lördag 21 februari 2015

Relationer, relationer...

Alltså det här med relationer är väl en konstig grej.
Att ens förväntningar på hur relationen ska vara är mer betydande än hur relationen faktiskt är. 
Jag har respekt som förväntan på alla mina relationer utom de till mina barn som givetvis - hur klyschigt det än låter - är villkorslösa. 

Min allra längsta relation utöver min familj är med en av mina bästa vänner; Katta. Vi har känt varann sen vi var två år och har gjort sjukt mycket kul ihop. Fortfarande när vi ses efter alla år utomlands så är allt precis som vanligt. Det finns inga krav på vänskapen - vi ses helt enkelt för att vi vill - inte för att vi måste!
Har hemma i Sverige många andra vänner jag hållt ihop med väldigt länge oxå och det ska bli så skönt att komma hem till dom. Kunna prata gamla minnen, den lyxen har jag inte med nån av mina vänner här. Har fortfarande en vision om återkommande tjejmiddagar! 

Mitt längsta kärleksförhållande är med Mark - vi har hållt ihop i nästan exakt 8 år. 
Upp och ner såklart som alla förhållanden men jag har aldrig tvekat på att han är den jag vill bli gammal med.
Han har varit ett fantastiskt stöd nu när jag blev sjuk, det finns inte en chans att jag skulle ha fixat det här utan honom. Så vi har stärkts - men även blivit svagare.
Han förstår ju inte. Ingen förstår som inte varit här själv. Och jag har ändrats nåt enormt. Jag kommer aldrig mer bli som förut, varken kroppsligt eller i själen.
Ibland förväntar jag mig att han ska förstå, och blir gruvligt besviken när han inte gör det. När han inte katastroftänker om framtiden fast jag gör det. Eller när han inte tar tillvara på här och nu
Men det är klart han inte gör, han tänker ju som han gjorde innan, med sin som vanligt positiva syn på saker. Han kan ju inte hjälpa att jag har en liten jävul på axeln som berättar att jag minsann kanske inte får chansen att skjuta på saker eller träffa människor 'nån annan gång'

Så min förväntan på att vår relation ska vara som vanligt när jag har ändrats så vansinnigt mycket grusar liksom verkligheten. Gör relationen sämre än den faktiskt är. 

Jag vill aldrig oroa andra människor.
Jag berättade inte för min mamma om min cancerdiagnos på över 1 vecka för att hon inte hade någon som fanns som tröst då min bror var på semester. Vi pratade varje dag, och varje dag låtsades jag att allt var som vanligt fast hela min värld hade rasat och allt var fullständigt kaos i skallen.
Jag berättar sällan för nån om jag mår dåligt. Går iväg och grinar ett par minuter istället. 
Dels för att jag inte mår dåligt särskilt mycket eller ofta, men oxå för att jag inte vill att Mark och Mamma ska oroa sig för mig. Jag sätter alltså dem före mig själv även fast det är jag som är sjuk. Sån är jag och jag tycker påmsätt och vis om det med mig, att jag ALLTID bryr mig om andra. Sätter andra först.  Det är något jag är väldigt stolt över.


Det har hänt lite saker här på sistone som gjort att jag känt mig sviken av både Mark och en nära vän. När jag önskat att de kunde sätta MIG först. Försöka förstå hur det känns att ha katastroftankar och dödsångest. Att inte ta för givet att man kan göra nåt 'en annan gång'
När jag sen berättar för dom hur jag känner får de dåligt samvete och då får jag ångest över att JAG har fått dem att må dåligt när de egentligen var de som fick mig att må dåligt från början. Jag slår liksom knut på mig själv i min strävan att se till att alla andra mår bra! Att deras förväntningar på sin relation till mig inte grusas. Inte för att jag vill vara till lags utan för att jag bara vill att alla andra ska må bra - hela tiden!

Snurrigt och galet blev det här men det var skönt att lätta på hjärtat.




tisdag 10 februari 2015

Frihet?

Så igår fick jag då det fantastiska beskedet att mina svar från röntgen inte visade någon spridning av cancern!
Det betyder inte att jag är cancerfri - jag ligger fortfarande i en högriskzon de kommande 4,5 åren att utveckla metastaser men vi vet i alla fall att det vi fokuserar på är att hålla cancern borta - inte döda eller kontrollera celler som redan finns.
Hade mitt fall varit 'normalt' hade jag kunnat få detta besked redan för 5 månader sen när jag fick min diagnos, men eftersom jag var gravid kunde jag inte göra någon av de röntgen som behövdes. Därför är ju det något som har funnits i mitt bakhuvud hela tiden, man har ju liksom gått och varit nervös över att skiten redan hade spridit sig! 
Men nu vet vi alltså att så inte är fallet - det finns helt enkelt INGEN CANCER I MIN KROPP! 
Alltså känslan som infann sig när min vän Gill (som jobbar på onkologen) kom och höll mig sällskap när jag fick cellgifter och berättade är obeskrivlig... Det bubblade i hela kroppen!
Jag skulle ju dessutom inte få svaren förrän på torsdag så jag var inte alls förberedd. Lycka på hög nivå!
Jag ringde till Mark direkt och på vägen hem köpte jag blommor till mamma och så grät vi floder av lättnad!
Mark och jag gick ut och käkade tapas och drack vin för att fira. 

