fredag 30 december 2016

2016

2016... vad har jag att säga om det året?
Ebbe fyllde 1 den 20 Januari, charmören är inte längre bebis utan en liten pojke. 
1-åringen

Ja, sen kan man väl lugnt säga att det blev ganska kaotiskt när jag den 29 januari fick reda på att jag hade cancer igen - i mitt 'friska' bröst... 
Jag höll ändå ihop ganska bra tycker jag. Började nytt jobb i februari (världens bästa jobb dessutom) och inväntade operation. 
Opererades i mars och var på benen snabbt trots en del komplikationer med blödningar och skit. 
Tjatade om röntgen för att utesluta spridning och fick tillslut en tid i slutet av april. 
13 maj konstaterades spridning till levern och helt plötsligt hade jag obotlig cancer. 
Hur jag tog mig upp ur det djupa hålet vi föll ner i då vet jag faktiskt inte. 
Men det gick det också! 
I slutet av maj började jag med cellgifter igen. 
I början av juni tappade jag håret igen och det var lika deprimerande den här gången. 
Jag hade sedan sommarledigt läääänge med barnen.
Midsommarafton var jättevarmt och betydligt bättre än förra årets 11-gradiga!
Vi fick besök av svärföräldrarna och styvsonen från Australien i början av juli och gjorde massa skoj. 
I slutet av juli köpte vi vårt lilla paradis, vår älskade kolonilott! 
Vår oas... 

Första veckan i Augusti drog vi iväg på vår Lappland/Norge-resa och det var fantastiskt! Det var en helande resa skulle jag vilja säga. Själen fick ro.
Lapplandsresan... 

Fick glädjande besked att cellgifterna har bra verkan och att metastaserna i levern krymper i rask takt. 
Sen var det dags att börja jobba efter sommarlovet. Jag började följa en ny elev som är sjukt härlig och som jag funkar skitbra med! 
Avslutade augusti med en fantastisk Winnerbäck-konsert i Linköping.
September bjöd upp till dans med fantastiskt sensommarväder och ett bröllop jag är så glad att jag fick närvara vid; Nisse & Susanne beslutade sig efter nästan 10 år ihop att lova varandra fortsatt glädje och lycka och det var fantastiskt!
Världens finaste bröllop!

Var på premiären av KENTs sista turné och det var vackert och vemodigt. 
I oktober höll jag mitt livs första föreläsning och överlevde den också! Jag fyllde 38 den dagen och kunde inte ha firat födelsedagen på ett bättre och viktigare sätt. 
Ytterligare konsert med Winnerbäck, en avskalad aukustisk sådan som var annorlunda och fantastiskt bra.
Jag hade en av mina bästa vänner från Australien på besök i 3 veckor och det var fantastiskt med lite kvalitetstid med honom, alldeles för många år sedan sist!
Tora fyllde 4 och hade sitt första barnkalas. Minst sagt kaotiskt men hon älskade varenda minut! 
4-åringen... 

November började med en långhelg med Mark till Kroatien. Höstruskigt väder men en underbar resa. 
Underbara Kroatien!

Donald Trump lyckades på nåt sjukt sätt bli USAs president och jag kände mig mer uppgiven över det än vad jag någon gång har gjort över att ha cancer. En sorglig dag för mänskligheten helt enkelt.
Det blev en snabbvistelse i Stockholm med bästisen Katta. 
Ytterligare besök från Australien, vi har fått hänga mycket med våra forna landsmän i år! 
Ett lite tråkigare röntgenresultat om att två nya tumörer ploppat upp i levern.
December innebar således en ny leverbiopsi och nya cellgifter. Som gör mig lite mer sliten än vad de tidigare gjorde. Men jag anpassar mig
Det bjöds även på ett annorlunda luciafirande på jobbet, kändes relevant efter en extrem hatkampanj driven av idioter mot en stackars mörkhyad pojke i Åhléns reklam. 
Bästa Enebyskolan! 

Julen firades med familjen i Blacka och var härlig trots att jag var trött som synden just den dagen. 
Och på juldagen satte vi oss på ett plan och åkte till Australien! 
Och här är vi nu, i 34 graders värme och ska fira in det nya året! 
Jag kan väl summera året som gått som så att de första 5 månaderna var ett stort, mörkt cancerhål, sen tog vi tag i livet och bestämde oss för att leva det fullt ut medan vi kan. Året har varit fantastiskt på så många sätt, trots elände i världen och en sjukdom som såklart tar energi. Men jag är ändå glad att sparka ut året som faktiskt varit det värsta i mitt liv med huvudet först. 
Jag ser fram emot ett år då mina behandlingar fortsätter fungera så jag bara kan flyta med ett tag, vara lugn i att behandlingen hjälper och inte behöva oroa mig för att nästa år ska bli mitt sista! 

söndag 18 december 2016

Snart är det jul!

