tisdag 7 april 2015

När man måste välja...

Den senaste tiden har vi helt plötsligt blivit bombarderade med åsikter om att vi åker till Sverige och lämnar Marks son Jack här. Det ska påpekas väldigt ofta hur ledsen Jack måste vara osv
Som om vårt och framför allt Marks samvete behövde höra mer om det. Det var ett oerhört svårt beslut att åka nu när Jack är i så känslig ålder men efter noggrant övervägande så kom vi fram till att vi måste flytta nu. JAG måste flytta och Mark stöttar mig till 100% 
Vi har ju som sagt inte tagit lättvindigt på det här beslutet men med lite bakgrundsinformation så kan jag tänka mig att de flesta ändå kan sätta sig in i vår situation... 
Far och son

Mark och Jacks mamma hade en tillfällig förbindelse ett par månader för nästan 14 år sedan. 
Han åkte sen iväg för att jobba i 'fjällen' utanför Canberra. Typ 10 veckor senare får han ett samtal där hon berättar att hon är med barn, men om han kommer hem och följer med henne så gör hon abort. Mark som var 22 år och extremt oredo att bli pappa åkte ju såklart hem direkt.
Det visade sig när han kom hem att hon hade ångrat sig och ville att de skulle bli ihop och bilda familj. Hennes föräldrar pushade hårt för ett giftermål då de är väldigt religiösa och inte ville dra skam över familjen.
Mark var inte intresserad av ett förhållande men sa att han givetvis kommer stötta henne vare sig hon behöll barnet eller inte. De höll kontakt genom hela graviditeten och Mark blev sakta men säkert väldigt glad över att bli pappa.
8 månader senare föddes alltså Jack.
Mark, som alltså hade varit iväg i över 2 månader när samtalet om graviditeten kom bad om ett faderskapstest innan han skrev på papper om faderskap.
Då bröt helvetet loss. Mamman blev extremt förorättad över detta och hennes föräldrar - framför allt hennes mamma - blev vansinniga. Det hette att han kunde 'se sig själv som en spermadonator för Jacks pappa skulle de se till att han inte skulle bli'. Vi kan väl säga som så att dom gjort allt som står i deras makt för att se till att det hotet infriades. 
Sen den dagen har Mark fått kämpa med näbbar och klor för att få vara en del i Jacks liv.
I det här landet tillfaller vårdnaden automatiskt mamman och pappan måste visa sig lämplig för att få umgänge istället för att nån ska bevisa att han är olämplig.
Så i 13 år har de gått hos rådgivare och tjafsat i rätten. Han har haft varannan helg i massor av år men får aldrig en minut extra om vi t ex vill åka iväg över en helg eller på loven. 
När vi skulle få Tora bad vi om ett möte med rådgivare eller 'medlare' så att vi kunde få lite mer tid så att syskonen kunde få ett bra förhållande och oxå att ge oss tid att göra saker som en familj. Kunna åka iväg och campa utan att behöva åka sent för att han aldrig kommer förrän 18.30 på fredagkvällen. 
Vi kom som vanligt ingenstans då hon vägrar ge med sig om nånting. Så då fick Mark ett certifikat så han kunde ta upp ärendet i familjerätten.
Första rättegångsdagumet var 9 November 2013 och det sista var nu förra veckan. Så i nästan 1,5 år har vi tjafsat fram och tillbaka i rätten om att få TVÅ extra dagar varannan helg! Detta har kostat oss vansinnigt mycket pengar och orsakat stress och press på vårt privatliv.
Tyvärr så fick vi inför sista förhandlingen en ny domare som tyckte att visst skulle tiden mellan far och son maximeras nu innan vi flyttar till Sverige, men han tyckte inte att tid mitt i veckan efter skolan var att föredra då det inte blir mycket tid i alla fall och för så kort tid som det är kvar var det dumt att bryta Jacks rutiner. Han tyckte istället att vi skulle få HELA påsklovet (2 veckor istället för 1,5) med Jack och sen fortsätta som vanligt med varannan helg. Problemet var ju att vi var bara 4 dagar ifrån påsklovet och vi hade redan planerat att åka iväg en helg till Melbourne plus att Mark jobbar hela nästa vecka. Så vi fick i slutändan 2 dagar mer än vad vi redan hade. 
Efter all tid och alla pengar investerade kändes det såklart som ett hån. Nästan 10 000 dollar i advokatkostnader. För TVÅ dagar. Men vi får se det som att om Jack någonsin i sitt liv ifrågasätter varför han inte spenderade mer tid med pappa så kan i alla fall Mark visa att han kämpade allt han kunde i 13 år! 

Jag förstår inte hur mamman tänker dock. Hur hatet mot Mark kan överskugga kärleken till hennes barn. För det är ju Jack som är den största förloraren. Det är han som missar kvalitetstid med sin pappa och sina syskon. Som känner sig utanför när han hör vad vi har gjort när han inte varit här. Som konstant missar familjehögtider som födelsedagar och bröllop. Som blir ledsen över att det knappt finns några kort på honom och hans kusiner.
Hade vi haft Jack 50/50 hade vi ju dessutom inte flyttat hem nu. 
Men när man blir sjuk och inte vet hur länge man får chansen att umgås med människor man älskar så kändes valet (för mig) lätt.
Vi kunde antingen stanna här och umgås med Jack som vi älskar de ca 70 dagar per år vi har honom, eller flytta till Sverige och umgås med familj och vänner vi älskar i 365 dagar per år.

Tora avgudar Jack
Bröder som myser

Jag vet att det är allt annat än lätt för Mark och då ser jag inte vad det är för mening med att ytterligare 'gnugga in' att han för min skull flyttar till andra sidan jorden. 
Det är ju inte så att han har glömt konsekvenserna av den här sjukdomen som drabbar även honom!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar