torsdag 24 mars 2016

'Cancersjuk kvinna söker...'

Stick och brinn cancer! Fick en fin present av en fin vän som vet alltför väl hur livet kan ställas på ända p g a cancer...

(Varnar för obehagliga bilder längre ner i inlägget)
Var och tömde bröstet idag. Fjärde gången sedan dränaget togs bort. 
Så jäkla meckigt att behöva åka till Linköping varje gång men det gör verkligen så sjukt ont när bröstet fylls ut med för mycket blod och sårvätska! 
I måndags var det hemskt. Hela förra helgen hade jag ont och i måndags hängde jag på telefon till min kontaktsköterska kl 07.30 när det går att ringa. Jag fick tid att komma in kl 11 och vid det laget trodde jag att jag skulle sprängas! 390ml fick de ut och då var bröstet ändå långt ifrån tomt. Men det var allt hon fick ut just då.  
Det är gammalt levrat blod från blödningen som 'löses upp' nu och tar alldeles för stor plats. 
Det ser ut som om jag har ett bröst fast det ska vara helt platt.
Inte särskilt platt och väldigt blåslagen
Fint ärr ändå

Idag tömde vi ytterligare 250ml.
Min sköterska trodde jag skulle få komma tillbaka ett par gånger till innan det är helt borta. 
De kör in en fet jäkla nål rätt in i bröstet och 'suger' ut vätskan med en spruta. Det låter nästan som den där slemsugen man har i munnen när man är hos tandläkaren! I måndags höll jag på att svimma bara för att jag visste vad de gjorde, ljudet är vidrigt och jag kallsvettades som aldrig förr. 
Idag kände jag hur nålen gick in - vanligtvis känns det ingenting få alla nerver är avskurna men idag gjorde det så sjukt ont när nålen gick in att jag kände mig svimfärdig igen! 
Inte så skönt att köra in den där nålen

Hursomhelst är det så skönt när det är tömt och idag njuter jag med ett glas vin i soffan. 
Fortsätter tjata om remiss till röntgen men de verkar vara extremt ovilliga att skriva en. De tänker att eftersom lymfkörtlarna inte visade cancerceller så är risken för spridning minimal. Men de ser ju bara den här nya tumören. 
Jag är ju orolig att den gamla har spridit sig,
De säger att om jag inte får röntgen nu så kommer ändå onkologen att skriva en. Men jag tycker ju att, a) det vore smidigt att ha all info om min cancer när jag ska till onkologen den 12 april, b) slippa ta ledigt en dag från jobbet för att röntgas - ge mig röntgen NU när jag ändå är sjukskriven!!! Sköterskan (som jag för övrigt tycker så sjukt mycket om nu för tiden) lovade att framföra mina önskemål men i slutänden är det ändå upp till kirurgen vad de bestämmer sig för att göra. Att det ska vara så svårt att lyssna på patienten!!

Pratade även med försäkringskassan häromdagen. Frågade lite om förebyggande sjukpenning.
Jag vill ju gärna jobba i sommar om jag kan. Dels för vår ekonomi men mest för min mentala hälsa.
Och jag fattar ju att jag är sjukt oattraktiv på arbetsmarknaden som det är nu. 'Hej jag har cancer och kanske behöver vara hemma en eller flera dagar i veckan men vill du anställa mig i sommar?' Det säger sig ju själv att det blir svårt att hitta nåt.
Plus att jag är så begränsad med vad jag kan göra. Kommer ju i och med cellgifter vara infektionskänslig så allt inom vården går ju bort. Det är ju där det är lättast att få nåt.
Men med förebyggande sjukpenning kanske jag har en chans. Då behöver inte arbetsgivaren betala sjuklön, och jag får inte karens varje gång.
Jag kanske kan få en praktikplats genom arbetsförmedlingen i alla fall. Jag vill ju jobba. Klart det skulle vara underbart att vara ledig en hel sommar med mina barn men det blir så lätt att man fastnar i cancerträsket då. Att man fastnar i illamående och trötthet. Att hålla igång var bästa medicinen under förra behandlingen och det känns som om det är det som är bäst den här gången också. Sen kanske jag mår skit eller blir så trött att det inte går att jobba. Men jag vill ändå ha som mål att det är jobba jag ska. 
Kontorsjobb vore toppen. Vet ni nån som behöver nån som är en jävel på kundservice kan ni ju höra av er! Helst om det är en tjänst som man skulle kunna sköta hemifrån i nödfall! ;-)
Sen hoppas jag såklart på nuvarande jobbet igen till hösten men jag förstår om de behöver nån mer 'pålitlig' där också. Mitt vikariat började ju liksom med cancer och en jäkla massa frånvaro.

Bajscancer. Försvinn ur mitt liv.
 

söndag 13 mars 2016

Flat is the new black?

I onsdags var det alltså dags för operation. Jag sov såklart inte så bra den natten och gick upp 5.45 för att jag var tvungen att äta frukost innan kl 6, sen skulle det fastas. Barnen kom oxå upp och vi hade egentid på morgonen, jag tankade kärlekstanken så full jag kunde! Mark och jag gick sen till dagis och lämnade dom och sen gick jag hem och duschade och tvättade mig med hibiscrub. Alltså torrhetskänslan man får i hud och hårbotten av det är ju vidrig. Det känns ju som att hela huden spricker! 

Jag skulle inte vara på lasarettet förrän 12.30 så jag la mig faktiskt och sov en stund på soffan för att få tiden att gå. Precis när vi gjorde oss i ordning för att åka ringde de från kirurgen och frågade om jag kunde komma tidigare! Så vi stack iväg i ilfart såklart. 

