söndag 29 mars 2015

Framsteg och bakslag...

Igår var det då dags att skala av håret igen. Jag hade börjat tappa så mycket av cellgifterna att jag såg ut som en tunnhårig gubbe med vikar och måne. 
Skalle-Nina
Jag var skitledsen. Det kändes som en riktig käftsmäll eftersom jag verkligen trodde att det skulle få sitta kvar med de här drogerna. Jag vet att det växer ut igen och jag vet att det är ett litet pris att betala när man får behålla livet men det betyder inte att man inte får vara förbannad över att man inte kan få se lite normal ut. Jag som var så lycklig över mitt hår, hur tjockt och fint det kom tillbaka och hur snabbt det växte.
Men jag antar att den där jävla cancerjäveln bara måste göra sig påmind. Som att man liksom hade det lite för bra. 
Därför var det jätteskönt att åka iväg till fina Filippa på tjejmiddag på kvällen. Sjukt god mat (en kronärtskocksoppa med parmesan som man kunde mörda för) och massor av snack och till och med tre tjejer som jag inte träffat förut så nya bekantskaper oxå! 
Jag har tre cellgiftsbehandlingar kvar. Man ser verkligen slutet nu. 
14 April ska jag fira utav helvete! 
Helgen efter sticker jag och Mark till Melbourne och myser. Ska gå på AFL-match (Australian football league), äta och dricka gott, sova hela nätterna och njuta av sovmorgon. 
Snygga spelare och fartfylld sport! 

Och helgen efter det ska jag på tjejhelg i Shoal Bay! 14 tjejer i två lyxvåningar med takterrass och jacuzzi! Kan nog inte bli ett bättre avslut på en cellgiftsresa!
Underbart vackra Shoal Bay

I övrigt mår vi bra. Ebbe växer så det knakar och har börjat sova hela nätterna de flesta nätter! Tora utvecklas mer och mer och är så sjukt rolig! Vilken fantastisk ålder - fast hon är skitjobbig emellanåt och har en vilja av stål! Det blir många konflikter men det hör väl till... 
Mina fina, fina ungar

Nu ska hon kastas i säng - det blir att läsa Ludde och Alfons i vanlig ordning - hon tröttnar aldrig på att läsa samma sagor! 

söndag 15 mars 2015

Ett helt halvt år...

15 September 2014 förändrades mitt liv för alltid.
Jag kommer ihåg varenda minut av den där dagen. Allt som sades och precis allt vi gjorde! 
En måndag.
Vi började dagen med att åka in på biopsi - 5 aslånga nålar rätt in i bröstet. 
Jag visste redan där och då att det var cancer. Jag tänkte statistik. Kom ihåg det där med att 1 av 3 drabbas av cancer på nåt sätt. Tänkte att av alla mina 400-nånting facebookvänner var det INGEN som hade bröstcancer så det var givet för mig att det skulle vara cancer. 
Sen hade vi en tid med en specialist kl 15.45 så hela dagen skulle vi gå och vänta. 
Vi kom hem och jag tog telefonen och gick ut och gick och försökte lyssna på podcasts. Mina tankar tog dock överhanden och jag fick sätta på musik istället. Kom ihåg att Vanessa Falks 'Hurt' hade kommit ut precis och jag lyssnade på den. Satte mig på stranden och såg några valar simma förbi.
Sen skrek jag. Skrek ut min oro och smärta. Hela helgen hade vi ju gått och oroat oss och nu kändes det som att jag var tvungen att lätta på trycket. Innan jag var tvungen att samla ihop mig för min tid med specialisten. 
Han tog tjuren vid hornen och vi hann knappt sätta oss förrän han berättade att alla 3 'områden' de hade tagit vävnad ifrån visade cancerceller. Jag trodde jag skulle kräkas rätt ut. Hur fan handskas man med ett cancerbesked?
Han berättade att då det var mer än en tumör skulle hela bröstet tas bort. Han ville få det gjort inom 2 veckor men eftersom jag var gravid visste han inte hur fort det skulle gå då graviditet och cancer inte behandlas på samma sjukhus.
Sen fick vi bråttom, han ville att jag skulle göra lungröntgen och ta blodprov samma dag och de stängde kl 17 så vi hann ju inte precis sitta i lugn och ro och ta in informationen och samla oss. 
Känns som att jag sen den dagen har gått alldeles för många gånger och storgråtit i sjukhuskorridorer! Men det var då det började. 
På väg hem ringde jag min goda vän Char-lee, som var den enda förutom Marks föräldrar vi hade berättat för att vi skulle på biopsi. Det blev på nåt sätt så mycket mer verkligt när man var tvungen att berätta för folk. Säga det högt.
Hemma väntade Marks mamma med Tora, hon var inringd som barnvakt. Tora kom springande som vanligt och jag kommer ihåg hur jag satte mig på golvet med henne i ett fast grepp och tänkte för mig själv att det finns INGET alternativ till att bli frisk. Inte en chans att jag skulle gå
miste om att se den här lilla fantastiska människan växa upp. 
Sen var jag tvungen att ringa min syster. Vi pratar på FaceTime i stort sett varje helg men jag visste att hon skulle förstå att nåt hänt när jag ringde på en måndag. Hon svarade inte. 
Men hon ringde snart upp och jag hade rätt - hon frågade direkt om nåt hade hänt. 
'Ja' sa jag - 'jag har fått bröstcancer'...

Jag kan knappt tänka tillbaka på det där samtalet då jag får sån ångest - det samtalet var förmodligen det absolut värsta i mitt liv. 

Och nu har det plötsligt gått 6 månader. En vidrig resa som jag inte önskar min värsta fiende. Men som oxå har lärt oss så mycket. Att ta vara på livet. Att uppskatta vardagen. Att inte ta varandra för givet. Vilka som är våra verkliga vänner och vilka vi inte kommer ödsla mer tid på. Att kärlek är det finaste som finns. Att vi är bra människor som fantastiskt många människor bryr sig om!
Självklart skulle jag hellre vara utan den här erfarenheten men det har inte enbart varit dåligt! 

Nu ligger fokus på att bli färdigbehandlad och sen hålla skiten borta för alltid. Men då det inte finns några garantier kommer jag se till att leva och uppskatta livet varje dag så länge jag får!

måndag 9 mars 2015

En fantastisk helg!

Sitter och får veckans dos av gifter inpumpade i kroppen och tänker tillbaka på helgen som var. 

Vi packade in mormor och barnen (2 av 3) och stack iväg till Blue Mountains och Jenolan Caves. Vi måste ju se till att njuta  av det här landet de sista 3 månaderna vi spenderar här! 
Vädret var fantastiskt och barnen var på sitt bästa humör. 
Vi stannade bara på lunch i Katoomba och tog en promenad till 'the three sisters' - alltså det är ju sjukt vackert där uppe! Har ni planer på att åka till Australien kan jag varmt rekommendera ett besök dit.
Tittut!
En katt kom och hälsade på Tora i Katoomba
The three sisters

På natten hade vi bokat en stuga bara några km från Jenolan Caves. Vilket ställe! Stugan var som en riktig Svensk fjällstuga och utsikten var magnifik! Vi satt framför brasan på kvällen och drack rödvin - sjukt mysigt!
Tora hoppade omkring av lycka när hon öppnade dörren på morgonen och två kängurur satt och tittade på henne bara några meter bort! Hon blev dock gruvligt besviken när hon sprang för att klappa dem och de förskräckt hoppade iväg - hon brukar ju klappa kängrur på djurparken och förstod inte varför de där två var så rädda. 

Jenolan Caves var fantastiska, jag hade inte varit där förut och förutom att vi hade två barn som började bli trötta och griniga var det oxå en spännande upplevelse! Vi hajkade nerför berget och tog sen en guidad tur av Chifley cave. På vissa ställen var det lite för trångt för min smak och jag fick lite halvpanik och emellanåt var det lite för många trappsteg för att man lätt kunde kånka omkring på en bebis men i det stora hela var jag grymt imponerad!

Det här landet är fantastiskt och det är mycket jag kommer att sakna (som solen och värmen), men jag är ändå så oerhört glad över att flytta 'hem'!
Idag är det exakt 3 månader tills vi landar!

tisdag 3 mars 2015

Halvvägs där!

Min morgonpromenad - delfiner höll mig sällskap

Idag fick jag då den sjätte av mina tolv cellgiftsbehandlingar. Halvvägs framme!
Har fått lite biverkningar; som sköra slemhinnor - jag blöder t ex näsblod så fort jag nyser eller snyter mig, mina naglar är skåriga och missfärgade och magen rasar ihop fullständigt i ett par dagar efter behandling... Men det priset känns väldigt lyxigt att betala när jag hör hur jävligt många andra mår! Håller igång med träning då jag fått för mig att det får mig att må bättre, det skadar ju i vilket fall inte!

Ebbes första stranddag

Ebbe är 6 veckor idag oxå. Han har börjat fyra av bländande leenden flera gånger om dagen och sitter med stadig nacke. Men jösses vad annorlunda han är jämfört med Tora. Hon var ALLTID nöjd, han är ganska svår att hålla nöjd. 
Han har i alla fall börjat sova hyfsat på nätterna, han somnar nästan direkt efter matning nu, inte efter 2 timmars skrik som förra veckan!!

Från en sida till en annan...

Vi har även bokat och betalt våra biljetter till Sverige. 9 Juni lämnar vi detta underbara land! Kommer definitivt sakna våra ca 320 soldagar per år...
Men sååååååååå skönt att komma 'hem'! Kommer ha en fantastisk sommar med familj- och kompishäng, midsommar, Bråvallafestivalen och västkusten!
Har en hel del att ordna innan vi åker så tiden kommer flyga! 

Nu ska jag passa på att sova då Mark ska ta kvällsmatningen - har jag tur betyder det att jag kanske får ca 6 timmars sammanhängande sömn!!