söndag 31 juli 2016

Jag fick vara någon annan för en dag...

Igår var vi på ett fantastiskt bröllop i Dalarna. Traditionellt med spelemän, gospelkör och folkdräkter!
Jag var nervös innan, det var Marks jobbarkompis som gifte sig och vi kände ingen förutom brudparet. (Och inte ens dom känner jag särskilt väl)
Jag kan ju faktiskt vara väldigt blyg i såna situationer och jag kände att om inte jag kan börja prata med folk så vill jag i alla fall att folk ska våga börja prata med mig utan att elefanten i rummet står i vägen. I och med att Mark bara pratar engelska blir många direkt obekväma i vårt sällskap. Att sedan ha cancerskylten i neon hängande över mig var inget jag ville då. 
Jag är fullkomligt obekymrad över hur jag ser ut, jag har inget behov av att gömma min sjukdom men ibland är det skönt att andra inte behöver kliva över en stor tröskel för att kunna ta kontakt. Så jag bestämde att jag definitivt ville ha en av mina peruker på mig. 
Och med lite smink, hår och tuttar blev jag ju som vilken bröllopsgäst som helst!
Två helt vanliga bröllopsgäster

Vi hade väldigt trevligt hela kvällen (trots att jag var nykter och körde) och ingen undvek oss på hela tiden! 
Men så idag hände nåt. Vi hade tagit in på ett hotell där flera andra bröllopsgäster också bodde. Och när vi skulle ner till frukosten fick jag nästan panik. Jag kunde bara inte gå ner utan peruk och bröstproteser till matsalen. Det kändes som att de skulle på nåt sätt känna att jag hade lurat dom! Och jag fattar väl att ingen bryr sig, dom känner ju inte ens mig! Och de kanske skulle bli förvånade, men knappast känna sig lurade. 
Men jag kunde inte.
Jag kunde inte ens gå ut till bilen när vi skulle åka hem utan peruk.
Så från att ha en supertrevlig kväll och nästan kunna känna mig precis som förut så var jag helt plötsligt fånge i den där andra personen som inte längre är jag. Som aldrig kommer komma tillbaka.
Som jag kan sakna så innerligt.
Tänk att hon en dag skulle hindra mig från att vara mig själv en helt vanlig söndagmorgon.

tisdag 19 juli 2016

När bitarna faller på plats...

Idag ni kära vänner gjorde vi nåt som gjorde oss sjukt lyckliga! 
Vi köpte oss en liten SOMMARSTUGA i ett koloniområde bara ett par minuters bilresa hemifrån. 
Och vi ÄLSKAR den! 

Ebbe och jag bor in oss i hammocken

Tillträde nån gång nästa vecka. 
Paret som äger den nu är världens gulligaste och det gör lite ont i hjärtat att se dom behöva ge upp den men jag har lovat att ta väl hand om den och har sagt att jag gärna tar emot fikabesök närhelst de vill! Kunde jag skulle jag adoptera dom! 
Hur som så är den fantastisk och jag längtar efter att spendera tid där ute! Vi kommer ju att kunna utnyttja den extremt mycket oxå eftersom det är så nära. Jag går dit på 25 minuter. Ska investera i en cykelkärra så jag lätt kan ta mig till förskolan och jobbet utan att behöva köra överallt. 

Och så ska vi åka till Lappland! 
Vackra Lappland! 

Mark fick ledigt v31 och jag har ändrat min behandling den veckan till måndagen istället för tisdagen så direkt efter behandlingen kör vi med barnen så långt vi bara orkar på en dag! Minst till Umeå första dagen tänker vi oss. Vi kör i stort sett helt oplanerat, vi tar med ett tält i nödfall men annars har vi tänkt att hitta små bed and breakfasts på vägen där vi tycker det passar. Hoppas kunna åka över till Narvik oxå och sen hem via Värmland men vi får se. Vi lägger oss i ödets händer i en vecka och jag längtar - längtar efter att prata, lyssna på musik, ta in naturen, fiska och bara hänga med familjen! 
Jag får röntgensvaren via telefon runt kl 14 den 5:e augusti så jag tänkte att vare sig det är bra eller dåliga nyheter passar det väl utmärkt att ha storslagen natur runt sig då. 
Är det nån som har tips på vad vi INTE får missa får ni gärna hojta!

Vi har även hunnit med två underbara veckor med familjen från Australien. Marks föräldrar och son Jack har ju varit här.
Så kul. Och barnen har älskat varenda sekund. Mark och Jack fick lite ordentlig pappa/son-tid vilket kändes superviktigt. Jag hoppas Jack vågar stå emot påtryckningar hemifrån och verkligen bibehåller den här bra relationen nu. 
Vi har hur som haft fullt upp och även om jag saknar dom redan så blir det lite välbehövlig vila den här veckan.

Livet känns faktiskt rätt gött. Bit efter bit faller på plats. Klart vi har det konstanta cancermolnet hängande över oss men jag tycker vi lyckas se förbi det. Men vi har bestämt oss för att göra saker. Vi vågar inte chansa på att det finns tid 'sen'... Minst en helg i månaden ska vi försöka åka nånstans vi inte varit. Med hela familjen eller bara jag och Mark. Det beror på destinationen. Och destinationen kan vara Sverige eller annat land. Har ni tips på små eller stora smultronstället får ni igen gärna tipsa! 
Och i dec/jan ska vi försöka komma iväg till Australien i 3 veckor. Vi längtar efter familj och vänner och ett avbrott i vintern är alltid trevligt. 

Nu ska hjärnan få ett avbrott och sova lite, på återseende kära läsare!

måndag 11 juli 2016

Krokeks kalenderflickor!

Oj, nu är det över en månad sen jag skrev.
Jag träffade onkologen och vi har nu bytt till veckovis behandling. Varje tisdag får jag cytostatika men förutom att magen har rasat så mår jag som vanligt. Jobbar på att hitta balans med mediciner mot det och den här veckan har varit väldigt bra jämfört med föregående.
Ska på ny röntgen 25 Juli för att se om behandlingen hjälper. Kommer då ha hunnit få 7 behandlingar så det hoppas jag verkligen. Annars får vi gå på plan B som är nån annan sorts cytostatika. Men det känns bra och jag visar fortfarande inga tecken på att vara sjuk. Konstigt att man kan vara döende (låter hemskt men rent krasst är det ju så) och ändå må så bra. Inte konstigt att cancer ofta upptäcks när det redan är för sent! 
Hur som helst så mår jag bra och behandlingen rullar på. 

Den 12 juni var jag även och tog lite bilder för en kalender.
Krokeks kalenderflickor har för 4:e året i rad plåtat för en kalender vars intäkter går till Rosa Bandet. Det är 7 helt 'vanliga' tjejer (extraordinära om ni frågar mig) som är med i kalendern.
Den har blivit lite av en succé och 2016 års kalender beräknas dra in nästan 50 000 kronor innan året är slut!!!! Så nästan 100 000 kronor har de här underbara tjejerna lyckats dra in till Rosa Bandet på 3 år!
I kalendern för 2017 har de valt att ta in drabbade kvinnor att vara på bilden för oktober månad. Så jag och två andra kvinnor - Malone och Britten - åkte upp till tittut i krokek och fotade oss och visade den verkliga bilden av bröstcancer. Den många inte visar bakom peruker och bröstproteser. Jag hoppas bilden blir bra, det kändes i alla fall bra.
I den nya kalendern har de även fotat grabbar och delar av intäkten går till Blå Bandet. 
Så nu gott folk är det bara att beställa kalendern! 
Den kostar 100kr och går att beställa på Facebook om man söker på KROKEKS KALENDERFLICKOR. 
Har man företag och vill SPONSRA är man hjärtligt välkommen att göra så! De är registrerade som en förening för att  underlätta.
Jag har många läsare på bloggen nu och jag räknar kallt med att VARENDA EN AV ER köper ett exemplar av kalendern! OCH sprider till alla ERA vänner!
Jag vill att vi dubblar intäkterna! 
Jag vill nämligen leva och se mina barn växa upp. Och just nu finns det ingen bot mot spridd bröstcancer. Men genom forskning kan det kanske bli så att jag går att botas. Så KÖP nu en kalender och bidra!!