onsdag 14 september 2016

Så var vi där igen....

15 September.


Idag är det två år sen jag fick min diagnos. Hade inte Herceptin funnits (antikroppar som jag får var 3:e vecka) hade jag med 99% säkerhet varit död idag. Skrämmande tanke eller hur? 
Det visar hur viktig forskning är och hur viktigt det är att samla pengar till sån forskning! 
Så nu tar ni allihop och beställer en varsin kalender från kalenderbrudarna@gmail.com
100kr som går OAVKORTAT till Rosa & Blå bandet! Yours truly (alltså jag) medverkar i den och det blir väl trevligt att få glo på min nuna hela oktober nästa år!

Hur är läget då? Sådär får jag väl säga just nu... 
Ångesten lurar överallt. Alla minnen gör sig påminda. 
Den där vidriga helgen när Mark och jag väntade på svar om det var cancer eller inte. 
Och sen att få veta att det var det. Fy fan.
Jag önskar inte ens min värsta fiende
att behöva gå igenom det.

Förra året gjorde jag en tatuering för att fira att jag hade klarat första året utan spridning. I år kan jag inte fira det. För spridningen är ju ett faktum. 
På armen tatuerade jag ett träd och texten 'storms make trees take deeper roots'.

Jag älskar verkligen budskapet. Att man stärks av motgångar. Men idag känner jag mig inte stark...
Jag känner mig liten och trött. Sliten av att tänka. Inte få sova ordentligt - har extrema värmevallningar då cellgifterna försätter mig i ett falskt klimakterie. Jag var dödligt trött igår oxå, nästan så man vill gråta när klockan ringer och man måste gå upp. Sliten av vardagen. Ska dessutom spendera förmiddagen med att få behandling...

Jag vet att jag kommer rycka upp mig men idag är en tung dag. Tror det här datumet kommer vara tungt alla år framöver. Jag undrar ju såklart hur länge min kropp kommer stå emot. För det som kommer hända är att antingen blir cancern immun mot alla mediciner som i nuläget finns, eller så kommer cellgifterna bryta ner min kropp tills den inte orkar längre. 
Jag känner mig stark så jag hoppas kroppen håller länge. För dom där ljuvliga knattarna som jag lyckats avla fram behöver sin mamma många, många år till! 

söndag 11 september 2016

Vilken ljuvlig helg!

Min älskade syster gifte sig i helgen. 
Fy vad jag har grinat! 
Lyckotårar såklart!
Hon och hennes sambo sedan nästan 10 år gjorde slag i saken och gifte sig. 
Jag höll till och med tal fastän jag är livrädd att prata inför folk! 
Det var en underbar helg i Skåne med nästan alla vi älskar, och jag är så tacksam att jag fick vara där... Här kommer en fotobomb! ❤️❤️❤️