måndag 2 februari 2015

Med döden som följeslagare...

Vi var på fotografering igår hos en vänlig fotograf som hade hört om oss och ville ge oss som gåva bilder på Ebbe och resten av familjen. Min fina vän Kim har gjort två fotograferingar med oss tidigare, dels familjebilder i parken innan min operation när jag såg frisk ut, och dels ett par dagar innan Ebbe föddes, när det är uppenbart att jag har cancer.

Det känns viktigt med bilder. 

Min mentala hälsa har krig med sig själv för tillfället. 
Jag känner mig positiv och stark med ett jävlaranamma i skallen att jag kommer gå vinnande ur det här. 
Samtidigt tänker jag på döden varje dag. 
Varje gång jag är så där hjärtans glad över nåt blir jag oxå jävligt ledsen då jag oxå tänker att 'jag kanske aldrig mer får uppleva det här' eller när Tora gör nåt supergulligt blir jag ledsen över att jag kanske aldrig får se Ebbe i hennes ålder. 

Och givetvis uppskattar jag att nån vill ta fina kort på oss alldeles gratis, men jag blir samtidigt ledsen för jag vet ju varför; 'de tänker att jag ska dö...'

Och som fina Asta skrev i en kommentar på ett tidigare inlägg - vi vet inte när vi ska dö - jag kan lika gärna gå före dig, och så är det ju, jag kanske inte alls dör av cancer, jag kanske dör i en bilolycka i morgon eller så lever jag tills jag blir 90. Men just att man fått den där påminnelsen om hur skört livet är.

Jag brukar tänka 'jag är inte sjuk, jag har bara cancer' för jag är ju inte fysiskt sjuk just nu, vare sig på grund av sjukdomen eller av medicinerna, men det känns definitivt som att den mentala biten börjar bli infekterad av den här jävla sjukdomen. 
Jag blir kränkt över skitsaker. Jag har kort stubin och fräser åt de jag älskar mest. 
Jag blev och är fortfarande skitarg för att Mark fick en biljett att gå och se ett av våra favoritband - varför skapas minnen utan mig när jag fortfarande är här och kan delta?! 
Helt irrationellt men jag kan inte släppa det och har gått och varit förbannad på honom OCH vår vän som gav biljetten i flera dagar nu. Jag känner det som att hon av helt själviska orsaker som att hon är singel och inte har nån annan att gå stal min upplevelse och kanske min sista chans att se dem! För jag känner mig såklart inte välkommen att 'haka på'.
Väldigt frustrerande då jag önskar jag bara kunde släppa det men det sitter som ett mörkt moln i min hjärna!

Jag vet att jag inte skulle ha reagerat så om min mentala hälsa var på topp!

Nu kommer en riktig fotobomb från våra fotograferingar, i slutet är det bilder som kanske inte alla vill se - så nu har jag varnat er!






















3 kommentarer:

  1. Vackra fina älskade du.
    Så klart!!! att känslorna går bananas med dej. Så klart!
    Det gör det för alla nyförlösta kvinnor när hormonerna stormar i kroppen och du genomgår dessutom en tuff behandling och ditt livs fight.
    Vore det inte jäkligt underligt att ständigt vara mild, tindrande och generös då?!
    Jag skulle oxå blivit ser på min karl i ditt läge, utan hormoner och cancer.
    Jag tror och hoppas att din omgivning har full förståelse för att det är mkt för dej just nu, det är mkt för er alla, men allra mest för dej.
    Jag önskar att jag kunde säga att det är klart det går bra.
    Men det kan jag inte, inte ens läkarna vet. Men jag har en känsla och en tro att det kommer gå bra. Du är så stark och frisk i dej själv.
    Jag saknar dej. Jag tänker på dej varenda dag. Nån liten stund går tankarna till den där fantastiska kvinnan långt bort som jag vill lära känna mer.
    Å bilderna är underbart vackra. DU är fantastiskt vacker.
    Barnen å Mark oxå så klart.
    Allra varmaste kramen. A

    SvaraRadera
  2. Ååh vilka starka bilder!! Fina du och din fina familj <3 styrka till dig och ditt sinne!!

    SvaraRadera