För vissa pågår behandlingen ca 5 månader, andra 2,5 år, vissa av oss resten av livet. Förtjänar vi inte att må bra under den tiden? Jo det gör vi!
Är du som jag cancerpatient? TJATA på din läkare att åtminstone glänta lite på dörren till naturliga alternativ för välmående (inte bot mot cancer - icke att förväxla). Läs på själv vad du kan göra. Gå med i grupper på Facebook. 
Men godta inte att du inte kan påverka ditt välmående själv - för det kan du! 

fredag 30 juni 2017

Kontrasternas vecka

Vilken vecka jag haft.
Började med behandling i måndags och sen körde jag och min brorsdotter Lisa ner till Göteborg för att titta på Coldplay på Ullevi.
Vilken upplevelse! Fantastisk konsert!
Jag kan rekommendera alla som inte sett dem att göra det, man behöver inte vara ett jättefan för att uppskatta den showen. Vi var helt höga av upplevelsen och jag ler fortfarande när jag tänker tillbaka på kvällen. Att Göteborg visade sig från sin bästa sida skadade inte heller. De hade en spelning i söndags oxå och då var det regnkaos, i måndags hade vi klarblå himmel vilket såklart gör upplevelsen lite trevligare. Vi bodde hos min bror och det var såklart supertrevligt att hänga med dom en eftermiddag oxå. Två flugor i en smäll med andra ord.

Sen när jag kom hem i tisdags var jag tvungen att ta farväl av min bästa kompis. Min hund Bandit.
Vilken sorg det är. Men det var dags. Han har varit gammal i kroppen länge. Men ändå haft gnistan kvar. Den senaste veckan hade han liksom tappat även den. Och även om det är det tuffaste jag gjort, så var det det lättaste jag gjort. För jag älskar honom så innerligt att jag inte kan se honom lida.
Han somnade stilla in med sitt huvud i mitt knä, medan jag viskade om och om igen hur mycket jag älskar honom. Ett värdigt avslut för min allra bästa kompis.
Vår historia började 23 december 2006, när jag lagom till jul 'adopterade' honom från ett shelter i Cairns i Australien där jag bodde då. Ett shelter är alltså ett sånt ställe där övergivna/hemlösa hundar förvaras. I Australien är det vanligt att man försöker avla på sina hundar, för att sedan överge valparna om de inte går att sälja. Blandraser såklart.
Bandit var en blandning av Irländsk varghund, mastiff och rhodesian ridgeback. Nånting som visade sig vara en fantastisk blandning för han var fan världens bästa hund. Så klok, lugn och trygg. Många med mig sa alltid att han var som en människa. Och jag är övertygad att han var en människa som liksom bara satt fast i en hundkropp. Han var min själsfrände. Vi förstod varandra.
Man säger att man räddar en hund när man adopterar dom från ett shelter. Men jag tror det var han som räddade mig. Jag sökte så mycket innan. Var liksom aldrig nöjd. Vilsen. Visste inte vad jag ville göra, var jag ville bo.
När det blev han och jag hade jag hittat hem. Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller var jag bodde, så länge jag fick ha honom i mitt liv så var jag trygg.
Han har fått resa runt en del den där Bandit. Vi flyttade från Cairns i norra Australien, ner till Mark i Newcastle på östkusten, han har fått följa med på roadtrips till Melbourne och hela sydkusten.
Och när vi flyttade hem till Sverige var det en självklarhet att han skulle få följa med.
Han kostade mer att flyga över än vad hela vår familj kostade. Men han var så värd det.
I Australien tyckte alla att jag var konstig. Där har man sina hundar ute i trädgården, väldigt få människor har sina hundar inomhus. Och har man det är det vanligtvis småhundar.
Jag skulle ha Bandit inne såklart, han sov dessutom alltid i min säng.
När vi fick barn trodde alla att NU är det ju dags att Bandit får flytta ut. Men no way. Han var ju mitt första barn. Klart han ska bo inne. Har försökt förklara att i Sverige har vi såklart våra hundar inne, men folk förstod ändå inte. Varför ville jag ha massa hundhår inne i mitt hus?  Och barnen, skulle de krypa runt bland hundhår?
När jag förklarade att han skulle få följa med till Sverige tyckte nog de flesta jag känner där borta att jag var komplett galen. Det var väl bara att lämna in honom på ett shelter igen så kunde nån annan adoptera honom? Ingen utom Mark kunde förstå den relation vi hade. Bandit hade nog dött av hjärtesorg om han inte fått följa med till Sverige.
Och här har han haft det så bra. Fått springa löst i skogen, älskas av ännu fler människor än innan, badat i sjöar.
Jag vet att jag gett honom ett fantastiskt liv men vet oxå att han förgyllde mitt på så många sätt.
Jag är så oerhört tacksam att våra vägar korsades den där dagen för över 10 år sedan.
Nu vet jag att han sitter där uppe på sin stjärna och vakar över oss. Och jag vet att vi ses igen i nästa liv. Men fan vad jag saknar honom, han fattas mig och kommer alltid att fattas mig.
Jag märker att jag svamlar lite men det är så svårt att sätta ord på vad han var för mig.
Hursom helst. Sov gott älskade Bandit.
sista bilden

Så igår var det dags för Bråvallafestivalen.
Vi hade köpt endagsbiljett framför allt för att se Laleh.
Och än en gång hade vi grym tur med vädret. Lite kyligt men inget regn (idag öser det däremot ner). Såg ett flertal imponerande akter. Ane Brun, Passenger, Bear's den, LP, Linkin park och tillslut Laleh. Och vilken dag det var, Passenger, Bear's den och LP gjorde helt fantastiska spelningar. Och Laleh var magisk. Jag älskar henne. Hon är min peppartist. När livet känns lite tufft är det 'vårens första dag' som får peppa igång mig. Och jag älskar hur hon så naturligt och avskalat och ibland vansinnigt sorgligt sjunger om döden. Vet inte om någon sjunger mer om döden än vad hon gör. Men jag älskar det. För vi måste våga prata mer om döden. Vi ska alla dö. Men 'some die young'.
När hon sjöng den grät både jag och Mark.

Den här veckan har varit så mycket liv, och så mycket död. Så många fina minnen har skapats.
Jag har haft en av de bästa och samtidigt värsta veckorna i år. Sånt är livet. Upp och ner.

fredag 16 juni 2017

Himlen samlar stjärnor....

Jag är en sån där människa som kan bli oerhört provocerad av att man ska sörja folk bara för att liksom. Kändisar dör och hela Sverige ska sörja. Klart det är tragiskt och traumatiskt för människor att förlora någon man håller kär -  men det är inte mer tragiskt att nån som är känd dör än att nån som inte är det. Helst inte om den personen fick leva ett långt liv, med hur många ljusa stunder som helst, fått uppleva en lång karriär och kanske till och med hade turen att får barn, barnbarn och barnbarnsbarn. 
Idag fick jag besked att en gammal skolkamrat - som jag förvisso inte träffat på hur många år som helst men ändå - hastigt har dött i cancer. Jag vet inte vad som hänt exakt men jag vet att det här är en människa som borde ha hela jäkla livet framför sig. Och jag blir så berörd. Det är så onödigt. 
DET borde rapporteras i tidningarna varje dag. För det är så vansinnigt tragiskt. 
Unga människor - barn till och med - dör VARJE dag i cancer och andra sjukdomar i vårt land. 
Människor vars föräldrar tvingas genomgå varje vettig förälders absolut värsta mardröm - att begrava sitt eget barn.
Himlen får sluta samla på sig stjärnor nu. Det räcker med dom som finns redan.

Jag är som cancerpatient omringad av folk med cancer. Det är facebookgrupper, bröstcancerföreningar, medlemstidningar, cancerfond och cancerrehabfond. Man blir lite hårdhudad för jag läser allt för ofta om alla som faller offer för cancerns obarmhärtiga framfart. Men jag blir såklart extra berörd när det är folk jag vet vilka det är, och när flera av mina vänner är i sorg. Och folk som är så unga. 
 Vi måste göra något åt det här nu. Alla kan göra något. Nu ska jag vädja om ett par saker:
1.
GE BLOD - jag vill att ALLA som läser min blogg och KAN ge blod gör det. Snälla. Det räddar så många liv. Och man vet aldrig när det är en själv eller någon man älskar högt som behöver blod för att överleva. Det kostar inget mer än lite av din tid en handfull gånger per år. Alla kan inte, jag vet, men dom som kan borde. Det är nästan en skyldighet som världsmedborgare på vår planet. 
2.
Registrera dig till tobiasregistret, det är ett stamcellsregister där man verkligen kan rädda liv. Följ länken, gör en hälsodeklaration, sen kommer ett topskit hemskickat, och man skickar iväg lite saliv på en tops och blir kontaktad om man kan dela med sig av sina stamceller till någon som är dödligt sjuk och behöver dom för att överleva. Tänk så jäkla häftigt. Ni kan fysiskt, i verkligheten, rädda liv. Som en superhjälte fast på riktigt. 

