fredag 30 december 2016

2016

2016... vad har jag att säga om det året?
Ebbe fyllde 1 den 20 Januari, charmören är inte längre bebis utan en liten pojke. 
1-åringen

Ja, sen kan man väl lugnt säga att det blev ganska kaotiskt när jag den 29 januari fick reda på att jag hade cancer igen - i mitt 'friska' bröst... 
Jag höll ändå ihop ganska bra tycker jag. Började nytt jobb i februari (världens bästa jobb dessutom) och inväntade operation. 
Opererades i mars och var på benen snabbt trots en del komplikationer med blödningar och skit. 
Tjatade om röntgen för att utesluta spridning och fick tillslut en tid i slutet av april. 
13 maj konstaterades spridning till levern och helt plötsligt hade jag obotlig cancer. 
Hur jag tog mig upp ur det djupa hålet vi föll ner i då vet jag faktiskt inte. 
Men det gick det också! 
I slutet av maj började jag med cellgifter igen. 
I början av juni tappade jag håret igen och det var lika deprimerande den här gången. 
Jag hade sedan sommarledigt läääänge med barnen.
Midsommarafton var jättevarmt och betydligt bättre än förra årets 11-gradiga!
Vi fick besök av svärföräldrarna och styvsonen från Australien i början av juli och gjorde massa skoj. 
I slutet av juli köpte vi vårt lilla paradis, vår älskade kolonilott! 
Vår oas... 

Första veckan i Augusti drog vi iväg på vår Lappland/Norge-resa och det var fantastiskt! Det var en helande resa skulle jag vilja säga. Själen fick ro.
Lapplandsresan... 

Fick glädjande besked att cellgifterna har bra verkan och att metastaserna i levern krymper i rask takt. 
Sen var det dags att börja jobba efter sommarlovet. Jag började följa en ny elev som är sjukt härlig och som jag funkar skitbra med! 
Avslutade augusti med en fantastisk Winnerbäck-konsert i Linköping.
September bjöd upp till dans med fantastiskt sensommarväder och ett bröllop jag är så glad att jag fick närvara vid; Nisse & Susanne beslutade sig efter nästan 10 år ihop att lova varandra fortsatt glädje och lycka och det var fantastiskt!
Världens finaste bröllop!

Var på premiären av KENTs sista turné och det var vackert och vemodigt. 
I oktober höll jag mitt livs första föreläsning och överlevde den också! Jag fyllde 38 den dagen och kunde inte ha firat födelsedagen på ett bättre och viktigare sätt. 
Ytterligare konsert med Winnerbäck, en avskalad aukustisk sådan som var annorlunda och fantastiskt bra.
Jag hade en av mina bästa vänner från Australien på besök i 3 veckor och det var fantastiskt med lite kvalitetstid med honom, alldeles för många år sedan sist!
Tora fyllde 4 och hade sitt första barnkalas. Minst sagt kaotiskt men hon älskade varenda minut! 
4-åringen... 

November började med en långhelg med Mark till Kroatien. Höstruskigt väder men en underbar resa. 
Underbara Kroatien!

Donald Trump lyckades på nåt sjukt sätt bli USAs president och jag kände mig mer uppgiven över det än vad jag någon gång har gjort över att ha cancer. En sorglig dag för mänskligheten helt enkelt.
Det blev en snabbvistelse i Stockholm med bästisen Katta. 
Ytterligare besök från Australien, vi har fått hänga mycket med våra forna landsmän i år! 
Ett lite tråkigare röntgenresultat om att två nya tumörer ploppat upp i levern.
December innebar således en ny leverbiopsi och nya cellgifter. Som gör mig lite mer sliten än vad de tidigare gjorde. Men jag anpassar mig
Det bjöds även på ett annorlunda luciafirande på jobbet, kändes relevant efter en extrem hatkampanj driven av idioter mot en stackars mörkhyad pojke i Åhléns reklam. 
Bästa Enebyskolan! 

Julen firades med familjen i Blacka och var härlig trots att jag var trött som synden just den dagen. 
Och på juldagen satte vi oss på ett plan och åkte till Australien! 
Och här är vi nu, i 34 graders värme och ska fira in det nya året! 
Jag kan väl summera året som gått som så att de första 5 månaderna var ett stort, mörkt cancerhål, sen tog vi tag i livet och bestämde oss för att leva det fullt ut medan vi kan. Året har varit fantastiskt på så många sätt, trots elände i världen och en sjukdom som såklart tar energi. Men jag är ändå glad att sparka ut året som faktiskt varit det värsta i mitt liv med huvudet först. 
Jag ser fram emot ett år då mina behandlingar fortsätter fungera så jag bara kan flyta med ett tag, vara lugn i att behandlingen hjälper och inte behöva oroa mig för att nästa år ska bli mitt sista! 

söndag 18 december 2016

Snart är det jul!

Det närmar sig jul.
Underbart. Jag fick vara med ytterligare ett år.
Jag älskar julen i Sverige.
I Australien hade jag så väldigt svårt att hitta julkänslan, det är ju svårt i sol och 30 grader varmt. Jag vill ju ha snö, mörker, tända ljus, varm mat och dryck och en brasa!
Stressar inte, vi har inte köpt några julklappar i år. Vi ska ju åka till Australien på juldagen och det kostar så mycket att jag inte kan rättfärdiga julklappar också.
Och barnen får ju lite ändå av resten av släkten.
Saknar att fira lite i förväg med brorsan i Göteborg men det blev knas med ledighet och hans barnvecka, det gick helt enkelt inte att få ihop i år.
Vet inte om ni såg Nyhetsmorgon igår men där var en kvinna där som även hon har obotlig cancer. Hon gav så goda råd inför den här högtiden när folk stressar ihjäl sig. Skit i att stressa. Slappna istället av och njut och sätt dig ner och UMGÅS med de som betyder mest i ditt liv.

Biopsin gick bra. Det gjorde inte ont alls förutom bedövningen som gör ont som fan. Linda och Alexandra kom dessutom och underhöll mig på avdelningen efteråt så det gick hyfsat fort. Men vad man tänker på att man är hungrig när man tvingas ha tråkigt!
Har såklart inte fått svar än. Stressar lite över det.
US i Linköping behöver fler patologer - det är ett som är säkert.
Min behandling blev därför inställd i torsdags. För att de inte vet vad de ska ge mig. Så nu hoppas jag att svaren kommer den här veckan så att jag får behandling innan vi åker. Annars går jag 7 veckor utan behandling och det känns sådär måste jag säga.
Jag personligen förstår inte varför jag inte bara kan fortsätta på den behandling jag redan står på, den funkar ju liksom för de 'gamla' tumörerna och det känns väl som att det är bäst att hålla dom i schakt.
Men jag får förlita mig på att de vet vad de gör. Men såklart känner jag en oro över att cancern får tid att härja hej vilt i min kropp.

Men jag fick spendera hela dagen på lasarettet i torsdags i alla fall. Jag har haft ont i ryggen på högersidan ett par dagar. Och efter vårt julgodisbak i onsdags fick jag sjukt ont på höger sida, liksom inne i kroppen, där levern sitter och biopsin var gjord. Jag kunde knappt sova på hela natten och en miljon tankar flög runt i skallen. Jag ringde min sköterska på morgonen och hon bad mig komma in och träffa jourläkaren så de fick kolla. Läkaren skickade mig på akutröntgen och mycket riktigt hade jag en inflammation i levern som är orsakad av en mindre blödning. Som förmodligen orsakats av att jag inte tagit det lugnt efter biopsin. Jag bar t ex upp en 40 kg fåtölj till lägenheten dagen efter och har dragits med en jäkla hosta i flera veckor som konstant trycker ihop hela innanmätet. Så nu går jag på en veckas penicillinkur och hoppas det blir bra. Det känns faktiskt redan mycket bättre.

Idag ska Tora och jag smita iväg på lite tjejmys med min kompis Katta, vi ska tillbaka till 'Sagojul på Kolmården' för det var så himla mysigt.

Ha en fin fjärde advent alla. Ta han om varandra.

tisdag 6 december 2016

Dags för biopsi!

Imorgon sker den där jäkla biopsin på levern. Det är lite nya rön för det ser faktiskt ut som att de nya förändringarna är godartade. Ser ut...  Vågar liksom inte vara glad förrän vi vet. 
Och jag ser INTE fram emot biopsin. Det är liksom inte skittrevligt när en fet nål ska ända in till levern och gräva.
 
Förra gången var jag lyckligt ovetande om hur det kändes. Nu vet jag. Det gör inte särskilt ont, bedövningen är det som gör klart ondast. Men det är sjukt obehagligt. 
Sen är det det där med att man måste ligga helt stilla på rygg i 6 timmar efteråt. Och fasta dessutom! Det är ju när man har tråkigt som man tänker på hur hungrig man är. Men jag ska se det som min vilodag. En dag när jag kan ligga och halvsova och glo på allt jag ligger efter med på paddan. Jag finns på onkologiska vårdavdelningen i Linköping om någon vill hålla sällska en halvtimme eller så... ;-)
Första utmaningen imorgon blir väl att lyckas få iväg barnen till dagis till 6.45 så jag hinner i tid till lasarettet. Morgnar är liksom inte den här familjens starka sida.
Wish me luck! 

onsdag 16 november 2016

Andrum...

3 månader sen senaste röntgen och jag har svävat omkring i min lilla friskhetsbubbla. Känt mig stark och friskare än någonsin. Alla prover visar vecka ut och vecka in på fantastiska värden. Jag har levervärden som är bättre än de flesta friska människors.
Jag känner mig ganska pigg och tycker det är skönt att jobba även om jag har unnat mig att åka hem och vila efter behandlingen istället för att åka direkt tillbaka till jobbet på torsdagar.
För två veckor sedan gjorde jag en ny röntgen för att kolla hur tumörerna beter sig. Igår fick jag svar! De krymper fortfarande med en rasande fart. Av de sju som fanns syns nu bara de två största. 

Men.
Det kommer alltid ett men verkar det som.
Jag har fått två nya tumörer på levern. En på ca 1cm och en på ca 2,5cm. Läkarna är förvirrade. Såhär beter sig vanligtvis inte cancer. Tumörer i samma organ svarar vanligtvis på liknande sätt. 
Skillnad om man t ex har i lever och lungor, då kan de i levern växa medan de i lungorna krymper.
Så nu väntar ultraljud för att verkligen kolla att de är elaka (tänker INTE hoppas på att de är godartade även om det finns en liten chans), sen biopsi för att fastställa vad det är för sort eftersom det verkar vara en annan sort då de inte svarar på behandlingen som de andra. 

Det hade varit så skönt att slippa direkt oro i 3 månader till. 
Men min cancer verkar älska att slå undan benen precis när man har det lite för bra
Jag var ju precis färdigbehandlad när jag fick återfall i andra bröstet. 
Jag fick precis svar att det inte spridit sig till lymfan när jag fick reda på spridning till levern. 
Nu var jag lycklig över att en behandling jag mår så bra av funkar så effektivt och då visar sig helt nya tumörer.
Jag börjar helt enkelt tappa lite av min positiva gnista.
Bakslagen börjar bli lite för många och komma lite för ofta. 
Jag vill kunna sikta långt in i framtiden men tvivlen börjar gro i mitt hjärta. 
Jag vill bara bli lämnad ifred ett tag.
Få andas hopp. 
Få lite andrum.

lördag 29 oktober 2016

Är du nöjd med ditt liv?

Jag fick cancer när jag var 35 år. Mitt i livet. Gravid. Lycklig.
Det blev kaos såklart. Men ändå kan jag se tillbaka och känna att jag var nöjd med mitt liv. Jag hade gjort mycket av det jag önskade. Jag levde i en sund, lycklig relation. Jag hade ett jobb jag trivdes utmärkt med. Jag var omgiven av människor som tillförde något i mitt liv. Jag hade slitit hårt för trygghet för min familj och köpt hus. 
Om du får cancer när du är 35, eller nån annanstans mitt i livet. Skulle du vara nöjd då? 
Har du gjort det bästa av ditt liv?
Jag pratar inte om att resa eller simma med delfiner. Det är såklart grejer som kan vara utvecklande, jag vet att sånt har format den jag är idag. 
Men jag pratar om de riktigt viktiga grejerna. 
Är du nöjd med din relation? Eller kommer du inse att de senaste 10 åren eller kanske mer slösades bort på någon som du egentligen inte älskade? Eller att du gått till jobbet 5 dagar i veckan med tunga steg? Haft ångest varenda söndag?
Vi är bekväma. Det är så lätt att bara traska på i vardagen, tänka att det blir för jobbigt att bryta upp. Man kanske måste flytta. Göra någon ledsen. Få mindre pengar. Börja göra nåt man inte kan fullt ut. 

 Men man får bara en chans att leva. 
Ta den.


onsdag 19 oktober 2016

Kommer du ihåg...?

På sistone har jag tänkt mycket på hur det ska bli när jag dör. 
Såklart är jag orolig för hur Mark och barnen ska få det. Men jag tänker också mycket på vad jag vill lämna efter mig, vad mina barn kommer att veta eller få höra om sin mamma. 
Kommer mina vänner finnas i mina barns liv och berätta om galenskaper jag gjort som jag inte själv kan berätta om? Som att jag blev arresterad i Bangkok eller att jag nästan drunknade på väg till Gili Islands? Eller när jag som inte kan sjunga för fem öre sjöng 'wild thing' med trubaduren på en knökfull after ski i Sälen? (Inte helt nykter såklart) 
Kommer någon berätta att jag alltid bryr mig mycket mer om andra än mig själv? Kommer nån berätta att Pearl Jam är mitt absoluta favoritband? (Och att Eddie Vedder kommer vara min i livet efter detta) 
Att jag älskar skräckfilm fast jag nästan bajsar på mig av rädsla när jag tittar på en? Att jag (enligt mig) är en jäkligt bra människa med sunda värderingar? Att Janssons frestelse är min favoriträtt? Att jag när jag var liten till min mors förskräckelse helst av allt ville bli punkare eller knarkare när jag blev stor? 
Att få låtar får mig på så bra humör som 'the lion sleeps tonight'? 
Att jag är galet förtjust i 'trash tv' - ex on the beach, real housewives, bachelor - ju trashigare desto bättre?
Att jag gråter nästan varje gång jag lyssnar på John Legends 'all of me' för att det kan vara den vackraste sång som någonsin skrivits...?
Att jag är stökig som satan?
Att jag älskar rött vin?
Att jag är vansinnigt långsint och blir jag ordentligt sviken så förlåter jag inte det?
Att jag önskar att alla (helst unga tjejer) hade samma självkänsla som jag har?
Att jag har fobi för djur med vingar? 
Att jag älskar att resa och uppleva andra kulturer?
Att Olof Palme är min idol? 
Att jag trots extrem hajfobi tog dykcertifikat vid stora barriärrevet och sen dess dykt med hajar, djävulsrockor och valhajar?
Att jag kan bli jävulskt arg?
Att jag hade turen att få se Guns n Roses live 1993? 
Att jag helst läser svenska kriminalromaner? 
Att jag ibland åker och köper 'biopopcorn' utan att gå på bio?
Att jag var livrädd för att skaffa barn och förlora min frihet - men när jag väl gjorde det insåg jag att jag gladeligen gett upp den friheten mycket tidigare? 
Att jag älskar sovmorgon? 
Att jag har insett att livet är mycket härligare när man omger sig av människor man faktiskt har ett genuint utbyte av?
Att jag älskar mina barn mer än livet självt - varje dag, med varje andetag?
Att jag inte ville nåt hellre än att få fortsätta leva... 

lördag 1 oktober 2016

38 år

Igår fyllde jag år. Jag älskar att fylla år! Det betyder ju numer att jag har fått vara med ett år till, fokus läggs inte längre på en ångest över att bli gammal! Det är en gåva alldeles för få förunnat att faktiskt få bli gammal!
Dagen började med sovmorgon! Sen gick jag upp och blev firad av Mark och barnen. Fick frukost bestående av ägg och bacon. Fick en ursnygg Fjällräven-jacka och 3kg Dumle haha
Sen kom mamma med en skön morgonrock som present. Sen tittade Susanne och Nisse förbi med blommor och en Ernst-mugg! 'I det enkla bor det vackra' - han är klok den där Ernst. 

Sen var det dags att åka och föreläsa på Mammamingel på Nya Parken här i Norrköping. Jag skulle prata om min situation. Jag skrev ihop ett manus på 6 sidor (har aldrig skrivit så mycket tidigare) - men höll mig såklart inte till nåt manus. Jag pratade direkt från hjärtat. Och jag tror faktiskt jag var ganska bra! Tappade tråden och blev känslosam ett antal gånger, men det måste man väl få göra när man pratar om en situation som faktiskt är rent utsagt förjävligt?!
Jag stod ju där och berättade att jag vet att jag lever på lånad tid och faktiskt kommer att dö i förtid. Sanningen som jag och alla andra är medvetna om men som vi väljer att inte fokusera på!

Efter mig talade Jocke, en kille härifrån Norrköping vars blogg jag följt sedan jag blev sjuk. Klicka här för att komma till den bloggen. Han och hans två små barn förlorade sin fru/mamma i livmoderhalscancer för ca 1,5 år sedan och han var där för att prata om cancer från en anhörigs perspektiv. Sjukt jobbigt att lyssna på. Men så skönt! Så skönt att veta att Mark och barnen kommer få en bra vardag även utan mig när det väl måste bli så. För det är min största oro. Så skönt att min och Mias (som hans fru hette) syn på hur vi vill att det ska bli sen är väldigt lika. Jag vill att Mark och barnen ska gå vidare. Inte fastna i sorg. Minnas med glädje, inte med sorg. Att Mark ska träffa nån ny att dela vardagen med. Nån som kan ta sig an barnen och älska dom nästan som sina egna. 

Nu blev det här inlägget helt plötsligt ganska tungt men cancer är inte lättsamt, enkelt och trevligt. Cancer är för jävligt och gör mig så vansinnigt arg!
Men livet är fantastiskt. 
Ta vara på det, vi får bara en chans att leva det liv vi vill! 

onsdag 14 september 2016

Så var vi där igen....

15 September.


Idag är det två år sen jag fick min diagnos. Hade inte Herceptin funnits (antikroppar som jag får var 3:e vecka) hade jag med 99% säkerhet varit död idag. Skrämmande tanke eller hur? 
Det visar hur viktig forskning är och hur viktigt det är att samla pengar till sån forskning! 
Så nu tar ni allihop och beställer en varsin kalender från kalenderbrudarna@gmail.com
100kr som går OAVKORTAT till Rosa & Blå bandet! Yours truly (alltså jag) medverkar i den och det blir väl trevligt att få glo på min nuna hela oktober nästa år!

Hur är läget då? Sådär får jag väl säga just nu... 
Ångesten lurar överallt. Alla minnen gör sig påminda. 
Den där vidriga helgen när Mark och jag väntade på svar om det var cancer eller inte. 
Och sen att få veta att det var det. Fy fan.
Jag önskar inte ens min värsta fiende
att behöva gå igenom det.

Förra året gjorde jag en tatuering för att fira att jag hade klarat första året utan spridning. I år kan jag inte fira det. För spridningen är ju ett faktum. 
På armen tatuerade jag ett träd och texten 'storms make trees take deeper roots'.

Jag älskar verkligen budskapet. Att man stärks av motgångar. Men idag känner jag mig inte stark...
Jag känner mig liten och trött. Sliten av att tänka. Inte få sova ordentligt - har extrema värmevallningar då cellgifterna försätter mig i ett falskt klimakterie. Jag var dödligt trött igår oxå, nästan så man vill gråta när klockan ringer och man måste gå upp. Sliten av vardagen. Ska dessutom spendera förmiddagen med att få behandling...

Jag vet att jag kommer rycka upp mig men idag är en tung dag. Tror det här datumet kommer vara tungt alla år framöver. Jag undrar ju såklart hur länge min kropp kommer stå emot. För det som kommer hända är att antingen blir cancern immun mot alla mediciner som i nuläget finns, eller så kommer cellgifterna bryta ner min kropp tills den inte orkar längre. 
Jag känner mig stark så jag hoppas kroppen håller länge. För dom där ljuvliga knattarna som jag lyckats avla fram behöver sin mamma många, många år till! 

söndag 11 september 2016

Vilken ljuvlig helg!

Min älskade syster gifte sig i helgen. 
Fy vad jag har grinat! 
Lyckotårar såklart!
Hon och hennes sambo sedan nästan 10 år gjorde slag i saken och gifte sig. 
Jag höll till och med tal fastän jag är livrädd att prata inför folk! 
Det var en underbar helg i Skåne med nästan alla vi älskar, och jag är så tacksam att jag fick vara där... Här kommer en fotobomb! ❤️❤️❤️



















lördag 6 augusti 2016

På resa genom livet...

I måndags var det då dags för oss att bege oss iväg på vårt Norrlandsäventyr! 
Jag stack iväg på behandling direkt på morgonen och Mark roddade det sista inför resan. Vi har haft det så sjukt bra. Vilka ställen vi har sett! Norrbotten, Lofoten, fjordar, sjöar, höga berg, örnar, renar och vattenfall summerar väl vår resa ganska bra! Sverige och Norge är fantastiskt vackra länder och för er som inte varit uppåt här kan jag inte göra annat än att rekommendera att åka! Jag har aldrig sett så vackra vyer och jag ser ändå mig själv som ganska berest. 
Det var en resa vi ville göra för att skapa minnen. Och vilka minnen sen! Även om barnen är för små för att kanske komma ihåg själva kommer tusentals foton hjälpa dom att komma ihåg den här veckan. Jag älskar livet! 

Jag berättade ju oxå att jag skulle få svaren på min röntgen igår. Dr Ahmed skulle ringa. Och det gjorde han. 20 min för tidigt!! Så vi var på en rastplats någonstans i Lofoten där jag hade försäkrat mig om att jag hade mottagning. Mark var på toa och jag hade fullt sjå att hålla koll på barnen samtidigt som jag försökte koncentrera mig på mitt livs viktigaste samtal. Jag hade haft sån sjuk ångest hela morgonen och jag kände mig alldeles matt. Vi åkte vid ett tillfälle genom en tunnel som var 6km lång och jag kunde knappt andas. Det kändes som att det är så döden ser ut. Som ett jävla mörker som aldrig tar slut. Fy fan. 
Men Dr Ahmed hade ju strålande besked! Alla mina tumörer i levern har krympt med minst 50%!! Och detta efter bara 5 behandlingar! 
Där och då lyftes det där sjukt tunga ångesttäcket av mig och jag började bara storböla. Stackars Mark kom ut från toletten och trodde såklart att beskedet var helt annorlunda när han såg att jag grät. 
Jag frågade inte så mycket. Han sa bara att vi fortsätter behandlingen precis som nu i 3 månader till då det får bli en ny röntgen och sen får vi se! Jag är så sjukt lycklig! 
Nu vågar jag hoppas på många fler tillfällen att skapa ljuvliga minnen med familjen. 
Vi firade med att ta in på lyxhotell och käka lyxmiddag bestående av råbiff, renfilé och oxfilé, självklart med gott vin till! 
Tack för alla peppningar och hållna tummar. Jag vet att de egentligen inte avgör utgången men det känns faktiskt jävligt bra att ha så mycket uppbackning på den här jäkla 'resan' som jag gärna skulle hoppa av. 

söndag 31 juli 2016

Jag fick vara någon annan för en dag...

Igår var vi på ett fantastiskt bröllop i Dalarna. Traditionellt med spelemän, gospelkör och folkdräkter!
Jag var nervös innan, det var Marks jobbarkompis som gifte sig och vi kände ingen förutom brudparet. (Och inte ens dom känner jag särskilt väl)
Jag kan ju faktiskt vara väldigt blyg i såna situationer och jag kände att om inte jag kan börja prata med folk så vill jag i alla fall att folk ska våga börja prata med mig utan att elefanten i rummet står i vägen. I och med att Mark bara pratar engelska blir många direkt obekväma i vårt sällskap. Att sedan ha cancerskylten i neon hängande över mig var inget jag ville då. 
Jag är fullkomligt obekymrad över hur jag ser ut, jag har inget behov av att gömma min sjukdom men ibland är det skönt att andra inte behöver kliva över en stor tröskel för att kunna ta kontakt. Så jag bestämde att jag definitivt ville ha en av mina peruker på mig. 
Och med lite smink, hår och tuttar blev jag ju som vilken bröllopsgäst som helst!
Två helt vanliga bröllopsgäster

Vi hade väldigt trevligt hela kvällen (trots att jag var nykter och körde) och ingen undvek oss på hela tiden! 
Men så idag hände nåt. Vi hade tagit in på ett hotell där flera andra bröllopsgäster också bodde. Och när vi skulle ner till frukosten fick jag nästan panik. Jag kunde bara inte gå ner utan peruk och bröstproteser till matsalen. Det kändes som att de skulle på nåt sätt känna att jag hade lurat dom! Och jag fattar väl att ingen bryr sig, dom känner ju inte ens mig! Och de kanske skulle bli förvånade, men knappast känna sig lurade. 
Men jag kunde inte.
Jag kunde inte ens gå ut till bilen när vi skulle åka hem utan peruk.
Så från att ha en supertrevlig kväll och nästan kunna känna mig precis som förut så var jag helt plötsligt fånge i den där andra personen som inte längre är jag. Som aldrig kommer komma tillbaka.
Som jag kan sakna så innerligt.
Tänk att hon en dag skulle hindra mig från att vara mig själv en helt vanlig söndagmorgon.

tisdag 19 juli 2016

När bitarna faller på plats...

Idag ni kära vänner gjorde vi nåt som gjorde oss sjukt lyckliga! 
Vi köpte oss en liten SOMMARSTUGA i ett koloniområde bara ett par minuters bilresa hemifrån. 
Och vi ÄLSKAR den! 

Ebbe och jag bor in oss i hammocken

Tillträde nån gång nästa vecka. 
Paret som äger den nu är världens gulligaste och det gör lite ont i hjärtat att se dom behöva ge upp den men jag har lovat att ta väl hand om den och har sagt att jag gärna tar emot fikabesök närhelst de vill! Kunde jag skulle jag adoptera dom! 
Hur som så är den fantastisk och jag längtar efter att spendera tid där ute! Vi kommer ju att kunna utnyttja den extremt mycket oxå eftersom det är så nära. Jag går dit på 25 minuter. Ska investera i en cykelkärra så jag lätt kan ta mig till förskolan och jobbet utan att behöva köra överallt. 

Och så ska vi åka till Lappland! 
Vackra Lappland! 

Mark fick ledigt v31 och jag har ändrat min behandling den veckan till måndagen istället för tisdagen så direkt efter behandlingen kör vi med barnen så långt vi bara orkar på en dag! Minst till Umeå första dagen tänker vi oss. Vi kör i stort sett helt oplanerat, vi tar med ett tält i nödfall men annars har vi tänkt att hitta små bed and breakfasts på vägen där vi tycker det passar. Hoppas kunna åka över till Narvik oxå och sen hem via Värmland men vi får se. Vi lägger oss i ödets händer i en vecka och jag längtar - längtar efter att prata, lyssna på musik, ta in naturen, fiska och bara hänga med familjen! 
Jag får röntgensvaren via telefon runt kl 14 den 5:e augusti så jag tänkte att vare sig det är bra eller dåliga nyheter passar det väl utmärkt att ha storslagen natur runt sig då. 
Är det nån som har tips på vad vi INTE får missa får ni gärna hojta!

