lördag 21 februari 2015

Relationer, relationer...

Alltså det här med relationer är väl en konstig grej.
Att ens förväntningar på hur relationen ska vara är mer betydande än hur relationen faktiskt är. 
Jag har respekt som förväntan på alla mina relationer utom de till mina barn som givetvis - hur klyschigt det än låter - är villkorslösa. 

Min allra längsta relation utöver min familj är med en av mina bästa vänner; Katta. Vi har känt varann sen vi var två år och har gjort sjukt mycket kul ihop. Fortfarande när vi ses efter alla år utomlands så är allt precis som vanligt. Det finns inga krav på vänskapen - vi ses helt enkelt för att vi vill - inte för att vi måste!
Har hemma i Sverige många andra vänner jag hållt ihop med väldigt länge oxå och det ska bli så skönt att komma hem till dom. Kunna prata gamla minnen, den lyxen har jag inte med nån av mina vänner här. Har fortfarande en vision om återkommande tjejmiddagar! 

Mitt längsta kärleksförhållande är med Mark - vi har hållt ihop i nästan exakt 8 år. 
Upp och ner såklart som alla förhållanden men jag har aldrig tvekat på att han är den jag vill bli gammal med.
Han har varit ett fantastiskt stöd nu när jag blev sjuk, det finns inte en chans att jag skulle ha fixat det här utan honom. Så vi har stärkts - men även blivit svagare.
Han förstår ju inte. Ingen förstår som inte varit här själv. Och jag har ändrats nåt enormt. Jag kommer aldrig mer bli som förut, varken kroppsligt eller i själen.
Ibland förväntar jag mig att han ska förstå, och blir gruvligt besviken när han inte gör det. När han inte katastroftänker om framtiden fast jag gör det. Eller när han inte tar tillvara på här och nu
Men det är klart han inte gör, han tänker ju som han gjorde innan, med sin som vanligt positiva syn på saker. Han kan ju inte hjälpa att jag har en liten jävul på axeln som berättar att jag minsann kanske inte får chansen att skjuta på saker eller träffa människor 'nån annan gång'

Så min förväntan på att vår relation ska vara som vanligt när jag har ändrats så vansinnigt mycket grusar liksom verkligheten. Gör relationen sämre än den faktiskt är. 

Jag vill aldrig oroa andra människor.
Jag berättade inte för min mamma om min cancerdiagnos på över 1 vecka för att hon inte hade någon som fanns som tröst då min bror var på semester. Vi pratade varje dag, och varje dag låtsades jag att allt var som vanligt fast hela min värld hade rasat och allt var fullständigt kaos i skallen.
Jag berättar sällan för nån om jag mår dåligt. Går iväg och grinar ett par minuter istället. 
Dels för att jag inte mår dåligt särskilt mycket eller ofta, men oxå för att jag inte vill att Mark och Mamma ska oroa sig för mig. Jag sätter alltså dem före mig själv även fast det är jag som är sjuk. Sån är jag och jag tycker påmsätt och vis om det med mig, att jag ALLTID bryr mig om andra. Sätter andra först.  Det är något jag är väldigt stolt över.


Det har hänt lite saker här på sistone som gjort att jag känt mig sviken av både Mark och en nära vän. När jag önskat att de kunde sätta MIG först. Försöka förstå hur det känns att ha katastroftankar och dödsångest. Att inte ta för givet att man kan göra nåt 'en annan gång'
När jag sen berättar för dom hur jag känner får de dåligt samvete och då får jag ångest över att JAG har fått dem att må dåligt när de egentligen var de som fick mig att må dåligt från början. Jag slår liksom knut på mig själv i min strävan att se till att alla andra mår bra! Att deras förväntningar på sin relation till mig inte grusas. Inte för att jag vill vara till lags utan för att jag bara vill att alla andra ska må bra - hela tiden!

Snurrigt och galet blev det här men det var skönt att lätta på hjärtat.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar