tisdag 31 maj 2016

Låt oss snacka lite allvar här...

Alltså kan vi prata lite om det här med rökning. Mitt inlägg triggades av en mamma som hämtade på förskolan samtidigt som mig och fasen inte hann ta två steg utanför grinden förrän hon letade fram ciggen och tvingade oss att gå rakt igenom hennes rökmoln för att ens ta oss ut från förskoleområdet. 
1 av 3 cancerfall hade gått att förebygga, BLAND ANNAT (inte enbart så flyg inte i taket nu) genom att man slutar röka. Jag skuldbelägger ingen som är rökare och fått cancer, för hen hade kanske fått cancer ändå. Jag var själv storrökare i över 15 år och kanske hade det något med min cancer att göra, kanske inte.
MEN.
Och nu riktar jag mig till alla men framför allt till er som har små barn, eller inte har barn än. 
Det är inte så jävla kul att titta på sina barn när de är 3,5 och 1,5 år och inte veta om man lever deras nästa födelsedag. Jag skulle göra VAD SOM HELST för att inte vara i den här situationen. 
Det skulle du oxå. Och du har chansen.
Fimpa.

onsdag 18 maj 2016

Det var då som det stora vemodet packade ihop och rullade iväg!

Först och främst; tack för all fantastisk respons jag fick på mitt förra blogginlägg! Att se att så många blev påminda om att fira livet var fantastiskt. Och varje knapptryckning, kommentar eller privat meddelande värmer nåt enormt! 

Nu har det gått 5 dagar sen jag fick det där tråkiga beskedet. 
Och på fredagen måste jag erkänna att framtiden såg nattsvart ut. Jag sa till två av mina bästa kompisar som kom hit för lite stöttestund på fredagkvällen att jag är glad om jag blir 40. Får jag bli 45 är det en superbonus... 

Sen på lördagen ringde jag och pratade nästan en timme med en kvinna som är i samma situation. Som har behandlats och nu opererat sina metastaser. Och det har gått bra! Ingen mer behandling behövs och nästa koll i Augusti! Alltså styrkan jag fick av det samtalet (och hennes glädjande besked av onkologen idag)!! Linda jag vet inte om du läser det här men från djupet av mitt hjärta - tack!!
Så nu siktar jag på att bli 80 år och blir jag 85 är DET en bonus!
Vi skrattade och sa att när vi är 80 kommer vi fortfarande ha kontakt och prata om tiden när vi hade cancer. Att på den tiden tappade man till och med håret! 
Alltså bara tanken på att det kan bli så gör att det pirrar i hela kroppen! 

Så jag bestämde mig för att inte låta den där jävla cancerjäveln ta en enda sekund extra av mitt liv. Han får finnas när jag får behandling, opereras, har biverkningar eller går på läkarbesök. Men sen tänker jag fullständigt ignorera honom. Jag tänker inte slösa tid på att vara arg eller bitter. Jag kommer såklart känna mig ledsen ibland - konstigt vore det annars - men i det stora hela kommer vi fortsätta leva precis som vanligt (så länge jag mår bra vill säga).

Jag har jobbat hela den här veckan och det har varit så skönt! Jobbarkompisarna är fantastiska och jag mår så bra av att få ha det 'som vanligt'.

På måndag ska jag på ultraljud och biopsi av levern. Då ser vi om det bara är 2 metastaser eller om fler gömmer sig där inne. 
Sen blir det behandling igen 31 Maj som planerat.

Tills dess har jag tänkt att leva livet!

lördag 14 maj 2016

Idag firar vi livet!

Så kom vi till det här inlägget som är så sjukt sorgligt att behöva skriva. Cancerjäveln har spridit sig. Till levern. Jävla skit. 
Kronisk cancer. Va fan. Det var ju inte så här det skulle bli!
Och hur kan man må så bra när man har cancer? Lömska jäkla sjukdom! 
Jag vet inte riktigt vad som händer nu. Jag ska fortsätta behandlingen som planerat. Fast i annan ordning.
Sen får vi se om det kanske går att operera.
Vi kämpar på. Blickar framåt mot mål långt in i framtiden. Jag tänker inte för en sekund låta mig själv tro att det här är slutet.
Jag är bara så oändligt ledsen för mina barns skull. De förtjänar så vansinnigt mycket mer än att behöva genomleva det här så unga - eller över huvud taget såklart.

Jag har turen att vara omgiven av fantastiska människor. Familj och underbara vänner både här och på andra sidan jorden. Jag är så oerhört tacksam för att jag har er och jag hoppas ni vet det! 
Och alla ni som peppar - tack! Det betyder massor!

Nu tycker jag vi alla tar och firar livet idag - det är oförutsägbart och värdefullt - glöm inte det! 

torsdag 12 maj 2016

Håll allt vad ni har nu!

Är det nån gång jag behöver era tummar så är det imorgon. 

Jag får nämligen röntgenresultaten. 
Och onkologen kunde 'inte utläsa svaret' på rapporten utan var tvungen att prata med röntgenläkaren först. För mig innebär det såklart att det finns nånting där att ens diskutera. 
Klart jag katastroftänker. Samtidigt som jag försöker hålla mig lugn. Jag fick ju min vanliga behandling i måndags. Inte nån 'katastrof vi måste rädda ditt liv'-behandling. 
Och vad hjälper det att stressa - det ändrar ju ändå inte resultatet. Men jag kommer ändå ibland på mig själv att tänka att ikväll kanske det är sista kvällen jag går och lägger mig utan att ha kronisk cancer. Att jag kanske lägger barnen för sista gången med en verklig förhoppning om att få se dem växa upp. 
Jag ska ge fasen i att tänka så mer nu. 
Men håll nu för fan allt ni har! 

Behandling ja. Den har börjat. Satte in porten förra måndagen. Och påbörjade behandlingen i måndags. Mår som vanligt. Har varit sjukt trött ett par dagar men tror mer att det är pga sömnbrist än biverkningar av cytostatikan.
Igår fick Mark ge mig min första spruta i magen. Som ska öka de vita blodkropparna - hjälpa mig att stå emot infektioner. Man kunde visst få väldigt ont i skelettet av dom men än så länge känner jag inget. Men ska ju ta en varje kväll i 7 dagar så det kanske kommer. 

Nu väntar jag mest på att håret ska rasa. Skrev ett brev till de andra föräldrarna på dagis om vad som sker. Eftersom jag inte kommer vilja ha peruk så kommer barnen säkert fråga. Har fått väldigt bra respons från brevet, tror de andra föräldrarna tycker det är skönt att jag liksom redan brutit isen runt det hela. Så de vet att de inte behöver tassa på tå runt det stora skrämmande ämnet cancer. 

Nu ska jag hänga med mina kära en timme innan det är läggdags för både barnen och mamman.
Återkommer med rapport om resultaten inom en snar framtid! 

tisdag 3 maj 2016

I väntans tider...

Kan de inte bara ringa och säga att min röntgen var utan anmärkning. 
Är det verkligen mänskligt att vänta i 10 arbetsdagar med en pistol riktad mot tinningen?
Är det nånting vi måste förändra i vården är det fasiken väntetiden på besked vid provtagningar av en eller annan sort. 
Jag blir fan tokig!