Vi har även hunnit med två underbara veckor med familjen från Australien. Marks föräldrar och son Jack har ju varit här.
Så kul. Och barnen har älskat varenda sekund. Mark och Jack fick lite ordentlig pappa/son-tid vilket kändes superviktigt. Jag hoppas Jack vågar stå emot påtryckningar hemifrån och verkligen bibehåller den här bra relationen nu. 
Vi har hur som haft fullt upp och även om jag saknar dom redan så blir det lite välbehövlig vila den här veckan.

Livet känns faktiskt rätt gött. Bit efter bit faller på plats. Klart vi har det konstanta cancermolnet hängande över oss men jag tycker vi lyckas se förbi det. Men vi har bestämt oss för att göra saker. Vi vågar inte chansa på att det finns tid 'sen'... Minst en helg i månaden ska vi försöka åka nånstans vi inte varit. Med hela familjen eller bara jag och Mark. Det beror på destinationen. Och destinationen kan vara Sverige eller annat land. Har ni tips på små eller stora smultronstället får ni igen gärna tipsa! 
Och i dec/jan ska vi försöka komma iväg till Australien i 3 veckor. Vi längtar efter familj och vänner och ett avbrott i vintern är alltid trevligt. 

Nu ska hjärnan få ett avbrott och sova lite, på återseende kära läsare!

måndag 11 juli 2016

Krokeks kalenderflickor!

Oj, nu är det över en månad sen jag skrev.
Jag träffade onkologen och vi har nu bytt till veckovis behandling. Varje tisdag får jag cytostatika men förutom att magen har rasat så mår jag som vanligt. Jobbar på att hitta balans med mediciner mot det och den här veckan har varit väldigt bra jämfört med föregående.
Ska på ny röntgen 25 Juli för att se om behandlingen hjälper. Kommer då ha hunnit få 7 behandlingar så det hoppas jag verkligen. Annars får vi gå på plan B som är nån annan sorts cytostatika. Men det känns bra och jag visar fortfarande inga tecken på att vara sjuk. Konstigt att man kan vara döende (låter hemskt men rent krasst är det ju så) och ändå må så bra. Inte konstigt att cancer ofta upptäcks när det redan är för sent! 
Hur som helst så mår jag bra och behandlingen rullar på. 

Den 12 juni var jag även och tog lite bilder för en kalender.
Krokeks kalenderflickor har för 4:e året i rad plåtat för en kalender vars intäkter går till Rosa Bandet. Det är 7 helt 'vanliga' tjejer (extraordinära om ni frågar mig) som är med i kalendern.
Den har blivit lite av en succé och 2016 års kalender beräknas dra in nästan 50 000 kronor innan året är slut!!!! Så nästan 100 000 kronor har de här underbara tjejerna lyckats dra in till Rosa Bandet på 3 år!
I kalendern för 2017 har de valt att ta in drabbade kvinnor att vara på bilden för oktober månad. Så jag och två andra kvinnor - Malone och Britten - åkte upp till tittut i krokek och fotade oss och visade den verkliga bilden av bröstcancer. Den många inte visar bakom peruker och bröstproteser. Jag hoppas bilden blir bra, det kändes i alla fall bra.
I den nya kalendern har de även fotat grabbar och delar av intäkten går till Blå Bandet. 
Så nu gott folk är det bara att beställa kalendern! 
Den kostar 100kr och går att beställa på Facebook om man söker på KROKEKS KALENDERFLICKOR. 
Har man företag och vill SPONSRA är man hjärtligt välkommen att göra så! De är registrerade som en förening för att  underlätta.
Jag har många läsare på bloggen nu och jag räknar kallt med att VARENDA EN AV ER köper ett exemplar av kalendern! OCH sprider till alla ERA vänner!
Jag vill att vi dubblar intäkterna! 
Jag vill nämligen leva och se mina barn växa upp. Och just nu finns det ingen bot mot spridd bröstcancer. Men genom forskning kan det kanske bli så att jag går att botas. Så KÖP nu en kalender och bidra!! 

fredag 10 juni 2016

Man kan ju faktiskt må bra...

Är med i ett par bröstcancergrupper på Facebook. Ett fantastiskt ställe att kunna hänga på då de är de enda som förstår vad man går igenom. 
Vi peppar varann inför läkarbesök, gråter ihop över 'systrar' som inte fick fortsätta leva och gläds tillsammans över glada besked.
MEN ibland känns det som att det enda man riktigt får vädra är ångest, smärta och biverkningar.
Om man t ex mår bra, tränar och jobbar så kommer det självklart många 'vilken tur du har, tyvärr hade jag aldrig klarat det' men oxå 'du kommer krascha', 'passa dig, det är jobbigast efter behandlingen' eller 'spara på krafterna, utmattning drabbar alla'. Och det är nästan alltid samma personer som fan inte kan vara glada för nån annans skull!
Det är ju som att jag skulle säga 'vänta ni bara, ni kommer också få metastaser förr eller senare'.
Klart jag kan känna avund att jag aldrig kommer få uppleva 5 cancerfria år som en del glatt ropar ut. Men jag är ASGLAD för deras skull! Och jag känner verkligen med de som mår skit och får alla världens biverkningar av sin behandling men man måste väl ändå få förmedla i gruppen att man faktiskt kan må nästan som vanligt under sin behandling... 
Och att det inte är så ovanligt som man tror att få må bra. Men man blir fasen nedtystad av dåligt samvete och det är aldrig de som mår bra som skriker högst.
Så nu vet ni - det är en myt att ALLA mår illa och sover sig igenom sin behandlingstid.

Nu till nåt roligare. 
Jag ska på 30-årsfest imorgon. 
Min systerdotter blir 30. Hur hände det liksom?
Här var hon inte nästan 30

Men kul ska det bli. Ser fram emot häng med sköna människor, bra musik och god mat. 
Har rakat skallen. Det är så jag piffar till mig nu för tiden hehe
Tyvärr tappar man ju inte allt hår av cellgifter. Men man tappar väldigt mycket och väldigt fläckvis. Skulle jag inte raka mig skulle jag typ se ut så här:
Inget fel på Jack men det är inte min grej

Satt och pratade med en arbetskamrat idag. Om hur svårt det är att hitta kläder som sitter bra när man inte har några bröst. Till och med en enkel t-shirt eller munktröja är ju sydda för att få plats med bröst. Marks tröjor sitter bättre på mig än vad mina egna gör.
Hon frågade hur jag känner att inte ha några bröst.
Jag känner ingenting. 
Jag kan omöjligt sörja nåt som har försökt ta mitt liv ifrån mig. 
Men jag förstår såklart de som sörjer sina bröst nåt oerhört.
Det är så stor del av kvinnors sexualitet. 
Och de flesta män älskar bröst.
Kanske hade jag känt annorlunda om jag inte haft Mark.
Men jag går utan proteser. 
Jag byter om inför folk.
Jag badar. 
Jag försöker inte gömma att jag har cancer. Det är ju den jag är just nu.
Kanske vill jag en dag operera mig. 
Kanske inte.

För övrigt ska jag till onkologen på torsdag och prata om framtiden. 
Bara ge mig en framtid så kommer jag vara evigt tacksam.

Tuttlös kvinna piffar till sig...

tisdag 31 maj 2016

Låt oss snacka lite allvar här...

Alltså kan vi prata lite om det här med rökning. Mitt inlägg triggades av en mamma som hämtade på förskolan samtidigt som mig och fasen inte hann ta två steg utanför grinden förrän hon letade fram ciggen och tvingade oss att gå rakt igenom hennes rökmoln för att ens ta oss ut från förskoleområdet. 
1 av 3 cancerfall hade gått att förebygga, BLAND ANNAT (inte enbart så flyg inte i taket nu) genom att man slutar röka. Jag skuldbelägger ingen som är rökare och fått cancer, för hen hade kanske fått cancer ändå. Jag var själv storrökare i över 15 år och kanske hade det något med min cancer att göra, kanske inte.
MEN.
Och nu riktar jag mig till alla men framför allt till er som har små barn, eller inte har barn än. 
Det är inte så jävla kul att titta på sina barn när de är 3,5 och 1,5 år och inte veta om man lever deras nästa födelsedag. Jag skulle göra VAD SOM HELST för att inte vara i den här situationen. 
Det skulle du oxå. Och du har chansen.
Fimpa.

onsdag 18 maj 2016

Det var då som det stora vemodet packade ihop och rullade iväg!

Först och främst; tack för all fantastisk respons jag fick på mitt förra blogginlägg! Att se att så många blev påminda om att fira livet var fantastiskt. Och varje knapptryckning, kommentar eller privat meddelande värmer nåt enormt! 

Nu har det gått 5 dagar sen jag fick det där tråkiga beskedet. 
Och på fredagen måste jag erkänna att framtiden såg nattsvart ut. Jag sa till två av mina bästa kompisar som kom hit för lite stöttestund på fredagkvällen att jag är glad om jag blir 40. Får jag bli 45 är det en superbonus... 

Sen på lördagen ringde jag och pratade nästan en timme med en kvinna som är i samma situation. Som har behandlats och nu opererat sina metastaser. Och det har gått bra! Ingen mer behandling behövs och nästa koll i Augusti! Alltså styrkan jag fick av det samtalet (och hennes glädjande besked av onkologen idag)!! Linda jag vet inte om du läser det här men från djupet av mitt hjärta - tack!!
Så nu siktar jag på att bli 80 år och blir jag 85 är DET en bonus!
Vi skrattade och sa att när vi är 80 kommer vi fortfarande ha kontakt och prata om tiden när vi hade cancer. Att på den tiden tappade man till och med håret! 
Alltså bara tanken på att det kan bli så gör att det pirrar i hela kroppen! 

Så jag bestämde mig för att inte låta den där jävla cancerjäveln ta en enda sekund extra av mitt liv. Han får finnas när jag får behandling, opereras, har biverkningar eller går på läkarbesök. Men sen tänker jag fullständigt ignorera honom. Jag tänker inte slösa tid på att vara arg eller bitter. Jag kommer såklart känna mig ledsen ibland - konstigt vore det annars - men i det stora hela kommer vi fortsätta leva precis som vanligt (så länge jag mår bra vill säga).

Jag har jobbat hela den här veckan och det har varit så skönt! Jobbarkompisarna är fantastiska och jag mår så bra av att få ha det 'som vanligt'.

På måndag ska jag på ultraljud och biopsi av levern. Då ser vi om det bara är 2 metastaser eller om fler gömmer sig där inne. 
Sen blir det behandling igen 31 Maj som planerat.

Tills dess har jag tänkt att leva livet!

lördag 14 maj 2016

Idag firar vi livet!

