onsdag 10 februari 2016

Ebbe, nytt jobb och andra livshändelser...

Så kom äntligen den där uppdateringen när jag får berätta om att min lilla solstråle Ebbe har fyllt 1 år. Vilken charmör han är den där lille parveln! 
Jag är så oerhört lyckligt lottad som är hans mamma. Han är en marodör som konstant klättrar på saker, drar ut lådor, har sönder saker eller har nåt annat bus på gång! Men det går inte att bli arg när han bländar en med sitt leende!
Jag hoppas han aldrig tappar sin glädje för livet!
Min absoluta favoritkille! 
Alltid så här glad! 
Livsnjutaren Ebbe
Älskade unge!

Han har fått förskoleplats från 2 mars så är verkligen vår stora kille nu! Mamma är här och täcker upp och tar inskolningen då jag började jobba i måndags. Som lärare/assistent på RH-verksamheten på en skola. Ett 3-månadersvikariat till att börja med men hoppas på förlängt såklart!

Då tänker man att det är så skönt att livet flyter på så bra; färdigbehandlad, ÄNTLIGEN två inkomster och förskola för båda barnen på ett fantastiskt ställe! 


Men så kom käftsmällen för ett par veckor sen. 
Jag har fått cancer i mitt andra bröst. Såklart att världen rasar samman på ett par sekunder. 
Patologiresultaten är inte klara än (efter 12 dagar) så vi vet inte vad vi står inför. Men vi vet sedan i fredags att det är cancer och fick det bekräftat igen idag. Skitballe säger jag bara. 
Jag börjar undra hur mycket min kropp egentligen vill döda mig.
Mitt största stressmoment är att allt tar sån TID!!! Jag ska inte gnälla på sjukvården för jag är tacksam såklart för den vård jag får och har bara stött på underbara människor hittills. MEN det känns ju som att när nån som inte ens är 40, med två små barn, som haft cancer förut får cancer igen så är det ganska bråttom och det kanske ska behandlas lite akut? Som det ser ut nu blir det inte aktuellt med operation förrän vecka 11!! Det är FEM veckor dit! Sist var jag diagnostiserad, opererad och hade satt igång med cellgifter på den tiden. 
Och tro mig - jag vill bara ha bort skiten ur min kropp! Jag är så äcklad över att det finns cancer i min kropp att jag vill kräkas. 
Hur mår vi då? Ja man kan väl säga att i alla fall jag pendlar mellan en jävla krigaranda och förlamande dödsångest. Mark tar det hårdare än sist men vägrar att se nåt annat än en positiv utgång.
Men han fick sig såklart en riktig reality check när detta besked kom typ en vecka efter att jag var färdigbehandlad.

Jag kände lördagen innan min sista behandling en ojämnhet i mitt bröst som jag inte känt förut. Jag ringde min kontaktsjuksköterska på måndagen och var lite lätt hysterisk. Hon sa att hon skulle skriva det i min journal så att onkologen kunde kolla vid mitt besök på onsdagen. Han kände inget konstigt men för att stilla min oro skickade han remiss för ett ultraljud.
Dit fick jag kallelse 29 Januari kl 7.45.
Jag sa till Mark att det bara var en 'slutet av behandling rutinkontroll' då jag som vanligt inte vill oroa nån. 
Så han följde med i bilen och satt med barnen och väntade på mig som skulle komma ut efter typ en kvart.
Och jag hade blivit så lugnad av onkologen och min vän Gill i Australien att jag var inte det minsta nervös när jag gick dit.
De förklarade då att de skulle göra en mammografi oxå när jag ändå var där så jag slapp komma tillbaka om ett par månader för det. 
Så vi gjorde mammon (aj som fan) och sen fick jag gå in och lägga mig för att förbereda ultraljud. Då kom de in och sa att de var tvungna att ta fler mammografibilder. Närbilder. Precis där och då visste jag att skiten 
var tillbaka. Så vi tog fler bilder, sen ultraljud. Specialistläkare kallades in och de diskuterade i termer som för mig var grekiska. Men sköterskan som var med och assisterade tog min hand och jag kände att jag kommer att dö nu. Nu får jag inga fler chanser. 
Läkaren förklarade sen att de var tvungna att ta grovnålsbiopsier för att 'det inte ser så bra ut'. Jag kan inte ens försöka förklara ångesten som rusade genom min kropp. Jag tänkte på hur man förklarar för en 3-åring att hennes mamma ska dö. Och hur man bäst skapar fina minnen åt en 1-åring som jag vet inte kommer minnas själv. Alltså att föreställa sig på allvar att man ska dö är så vidrigt. 
Det var ju bara att ringa till Mark, som efter en och en halv timme i bilen helt ovetandes hade hunnit bli lite nervös, och be honom parkera och komma in. Att se honom och barnen komma gående och i hela sitt hjärta känna att sådana syner kommer att vara lätträknade gör så jävla ont. 
Nu har jag landat lite i det här och tänker inte längre så ofta att jag ska dö. Eller, vi ska ju alla dö, fast helst inte förrän man är runt 80-90! Men jag tänker inte hela tiden att nu är det slut. Jag tänker inte ge upp så lätt. Och jag tänker framför allt inte låta den där jävla cancern ta upp min tid medans jag fortfarande lever! Jag VÄGRAR låta cancern flytta in i mina barns sinnen. De ska ha det så normalt som möjligt!
Däremot vill jag inte skjuta upp nånting. Jag vill åka till fjällen den här säsongen. För jag vill absolut vara med när Tora får åka slalom första gången. Jag vill ta med Mark norrut så jag får se hans min när han får se norrsken för första gången. 
Är det nåt råd jag kan ge till alla jag känner; skjut inte upp grejer ni kan/vill/har råd att göra. Man vet aldrig när livet förändras drastiskt och vi vet aldrig hur lång tid vi har kvar här på jorden. 

Jag älskar att jag har jobbet. Det håller mig ovanför ytan just nu. Och fullt upp på fritiden. Vi bokar in så mycket vi orkar, jag vill inte sitta hemma och ha ångest. Har ni frågor får ni givetvis höra av er, känn aldrig att ni inte kan höra av er för att ni inte vet vad ni ska säga eller för att ni stör. Ni stör inte och jag skulle inte heller veta. Jag VET inte vad jag ska säga. Jag antar att jag återkommer när jag har fler detaljer att dela med mig av... 
Over and out! 

3 kommentarer:

  1. Förlåt. Förlåt för att jag gråter. Förlåt för att jag tänker på mej å mitt å gnäller om skitsaker. Finns det NÅGOT jag kan göra medan du utkämpar och vinner det här sista slaget? Nåt, vad som helst?!?!
    Jag vet att vi bara träffats en gång men det känns ju inte så. Du kan ringa mitt i natten, jag hoppas du vet det! Och kanske ska vi inte skjuta upp vår dejt till sommaren, kanske ska vi ta den nu? Så fort vi kan (och jag lovar att försöka inte gråta.)
    Tänker på er många, mååånga gånger om dagen.
    Stor kram. Kram till er allihop!
    A

    SvaraRadera
  2. My dear Nina, we are all a bit devastated to hear of this news, but know that we are all with you in spirit and prayer. This time around it might be harder but you are a warrior and we know you will beat it. 2016 might not be starting out too good but it will be a great year. I love you and I look forward to sharing a white Christmas in a few years!!. Hugs Kate

    SvaraRadera
  3. Ja herregud... det hade kunnat vara min blogg jag läser nu. Jag känner så igen mig. Jag var också klar. Det här satans skiten räcker det verkligen med man går igenom en gång. Två gånger innan 40 är två gånger för mycket. Jag är med dig! Kram från Ida

    SvaraRadera