fredag 10 juni 2016

Man kan ju faktiskt må bra...

Är med i ett par bröstcancergrupper på Facebook. Ett fantastiskt ställe att kunna hänga på då de är de enda som förstår vad man går igenom. 
Vi peppar varann inför läkarbesök, gråter ihop över 'systrar' som inte fick fortsätta leva och gläds tillsammans över glada besked.
MEN ibland känns det som att det enda man riktigt får vädra är ångest, smärta och biverkningar.
Om man t ex mår bra, tränar och jobbar så kommer det självklart många 'vilken tur du har, tyvärr hade jag aldrig klarat det' men oxå 'du kommer krascha', 'passa dig, det är jobbigast efter behandlingen' eller 'spara på krafterna, utmattning drabbar alla'. Och det är nästan alltid samma personer som fan inte kan vara glada för nån annans skull!
Det är ju som att jag skulle säga 'vänta ni bara, ni kommer också få metastaser förr eller senare'.
Klart jag kan känna avund att jag aldrig kommer få uppleva 5 cancerfria år som en del glatt ropar ut. Men jag är ASGLAD för deras skull! Och jag känner verkligen med de som mår skit och får alla världens biverkningar av sin behandling men man måste väl ändå få förmedla i gruppen att man faktiskt kan må nästan som vanligt under sin behandling... 
Och att det inte är så ovanligt som man tror att få må bra. Men man blir fasen nedtystad av dåligt samvete och det är aldrig de som mår bra som skriker högst.
Så nu vet ni - det är en myt att ALLA mår illa och sover sig igenom sin behandlingstid.

Nu till nåt roligare. 
Jag ska på 30-årsfest imorgon. 
Min systerdotter blir 30. Hur hände det liksom?
Här var hon inte nästan 30

Men kul ska det bli. Ser fram emot häng med sköna människor, bra musik och god mat. 
Har rakat skallen. Det är så jag piffar till mig nu för tiden hehe
Tyvärr tappar man ju inte allt hår av cellgifter. Men man tappar väldigt mycket och väldigt fläckvis. Skulle jag inte raka mig skulle jag typ se ut så här:
Inget fel på Jack men det är inte min grej

Satt och pratade med en arbetskamrat idag. Om hur svårt det är att hitta kläder som sitter bra när man inte har några bröst. Till och med en enkel t-shirt eller munktröja är ju sydda för att få plats med bröst. Marks tröjor sitter bättre på mig än vad mina egna gör.
Hon frågade hur jag känner att inte ha några bröst.
Jag känner ingenting. 
Jag kan omöjligt sörja nåt som har försökt ta mitt liv ifrån mig. 
Men jag förstår såklart de som sörjer sina bröst nåt oerhört.
Det är så stor del av kvinnors sexualitet. 
Och de flesta män älskar bröst.
Kanske hade jag känt annorlunda om jag inte haft Mark.
Men jag går utan proteser. 
Jag byter om inför folk.
Jag badar. 
Jag försöker inte gömma att jag har cancer. Det är ju den jag är just nu.
Kanske vill jag en dag operera mig. 
Kanske inte.

För övrigt ska jag till onkologen på torsdag och prata om framtiden. 
Bara ge mig en framtid så kommer jag vara evigt tacksam.

Tuttlös kvinna piffar till sig...

3 kommentarer:

  1. <3 Jag har tuttar men inte ditt mod.
    Tuttar är lättare att fixa. Beundrar dej, det vet du. Kram

    SvaraRadera
  2. Ja fy fan .... jag har gått ur alla grupper utom en. Det du beskriver är dom bittra jag snackade om... man blir TOKIG ...
    Samma sak med alla som utgår ifrån och svarar en som att man är bakom flötet när man ställer en fråga, eller som drar hela sin historia utan att svara på frågan...

    Jag ska hålla mig långt från grupperna egentligen...

    Kram på dig och ha grymt kul på festen!!!

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera