onsdag 24 februari 2016

Senaste nytt!

Jag veeeeet att ni vill ha uppdateringar. Det har varit trögt för jag har inte riktigt vetat själv förrän igår.
Jag var och fick biopsiresultat förra veckan. Och tro det eller ej. Det är samma jävla cancer den här gången. Vilket såklart är oroande som fan. Det betyder ju att Herceptinbehandlingen jag fått det senaste året (som ska vara jätteeffektiv) inte har haft nån verkan på mig. 
Då blir man ju automatiskt orolig för att det hunnit bildas metastaser någon annanstans också. 
Jag fick operationstid 9 mars. 7,5 vecka efter att jag hittade knölen. Bara det är ju oroande till tusen.
Det är ju inte utan att man börjar tänka att flytten till Sverige kanske kommer visa sig vara mitt livs värsta misstag :-/
Jag har då sedan förra veckan ifrågasatt varför de inte kollar upp en spridning innan operation för att kolla att inte cellgifter måste sättas in akut. Jag har ringt och tjatat om det här till varenda person jag haft med att göra. Alla mina kontaktsköterskor, onken, kirurgen, kuratorn. Jag har varit så ARG och inte förstått alls varför jag ska behöva tjata. Tycker de inte att mitt liv är viktigt??? 
Men så igår fick jag äntligen en förklaring till varför de vill operera mig först för att sedan utreda för metastaser med buk- och thoraxröntgen och skelettscint;
OM det nu visar sig att jag har metastaser så måste de sätta in cellgifter istället för operation, och då kommer jag fortsättningsvis få ha en tumör i min kropp som sänder ut signaler att metastaser ska bildas. Vilket i det långa loppet är värre. 
Så nu tittar vi framåt. Operation 9 mars och sen får vi se om det finns en spridning eller inte. Så ni som tror på nån sorts högre makt får gärna skicka goda vibbar, be, hålla tummarna eller vad som helst för min skull. 
Det får helt enkelt inte finnas några metastaser. Och jag vågar såklart inte hoppas på för mycket men jag har ju faktiskt inga symptom. Visst har jag ont i ryggen men inte så ont att jag själv misstänker cancer. Och smärtan går liksom upp och ner vilket vad jag förstått inte är fallet om det är metastaser. Men å andra sidan läser man hela tiden om kvinnor som inte har symptom ändå har metastaser så helt säker ska man ju inte känna sig. Det gör man nog ändå inte efter en cancerdiagnos. Tror faktiskt den mentala biten är en MILJON gånger värre än biverkningar från cellgifter eller smärta från själva cancern. Så som man mår när dödsångesten griper tag i en önskar jag INGEN.

Nu kallar soffan!
Over and out.

onsdag 10 februari 2016

Ebbe, nytt jobb och andra livshändelser...

Så kom äntligen den där uppdateringen när jag får berätta om att min lilla solstråle Ebbe har fyllt 1 år. Vilken charmör han är den där lille parveln! 
Jag är så oerhört lyckligt lottad som är hans mamma. Han är en marodör som konstant klättrar på saker, drar ut lådor, har sönder saker eller har nåt annat bus på gång! Men det går inte att bli arg när han bländar en med sitt leende!
Jag hoppas han aldrig tappar sin glädje för livet!
Min absoluta favoritkille! 
Alltid så här glad! 
Livsnjutaren Ebbe
Älskade unge!

Han har fått förskoleplats från 2 mars så är verkligen vår stora kille nu! Mamma är här och täcker upp och tar inskolningen då jag började jobba i måndags. Som lärare/assistent på RH-verksamheten på en skola. Ett 3-månadersvikariat till att börja med men hoppas på förlängt såklart!

Då tänker man att det är så skönt att livet flyter på så bra; färdigbehandlad, ÄNTLIGEN två inkomster och förskola för båda barnen på ett fantastiskt ställe! 


Men så kom käftsmällen för ett par veckor sen. 
Jag har fått cancer i mitt andra bröst. Såklart att världen rasar samman på ett par sekunder. 
Patologiresultaten är inte klara än (efter 12 dagar) så vi vet inte vad vi står inför. Men vi vet sedan i fredags att det är cancer och fick det bekräftat igen idag. Skitballe säger jag bara. 
Jag börjar undra hur mycket min kropp egentligen vill döda mig.
Mitt största stressmoment är att allt tar sån TID!!! Jag ska inte gnälla på sjukvården för jag är tacksam såklart för den vård jag får och har bara stött på underbara människor hittills. MEN det känns ju som att när nån som inte ens är 40, med två små barn, som haft cancer förut får cancer igen så är det ganska bråttom och det kanske ska behandlas lite akut? Som det ser ut nu blir det inte aktuellt med operation förrän vecka 11!! Det är FEM veckor dit! Sist var jag diagnostiserad, opererad och hade satt igång med cellgifter på den tiden. 
Och tro mig - jag vill bara ha bort skiten ur min kropp! Jag är så äcklad över att det finns cancer i min kropp att jag vill kräkas. 
Hur mår vi då? Ja man kan väl säga att i alla fall jag pendlar mellan en jävla krigaranda och förlamande dödsångest. Mark tar det hårdare än sist men vägrar att se nåt annat än en positiv utgång.
Men han fick sig såklart en riktig reality check när detta besked kom typ en vecka efter att jag var färdigbehandlad.

Jag kände lördagen innan min sista behandling en ojämnhet i mitt bröst som jag inte känt förut. Jag ringde min kontaktsjuksköterska på måndagen och var lite lätt hysterisk. Hon sa att hon skulle skriva det i min journal så att onkologen kunde kolla vid mitt besök på onsdagen. Han kände inget konstigt men för att stilla min oro skickade han remiss för ett ultraljud.
Dit fick jag kallelse 29 Januari kl 7.45.
Jag sa till Mark att det bara var en 'slutet av behandling rutinkontroll' då jag som vanligt inte vill oroa nån. 
Så han följde med i bilen och satt med barnen och väntade på mig som skulle komma ut efter typ en kvart.
Och jag hade blivit så lugnad av onkologen och min vän Gill i Australien att jag var inte det minsta nervös när jag gick dit.
De förklarade då att de skulle göra en mammografi oxå när jag ändå var där så jag slapp komma tillbaka om ett par månader för det. 
Så vi gjorde mammon (aj som fan) och sen fick jag gå in och lägga mig för att förbereda ultraljud. Då kom de in och sa att de var tvungna att ta fler mammografibilder. Närbilder. Precis där och då visste jag att skiten 
var tillbaka. Så vi tog fler bilder, sen ultraljud. Specialistläkare kallades in och de diskuterade i termer som för mig var grekiska. Men sköterskan som var med och assisterade tog min hand och jag kände att jag kommer att dö nu. Nu får jag inga fler chanser. 
Läkaren förklarade sen att de var tvungna att ta grovnålsbiopsier för att 'det inte ser så bra ut'. Jag kan inte ens försöka förklara ångesten som rusade genom min kropp. Jag tänkte på hur man förklarar för en 3-åring att hennes mamma ska dö. Och hur man bäst skapar fina minnen åt en 1-åring som jag vet inte kommer minnas själv. Alltså att föreställa sig på allvar att man ska dö är så vidrigt. 
Det var ju bara att ringa till Mark, som efter en och en halv timme i bilen helt ovetandes hade hunnit bli lite nervös, och be honom parkera och komma in. Att se honom och barnen komma gående och i hela sitt hjärta känna att sådana syner kommer att vara lätträknade gör så jävla ont. 
Nu har jag landat lite i det här och tänker inte längre så ofta att jag ska dö. Eller, vi ska ju alla dö, fast helst inte förrän man är runt 80-90! Men jag tänker inte hela tiden att nu är det slut. Jag tänker inte ge upp så lätt. Och jag tänker framför allt inte låta den där jävla cancern ta upp min tid medans jag fortfarande lever! Jag VÄGRAR låta cancern flytta in i mina barns sinnen. De ska ha det så normalt som möjligt!
Däremot vill jag inte skjuta upp nånting. Jag vill åka till fjällen den här säsongen. För jag vill absolut vara med när Tora får åka slalom första gången. Jag vill ta med Mark norrut så jag får se hans min när han får se norrsken för första gången. 
Är det nåt råd jag kan ge till alla jag känner; skjut inte upp grejer ni kan/vill/har råd att göra. Man vet aldrig när livet förändras drastiskt och vi vet aldrig hur lång tid vi har kvar här på jorden. 

Jag älskar att jag har jobbet. Det håller mig ovanför ytan just nu. Och fullt upp på fritiden. Vi bokar in så mycket vi orkar, jag vill inte sitta hemma och ha ångest. Har ni frågor får ni givetvis höra av er, känn aldrig att ni inte kan höra av er för att ni inte vet vad ni ska säga eller för att ni stör. Ni stör inte och jag skulle inte heller veta. Jag VET inte vad jag ska säga. Jag antar att jag återkommer när jag har fler detaljer att dela med mig av... 
Over and out!