3. 
Bli månadsgivare hos cancerfonden eller valfri organisation som hjälper sjuka människor. Välj nåt som ligger dig varmt om hjärtat. Man behöver inte ge överallt men de flesta har råd att ge till åtminstone en organisation regelbundet.  
4.
Stötta Ung Cancer. De räddar liv på sitt sätt. Jag är själv för gammal för att tillhöra den skara som kan bli medlem i Ung Cancer, men vilken grym organisation det är! De gör underverk för drabbade och anhöriga. Köp deras armband, buffar, väskor, pins eller snygga tröjor. Följ dom på instagram och andra sociala medier så du ser om det är nåt på gång i närheten av dig. Gå och pärla armband om du har möjlighet. Superenkelt och roligt sätt att vara med och skänka pengar. Armbanden är deras största inkomstkälla och varenda armband är pärlat av en volontär, så de behöver ALLTID härliga pärlare. Kolla när nästa pärldag är i närheten av dig, gå dit och gör 10 armband, så har du varit med och skänkt 1000kr till unga cancerdrabbade. 

Så, 4 enkla saker som de flesta kan göra. Och tänk nu inte bara - GÖR det! 
Vi har inte tid att vänta!

torsdag 1 juni 2017

La upp den här bilden idag på instagram.
För vi firar.
Jag fick bekräftat idag att ALLA mina metastaser i levern är borta.
Jag läste det här först på 1177 i tisdags kväll när vi kom hem.


Men jag kunde inte riktigt ta in vad det stod - vaddå 'således kan några kvarvarande levermetastaser icke påvisas'? Och jag förstod inte om det verkligen gällde alla metastaser eller bara de 5 som inte omnämndes vid senaste röntgen. Men min sköterska ringde idag och meddelade att min onkolog är sjuk och jag kommer få träffa en annan imorgon. Så frågade hon om jag hade sett journalen och jag pratade med henne om att jag inte kunde tro att det är så att ALLA metastaser är borta. Men jo, hon bekräftade, det är dom. Efter 7 behandlingar med Kadcyla. Fan vad jag älskar den medicinen! Jag får må bra OCH den fullkomligt slaktar min cancer.

Har fått många frågor vad det här egentligen betyder - är jag frisk? Kan jag sluta med behandling?
Nej och nej. Jag är cancerfri, men inte frisk. Cancern ligger i blodet och väntar på nästa tillfälle att slå rot någonstans. Och eftersom min cancer är väldigt envis och väldigt aggressiv kan jag inte vara utan behandling några längre stunder för då kommer den att komma tillbaka. Men jag kanske kan få 6 veckor mellan behandlingar - kanske t o m längre. Vi får se. Jag tar det med onkologen imorgon.

Men just nu känns det som att jag vunnit högsta vinsten på lotto. Jag vann livet!! Och jag ska njuta av varenda sekund som cancerfri!

onsdag 31 maj 2017

Cancersnack och andra äventyr...


I torsdags kom ett podcastavsnitt av Cancersnack ut där jag är gäst. Jag pratar lite om hur det var att få diagnos under graviditeten och hur det är att leva med en obotlig cancer. Jag pratar även om hur viktig den här bloggen är för mig. Hur viktig just DU som läser det här är.
Är jättenöjd med avsnittet även om vi kom på efter att det fanns så mycket mer att prata om, men vem vet, jag kanske dyker upp i etern i framtiden igen...
Cancersnack är för övrigt en väldigt bra podcast som jag kan rekommendera er att lyssna på, det är två tjejer som har den, Emma, som har en obotlig hjärntumör, och Lotta, som tyvärr förlorade sin man i cancer nyligen. Jätteviktigt att det pratas om både drabbade och anhörigas perspektiv. Det är tuff lyssning emellanåt, men det är viktigt att prata om cancer!
Börja prenumerera på podden vet ja!
Avsnittet med mig hittar ni här


Igår kväll kom Mark och jag hem från några härliga dagar på Irland. Vi har varit och hälsat på en av mina bästa kompisar som har bott där i över 10 år. Fantastisk resa! Vi har sett så mycket fint och haft så jäkla kul! Fast jag har aldrig varit borta från barnen så lång tid förut (4 dagar) och det var lite tufft. Hela dagen igår, som var hemresedag, höll jag på att längta ihjäl mig. 
Nästa gång får de följa med helt enkelt. 
Höjdpunkten på resan (förutom att umgås med Martin och hans familj såklart) var att åka till Cliffs of Moher. Vilket ställe! Så sjukt fint! Och läskigt. Man kunde verkligen gå ända fram till kanten på de där extremt höga klipporna som stupade rakt ner. Mark skulle såklart ända fram till stupet, jag blev nervös bara av att titta på honom. Vi kommer hur som helst åka tillbaka till Irland igen. Kan varmt rekommendera Galway, underbar liten stad!

