fredag 22 april 2016

Wake me up when September ends...

Igår var jag då på återbesök hos kirurgen, och idag hos onkologen. Det var väl inga direkta överraskningar som diskuterades. 
Såklart jag behöver behandling, det var ju ganska naivt att ens tänka tanken att jag skulle slippa det.
Men det är såklart ändå tufft att få det svart på vitt. Ytterligare över ett år av behandlingar framför mig. 
Suck. 
Vi vet inte riktigt när det sätter igång. Jag ska få en port inopererad först men det hoppas dom att jag kan få redan nästa vecka.
En port sitter under huden uppe vid nyckelbenet - helt täckt så jag ändå kan bada och ha mig i sommar.

Sen sätter vi väl igång så fort som möjligt antar jag. Först 3 gånger med en cytostatika som heter EC. En gång var 3:e vecka. Måste ta sprutor på mig själv mellan dom behandlingarna för att boosta mina vita blodkroppar. :-0
Sen 12 gånger Taxol (paclitaxel) En gång i veckan. När vi sätter igång med taxol får jag även 17 Herceptinbehandlingar och 3 Perjetabehandlingar. Perjeta är en annan målsökande blockerare av HER2. 
Förutom Perjeta är det samma som jag fick förra gången så jag vet i alla fall att de inte däckar mig totalt. Men dosen är högre. Om jag får alla behandlingar som planerat är jag klar med cellgifter i slutet av september. Herceptinbehandling till nästa sommar. 
Känns som en sjukt lång tid. 
Känns ju lite ruttet att redan innan vår korta sommar i Sverige behöva längta till hösten.
Och så är jag så sjukt ledsen att behöva tappa håret igen. Jag vet inte varför. Jag kollar på kort från förra året och tycker själv att jag passade riktigt bra i kal skalle.
Såg väl helt ok ut... 

Men jag får riktig ångest när jag tänker på att om typ 4 veckor är jag skallig igen.
Det känns hundra gånger värre än att inte ha några bröst. Helt sjukt men det är så det känns.
Men det är klart - om alternativet är att dö är ju valet ganska lätt.

onsdag 13 april 2016

Det där med vårdplan...

Igår var det alltså den 12 April och mitt fall skulle ha tagits upp på MDK-ronden och vårdplan skulle ha utformas. MEN min sköterska ringde förra veckan och berättade att 'svaren från patologin gick inte att utläsa' så de var tvungna att skicka iväg proverna för omfärgning. 
Första känslan var bra för det första jag tänkte var 'det var inte cancer'.
Men jag tror inte att jag har sån tur. 
Men det betyder ju såklart att jag får vänta ytterligare en vecka. Minst. 
Ringde idag och tjatade igen om röntgen. Men det verkar trögt. Det är nämligen såhär rutinen ser ut. 
Man väntar helt enkelt. Medans livet rinner ifrån en. Det är nån annans jobb men det är mitt liv. 
Om det visar sig att jag har metastaser kommer de att ha varit obehandlade i över 3 månader. Alltså folk kan dö på den tiden av elaka metastaser!
Jag blir så trött. 
Arg.