Mark körde upp mig till lasarettet först där jag skulle få en isotopinjektion i bröstet för att de ska kunna se vid operationen vilken/vilka lymfkörtlar bröstet dränerar ut till först. Det är då så smart att de endast tar ut portvaktskörteln vid operation och skickar den på snabbanalys för att se om den visar spår av cancer. Gör den inte det behöver man inte ta ut fler lymfkörtlar! 

Sen åkte vi ner till medicinskt centrum i Linköping där operationen skulle utföras.
Alltså vilket ställe! För det första känns det ju som att man kommer hem till nån. Det är som en gammal villa. Och personalen var GULD! Tänk om alla som jobbade inom vården kunde vara lika mjuka och välkomnande som de var där! Jag är så himla nöjd över att jag fick opereras där, det gjorde upplevelsen så mycket bättre och jag kände mig så trygg!

Jag fick hur som helst byta om och kirurgen kom och ritade på mig.
Sen skulle jag gå in i operationssalen och då fick ju inte Mark vara med längre. Gudars vad jag grät!
Jag kände mig så jäkla liten och rädd och jag kände hur jävla orättvist livet kan vara. 
Men narkosläkaren var fantastisk och vips så kommer jag inte ihåg något mer förrän jag vaknade! 
Jag kollade direkt hur många dränage jag hade - jag visste att om jag hade två hade lymfkörtlarna visat en spridning. Lyckan när jag såg att det bara var ett går inte att beskriva! Då grinade jag igen!
Sen kom Mark och jag grinade ÄNNU mer. Jag mådde hyfsat och fick i mig en macka och lite saft. Men de hade väldiga problem att få upp mitt blodtryck och jag mådde inget vidare på många timmar.
Tillslut gav de mig en spruta som hjälper hjärtat att pumpa hårdare och det tillsammans med lite frukt piggade upp mig tillräckligt för att kunna åka hem.
Jag har en protes-BH på mig med två GIGANTISKA proteser i som jag ska ha dygnet runt i 2 veckor för att hålla tryck på området så att det ska bli så platt och snyggt som möjligt. Men jag ser inte klok ut och jag kan inte ens knäppa jackan! 
Barnen sov när vi kom hem men jag satt länge och bara stirrade på dom. Trots allt som hänt känner jag mig så lyckosam som har två fantastiska ungar som är friska och välmående! 

Kvällen blev lugn och vi gick och la oss tidigt. Jag kunde inte somna. Jag var obekväm med dränaget och fick ont i ryggen av att bara kunna ligga på rygg. Jag började dessutom må lite tjyvens igen och vid 3-tiden fick jag rejält ont och riktiga blodtrycksfall så fort jag låg plant eller med huvudet lite upp. Jag väckte Mark som fick serva med kuddar under benen och värktabletter. Jag ringde min sköterska direkt när de öppnade och förklarade läget. De tyckte att jag hade blött lite väl mycket i dränaget under natten så ville att vi skulle komma in. 
Jag kan säga att ta sig från sängen ut till bilen kan ha varit en av mitt livs värsta upplevelser. Jag har aldrig känt mig så sjuk och jag skrämde nog livet ur både Mamma och Mark! Jag låg likblek på golvet, alldeles kallsvettig och bara flämtade. Det tog nästan 45 min att mig ut till bilen!
När vi väl kom in till lasarettet hände allt så himla fort! Jag rullades in i ett rum och de började manuellt trycka ut blod i dränaget. Jag hade fått en blödning i sårhålan och blödde för mycket för att dränaget skulle hinna med. Så blodet hade samlats upp i sårhålan och det såg ut som att jag hade opererat in ett nytt bröst igen. 

De fick ut nästan 5dl blod som legat där inne och samlats. Plus att det hade dränerats ut 4,5dl i påsen redan.
Så nästan 1l blod fattigare var det inte så konstigt att jag mådde lite kasst. 
Smärtan när de tryckte ut blodet var brutal. Man är ju lite öm efter att de liksom slitit loss all bröstvävnad mindre än ett dygn tidigare om man säger så, och att då ha nån som pressar på av all sin kraft över det området gör sjukt ont!
Det gick hur som helst bra och de la på ett tajt tryckförband och jag kom upp till en vårdavdelning där jag fick ligga kvar för observation. Om inte blödningen gav med sig hade de varit tvungna att öppna upp såret igen. Kl 16 fick jag klartecken att ingen operation behövdes! Vi lånade snabbt en rullstol och åkte fort som fasen ner till kafeterian och jag åt den ljuvligaste köttbullemackan i världshistorien! Efter nästan 2 dygn i stort sett utan mat kändes det som världens lyxmåltid! 
De bad mig ändå vara kvar över natten då mitt blodtryck var lite svajigt och blodvärde väldigt lågt. De ville avvakta tills morgonen för att se om de behövde ge mig en påse blod eller inte. 
Jag sov gott hela natten (så gott man kan i en sjukhussal) och fick klartecken att åka hem direkt efter frukost. 
Så nu har jag varit hemma sen i fredags och mår toppen! Jag har inte ens behövt ta något smärtlindrande sen i fredags kväll och jag känner mig pigg. Sover lite obekvämt och längtar tills dränaget tas bort på måndag. 
Men har sovit flera nätter utan ångestdämpande medicin och känner mig positiv. Nu hoppas vi att kommande röntgen inte visar några metastaser nån annanstans i kroppen!
Jag ska på återbesök för att få min behandlingsplan 12 April, det blir definitivt nån form av cellgifter och förebyggande medicin, även om jag inte har nån spridning. 

Nu ska jag njuta av denna soliga vårsöndag med min familj!