 Bästis Martin
 Cliffs of Moher
 Glädjeskutt
 Living on the edge
Minnen att ta vara på för alltid

Idag är jag hemma och vabbar. Tora hade feber inatt men har piggnat till nu på förmiddagen. Vi har hunnit med att titta på Sing tillsammans. Och nu blir det nog Trolls innan vi ger oss ut för att få lite frisk luft i det grå vädret. 

På fredag är det dags att få svar på röntgen. Men jag har en bra magkänsla. Man ska väl inte skriva så egentligen men det känns bra. Jag ser så mycket fram emot min sommar så det MÅSTE vara bra resultat. 

På återseende kära vänner!

torsdag 11 maj 2017

13 Maj 2016

Det var den dagen jag blev medveten om att början mot slutet hade startat.
Jag fick beskedet obotlig cancer. Fick bekräftat att den här jävla sjukdomen kommer ta mitt liv (såvida inget annat hinner före).

Hur känns det då så här typ ett år senare?
Man kan väl säga att jag pendlar mellan urstyrka och jävlaranamma och total ynklighet.
Jag lever liksom på lånad tid, samtidigt som det är så extremt svårt att ta till sig att jag är så sjuk. Jag mår ju så bra!
Statistiken säger att jag förmodligen lever mitt sista eller näst sista år. Samtidigt kommer det hela tiden ny medicin och *peppar, peppar* just min medicin verkar ju faktiskt fungera väldigt bra för mig. Ny röntgen är bokad nästa vecka och jag får besked 2 Juni.
Så länge medicinen funkar och min kropp klarar av den kan jag andas.
Samtidigt vet jag att när det väl börjar gå utför kan det gå oerhört fort. Som för Linda.
Så skrämmande.

Men det är mycket på gång. BRO (Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation) kör med sin kampanj 'Ospridd sanning'. Om verkligheten bakom de där rosa fluffiga lyckohistorierna om alla som överlevde sin bröstcancer. Vi är fortfarande alldeles för många som inte gör det. Bara 1 av 4 med spridd bröstcancer lever efter 5 år. För dom av oss som lever med spridning till levern lever bara 11% efter 2 år. Och det läggs INTE tillräckligt med resurser på att hitta en bot mot spridd cancer.
Bara en sån sak att det står i min behandlingsplan att jag kommer in för palliativ behandling. Palliativ som för mig alltid stått för livets absoluta slutskede. Det är ju deprimerande att bara läsa.
Jag själv har ett par spännande projekt den närmsta framtiden, ni får veta mer när jag har tillåtelse att berätta. Men nu måste det lyftas hur verkligheten faktiskt ser ut. Det har blivit mitt mission helt enkelt.
Jag ska inte vara pessimistisk men statistiken som kablas ut överallt är ganska missvisande. '90% överlever bröstcancer'. Nej. 90% lever fortfarande efter 5 år. Får man spridning efter 6 år, eller 15 år, så räknas man ändå med bland 'överlevarna' - även fast man inte kommer vara det.
Men som sagt - man ska inte titta för mycket på statistik, för man vet ändå aldrig på vilken sidan man kommer vara. Och de flesta överlever ju. Men definitivt inte 90%
Klart man ska fokusera på det positiva men man får inte glömma bort att försöka hitta ett sätt för även oss 'dödsdömda' att få fortsätta leva.