Så kom vi till det här inlägget som är så sjukt sorgligt att behöva skriva. Cancerjäveln har spridit sig. Till levern. Jävla skit. 
Kronisk cancer. Va fan. Det var ju inte så här det skulle bli!
Och hur kan man må så bra när man har cancer? Lömska jäkla sjukdom! 
Jag vet inte riktigt vad som händer nu. Jag ska fortsätta behandlingen som planerat. Fast i annan ordning.
Sen får vi se om det kanske går att operera.
Vi kämpar på. Blickar framåt mot mål långt in i framtiden. Jag tänker inte för en sekund låta mig själv tro att det här är slutet.
Jag är bara så oändligt ledsen för mina barns skull. De förtjänar så vansinnigt mycket mer än att behöva genomleva det här så unga - eller över huvud taget såklart.

Jag har turen att vara omgiven av fantastiska människor. Familj och underbara vänner både här och på andra sidan jorden. Jag är så oerhört tacksam för att jag har er och jag hoppas ni vet det! 
Och alla ni som peppar - tack! Det betyder massor!

Nu tycker jag vi alla tar och firar livet idag - det är oförutsägbart och värdefullt - glöm inte det! 

torsdag 12 maj 2016

Håll allt vad ni har nu!

Är det nån gång jag behöver era tummar så är det imorgon. 

Jag får nämligen röntgenresultaten. 
Och onkologen kunde 'inte utläsa svaret' på rapporten utan var tvungen att prata med röntgenläkaren först. För mig innebär det såklart att det finns nånting där att ens diskutera. 
Klart jag katastroftänker. Samtidigt som jag försöker hålla mig lugn. Jag fick ju min vanliga behandling i måndags. Inte nån 'katastrof vi måste rädda ditt liv'-behandling. 
Och vad hjälper det att stressa - det ändrar ju ändå inte resultatet. Men jag kommer ändå ibland på mig själv att tänka att ikväll kanske det är sista kvällen jag går och lägger mig utan att ha kronisk cancer. Att jag kanske lägger barnen för sista gången med en verklig förhoppning om att få se dem växa upp. 
Jag ska ge fasen i att tänka så mer nu. 
Men håll nu för fan allt ni har! 

Behandling ja. Den har börjat. Satte in porten förra måndagen. Och påbörjade behandlingen i måndags. Mår som vanligt. Har varit sjukt trött ett par dagar men tror mer att det är pga sömnbrist än biverkningar av cytostatikan.
Igår fick Mark ge mig min första spruta i magen. Som ska öka de vita blodkropparna - hjälpa mig att stå emot infektioner. Man kunde visst få väldigt ont i skelettet av dom men än så länge känner jag inget. Men ska ju ta en varje kväll i 7 dagar så det kanske kommer. 

Nu väntar jag mest på att håret ska rasa. Skrev ett brev till de andra föräldrarna på dagis om vad som sker. Eftersom jag inte kommer vilja ha peruk så kommer barnen säkert fråga. Har fått väldigt bra respons från brevet, tror de andra föräldrarna tycker det är skönt att jag liksom redan brutit isen runt det hela. Så de vet att de inte behöver tassa på tå runt det stora skrämmande ämnet cancer. 

Nu ska jag hänga med mina kära en timme innan det är läggdags för både barnen och mamman.
Återkommer med rapport om resultaten inom en snar framtid! 

tisdag 3 maj 2016

I väntans tider...

Kan de inte bara ringa och säga att min röntgen var utan anmärkning. 
Är det verkligen mänskligt att vänta i 10 arbetsdagar med en pistol riktad mot tinningen?
Är det nånting vi måste förändra i vården är det fasiken väntetiden på besked vid provtagningar av en eller annan sort. 
Jag blir fan tokig!

fredag 22 april 2016

Wake me up when September ends...

Igår var jag då på återbesök hos kirurgen, och idag hos onkologen. Det var väl inga direkta överraskningar som diskuterades. 
Såklart jag behöver behandling, det var ju ganska naivt att ens tänka tanken att jag skulle slippa det.
Men det är såklart ändå tufft att få det svart på vitt. Ytterligare över ett år av behandlingar framför mig. 
Suck. 
Vi vet inte riktigt när det sätter igång. Jag ska få en port inopererad först men det hoppas dom att jag kan få redan nästa vecka.
En port sitter under huden uppe vid nyckelbenet - helt täckt så jag ändå kan bada och ha mig i sommar.

Sen sätter vi väl igång så fort som möjligt antar jag. Först 3 gånger med en cytostatika som heter EC. En gång var 3:e vecka. Måste ta sprutor på mig själv mellan dom behandlingarna för att boosta mina vita blodkroppar. :-0
Sen 12 gånger Taxol (paclitaxel) En gång i veckan. När vi sätter igång med taxol får jag även 17 Herceptinbehandlingar och 3 Perjetabehandlingar. Perjeta är en annan målsökande blockerare av HER2. 
Förutom Perjeta är det samma som jag fick förra gången så jag vet i alla fall att de inte däckar mig totalt. Men dosen är högre. Om jag får alla behandlingar som planerat är jag klar med cellgifter i slutet av september. Herceptinbehandling till nästa sommar. 
Känns som en sjukt lång tid. 
Känns ju lite ruttet att redan innan vår korta sommar i Sverige behöva längta till hösten.
Och så är jag så sjukt ledsen att behöva tappa håret igen. Jag vet inte varför. Jag kollar på kort från förra året och tycker själv att jag passade riktigt bra i kal skalle.
Såg väl helt ok ut... 

Men jag får riktig ångest när jag tänker på att om typ 4 veckor är jag skallig igen.
Det känns hundra gånger värre än att inte ha några bröst. Helt sjukt men det är så det känns.
Men det är klart - om alternativet är att dö är ju valet ganska lätt.