Det närmar sig jul.
Underbart. Jag fick vara med ytterligare ett år.
Jag älskar julen i Sverige.
I Australien hade jag så väldigt svårt att hitta julkänslan, det är ju svårt i sol och 30 grader varmt. Jag vill ju ha snö, mörker, tända ljus, varm mat och dryck och en brasa!
Stressar inte, vi har inte köpt några julklappar i år. Vi ska ju åka till Australien på juldagen och det kostar så mycket att jag inte kan rättfärdiga julklappar också.
Och barnen får ju lite ändå av resten av släkten.
Saknar att fira lite i förväg med brorsan i Göteborg men det blev knas med ledighet och hans barnvecka, det gick helt enkelt inte att få ihop i år.
Vet inte om ni såg Nyhetsmorgon igår men där var en kvinna där som även hon har obotlig cancer. Hon gav så goda råd inför den här högtiden när folk stressar ihjäl sig. Skit i att stressa. Slappna istället av och njut och sätt dig ner och UMGÅS med de som betyder mest i ditt liv.

Biopsin gick bra. Det gjorde inte ont alls förutom bedövningen som gör ont som fan. Linda och Alexandra kom dessutom och underhöll mig på avdelningen efteråt så det gick hyfsat fort. Men vad man tänker på att man är hungrig när man tvingas ha tråkigt!
Har såklart inte fått svar än. Stressar lite över det.
US i Linköping behöver fler patologer - det är ett som är säkert.
Min behandling blev därför inställd i torsdags. För att de inte vet vad de ska ge mig. Så nu hoppas jag att svaren kommer den här veckan så att jag får behandling innan vi åker. Annars går jag 7 veckor utan behandling och det känns sådär måste jag säga.
Jag personligen förstår inte varför jag inte bara kan fortsätta på den behandling jag redan står på, den funkar ju liksom för de 'gamla' tumörerna och det känns väl som att det är bäst att hålla dom i schakt.
Men jag får förlita mig på att de vet vad de gör. Men såklart känner jag en oro över att cancern får tid att härja hej vilt i min kropp.

Men jag fick spendera hela dagen på lasarettet i torsdags i alla fall. Jag har haft ont i ryggen på högersidan ett par dagar. Och efter vårt julgodisbak i onsdags fick jag sjukt ont på höger sida, liksom inne i kroppen, där levern sitter och biopsin var gjord. Jag kunde knappt sova på hela natten och en miljon tankar flög runt i skallen. Jag ringde min sköterska på morgonen och hon bad mig komma in och träffa jourläkaren så de fick kolla. Läkaren skickade mig på akutröntgen och mycket riktigt hade jag en inflammation i levern som är orsakad av en mindre blödning. Som förmodligen orsakats av att jag inte tagit det lugnt efter biopsin. Jag bar t ex upp en 40 kg fåtölj till lägenheten dagen efter och har dragits med en jäkla hosta i flera veckor som konstant trycker ihop hela innanmätet. Så nu går jag på en veckas penicillinkur och hoppas det blir bra. Det känns faktiskt redan mycket bättre.

Idag ska Tora och jag smita iväg på lite tjejmys med min kompis Katta, vi ska tillbaka till 'Sagojul på Kolmården' för det var så himla mysigt.

Ha en fin fjärde advent alla. Ta han om varandra.

tisdag 6 december 2016

Dags för biopsi!

Imorgon sker den där jäkla biopsin på levern. Det är lite nya rön för det ser faktiskt ut som att de nya förändringarna är godartade. Ser ut...  Vågar liksom inte vara glad förrän vi vet. 
Och jag ser INTE fram emot biopsin. Det är liksom inte skittrevligt när en fet nål ska ända in till levern och gräva.
 
Förra gången var jag lyckligt ovetande om hur det kändes. Nu vet jag. Det gör inte särskilt ont, bedövningen är det som gör klart ondast. Men det är sjukt obehagligt. 
Sen är det det där med att man måste ligga helt stilla på rygg i 6 timmar efteråt. Och fasta dessutom! Det är ju när man har tråkigt som man tänker på hur hungrig man är. Men jag ska se det som min vilodag. En dag när jag kan ligga och halvsova och glo på allt jag ligger efter med på paddan. Jag finns på onkologiska vårdavdelningen i Linköping om någon vill hålla sällska en halvtimme eller så... ;-)
Första utmaningen imorgon blir väl att lyckas få iväg barnen till dagis till 6.45 så jag hinner i tid till lasarettet. Morgnar är liksom inte den här familjens starka sida.
Wish me luck!