Mark och jag tittade på en dokumentär häromdagen. Om skådespelaren Andy Whitfield från serien Spartacus som dokumenterade sin cancerresa. Be here now. Se den. Finns på Netflix.
Men ha näsdukar till hands. Mark och jag låg som två blöta fläckar i soffan, jag vet inte vem som grät mest. Oerhört konfronterande. Speciellt i vår situation. Men så viktig. Ytterligare en påminnelse om att leva nu. Ingen vet hur lång tid vi får i livet. Men att man borde ta tillvara på den tiden vi faktiskt får och vara tacksamma för den. Jag återkommer till detta gång på gång. Men det är så viktigt att inte sätta på sig offerkoftan och sen inte ta av den. Klart som fan man får vara ledsen, maktlös, deprimerad, förkrossad och desperat. Man får ha dåliga dagar, dåliga veckor rentav.
Men vältra dig i den känslan ett tag för att sedan ta nya tag och faktiskt njuta av det som är livet. Det är inte alltid lätt och det är fan inte rättvist.
Jag har såklart dåliga dagar. Många. När jag tänker mer på döden än andra dagar. Jag har planerat det som känns viktigt till min begravning. Resten får såklart mina kära bestämma, det är ju inte så att jag kommer kunna invända.
Jag har skrivit många, många brev,
Till Mark, mina barn, min övriga familj och en del vänner. Har köpt presenter. Så att jag på något sätt får vara med även när jag inte kan rent fysiskt.
Sen tar jag tag i mig själv, tänker att inget förändras för att jag sitter här i min självömkan och sörjer ett liv som jag inte ens vet när det kommer ta slut. Och då planerar jag vad jag ska göra på min 40-årsdag. Eller vad jag ska göra på nyårsafton 2030. Planerar för livet helt enkelt.
Jag har nyligen gått en kurs med mamma 'lära sig leva med cancer', en oerhört givande kurs. Vi träffade massa härliga människor och jag hoppas verkligen vi kommer hålla kontakten och ses igen. Det har varit trevligt att träffas varje tisdagseftermiddag i 8 veckor för att diskutera livet och andra trevligheter och såklart otrevligheter - det är ju cancer vi pratar om här.
Hur som helst, en av övningarna på kursen var att sätta upp mål för sig själv. Det kunde vara allt från att komma ut på en eftermiddagspromenad när man mår som sämst till i stort sett hur stora mål som helst. Långsiktiga och kortsiktiga.
Mitt mest långsiktiga mål var att få barnbarn. Tänk vad härligt det skulle vara.
Tror det är viktigt för alla att ha mål.

Mitt närmsta mål är att ta mig igenom Vårruset på måndag. Joggandes. Först hade jag som mål att klara det under 30 minuter men nu är jag glad bara jag tar mig runt springandes hela vägen. Har tränat men det är tungt. Och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Men jag är envis och tror på mig själv.

lördag 29 april 2017

Som en våg som rullar in...

Mark och jag kollar på säsong 3 av 'the leftovers'. Sjukt bra serie som alla borde se.
Lite kort går den ut på att 2% av jordens befolkning en dag gick upp i rök. Mitt i vardagen. *poff* borta bara.  En av huvudrollerna förlorade hela sin familj - man och två barn - vid frukostbordet den där morgonen. Och min ångest kom inrullande som en jäkla tsunamivåg. För det är ju jag som kommer försvinna.

Jag står inte ut med tanken på att inte få vara med mina barn. Eller Mark för den delen.
Jag är så jävla avundsjuk på alla som får se mina två underbara ungar bli vuxna.
Ebbe är så go och glad. Är inte särskilt orolig för honom. Han är obekymrad och levnadsglad av naturen.
Men Tora är så känslig. Mammig. Vill vara med mig hela tiden.
Vi åkte till en av mina bästisar förra helgen. Bara hängde - underbart.
Hon fick vara ledig från dagis och följa med mig till jobbet i fredags. Hon vill göra allt ihop, rita, spela spel, se på tv. Vad som helst bara vi gör det tillsammans.
Hon sover med mig varje natt. Tätt intill. Vaknar och tar på mig för att kolla att jag fortfarande ligger kvar.
Som om hon vet fast hon inte vet.
Mina barn vet inte att mamma har en sjukdom jag kommer dö av. För vi är inte där än. Dom vet att jag får medicin för att må bra, men det är allt.
När vi vet att slutet närmar sig kommer vi självklart prata med dom men just nu finns ingen anledning att oroa dom.
Men Tora pratar om döden ofta. Om sin morfar hon aldrig träffat. Och hon säger alltid att hon vill dö före mig. Lilla älskade unge.
Vi försöker prata på ett fint sätt om döden. Om änglar och att man sitter på en stjärna och tittar ner på dom som fortfarande lever. Så att när man måste ta det där jävliga samtalet kanske det inte blir lika skrämmande för dom.
Jävla cancer.

Jag vet inte varför jag fick sån ångest just ikväll. Allt känns ju bra. Jag mår toppen, allt verkar ju fortfarande ha god effekt. Levervärdena som var lite höga har börjat gå ner igen såg vi vid senaste behandlingen. Jag känner mig lugn för det mesta.
Men jag styr lika lite över min ångest som jag gör över min cancer. Ibland kan jag helt enkelt inte stå emot när den kommer.

Jag ska försöka sova nu. Den varma lilla kroppen bredvid har en lugnande effekt. Jag ska andas ihop med henne. Länge till vill jag andas ihop med henne.