Den här veckan har varit den bästa på länge, efter min röntgen i måndags var jag tvungen att ta in på hotell då jag inte fick vara nära barnen då kontrastvätskan gör mig radioaktiv. Jag gjorde det bästa av situationen och handlade goda snacks och checkade in runt kl 16. Jag körde hemma-spa med manikyr, pedikyr och ansiktsmask! Jag tog en långpromenad och lyssnade på podcast. 
Jag gick ner till baren och beställde ett glas rött, då jobbade min kompis Mel där!
En timme senare knackade det på dörren och jag fick en frukttallrik av management som då hade hört av Mel varför jag var där. 
Jag sov i 11 timmar! Utan att röra mig!!! Väldigt välbehövligt... 
När jag checkade ut kom managern ut och bad om att få mitt betalkort så de kunde betala tillbaka kostnaden för rummet, för de ville så gärna hjälpa oss genom att bjuda på min hotellnatt! 
Alltså generositeten från alla håll är överväldigande.

Välgörenhetssidan #RunningForNina har minst sagt varit en succé!
Jag är så oerhört överrumplad över hur stort det blivit - över 6000 dollar! 
Mark hade ju sagt att han skulle göra ett eget triathlon och i söndags var det dags! Så sjukt stolt över honom - han simmade 1km, cyklade terräng 35km och sprang 21km på under 4 timmar (3:51:06)!
Vilken bragd!

Så jag har känt ett enormt stöd sen mitt förra inlägg, och det har varit en riktig boost, jag mår idag bättre än på väldigt länge, dels pga positiva besked men oxå för att jag är hög på kärlek från alla er! 
Så TACK för att ni bryr er - om ni bara visste vad det betyder!

torsdag 5 februari 2015

När man kan ana ljuset i tunneln...

Var på strålningskliniken idag och träffade Dr O'brien som är specialiserad på den strålningen som jag ska få på min bröstvägg. 
Strålningen kommer påbörjas 4 Maj och därmed vara klar 5 Juni. En hel vecka tidigare än vad jag trodde...
Sen är jag fri!
Fri att åka till Sverige! 
Så skönt att se slutet på behandlingar, ljuset i tunneln liksom!
Jag ska ju fortsätta med Herceptin till slutet av December men det är ju bara var tredje vecka så det känns knappt som om det räknas.

Vi hade tänkt åka runt 15 Juni men nu kanske vi till och med åker en vecka tidigare. Vi får se, har börjat kolla biljetter och det gör ingen större skillnad prismässigt när vi åker.

På måndag har jag skelettröntgen inbokad. Och CT på hjärna och organ.
Är nervös som satan men min onkolog tror inte att vi kommer hitta nån spridning så jag försöker intala mig det med. 
Kommer vara radioaktiv i 24 timmar så ska boka in mig på hotell på måndag natt då jag inte får vara nära barnen. Då ska jag passa på att kolla på skitprogram på betal-tv och sova ostört hela natten!
Får resultaten på Torsdag så det blir nog ett par sömnlösa nätter. Inte för att det blir jättemycket sömn nu heller med en nyfödd men ändå. 

Var på tvåveckors kontroll med Ebbe idag, han har lagt på sig 500g på bara ett par veckor! Vilken kille! Så nu kan jag mata OM han vaknar på natten, jag behöver inte ställa klockan och väcka honom vilket ska bli skönt nu när Mark har börjat jobba igen... 

För övrigt har jag svårt att finna ro, känner mig rastlös i själen. 
Jag tänker för mycket. På allt.
Flytten, cancer, barn, relationer.
Jag vill bara att det ska vara Juni nu så vi kan åka. 
Vill bort härifrån, har längtat hem så länge.

måndag 2 februari 2015

Med döden som följeslagare...

Vi var på fotografering igår hos en vänlig fotograf som hade hört om oss och ville ge oss som gåva bilder på Ebbe och resten av familjen. Min fina vän Kim har gjort två fotograferingar med oss tidigare, dels familjebilder i parken innan min operation när jag såg frisk ut, och dels ett par dagar innan Ebbe föddes, när det är uppenbart att jag har cancer.

Det känns viktigt med bilder. 

Min mentala hälsa har krig med sig själv för tillfället. 
Jag känner mig positiv och stark med ett jävlaranamma i skallen att jag kommer gå vinnande ur det här. 
Samtidigt tänker jag på döden varje dag. 
Varje gång jag är så där hjärtans glad över nåt blir jag oxå jävligt ledsen då jag oxå tänker att 'jag kanske aldrig mer får uppleva det här' eller när Tora gör nåt supergulligt blir jag ledsen över att jag kanske aldrig får se Ebbe i hennes ålder. 

Och givetvis uppskattar jag att nån vill ta fina kort på oss alldeles gratis, men jag blir samtidigt ledsen för jag vet ju varför; 'de tänker att jag ska dö...'

Och som fina Asta skrev i en kommentar på ett tidigare inlägg - vi vet inte när vi ska dö - jag kan lika gärna gå före dig, och så är det ju, jag kanske inte alls dör av cancer, jag kanske dör i en bilolycka i morgon eller så lever jag tills jag blir 90. Men just att man fått den där påminnelsen om hur skört livet är.

Jag brukar tänka 'jag är inte sjuk, jag har bara cancer' för jag är ju inte fysiskt sjuk just nu, vare sig på grund av sjukdomen eller av medicinerna, men det känns definitivt som att den mentala biten börjar bli infekterad av den här jävla sjukdomen. 
Jag blir kränkt över skitsaker. Jag har kort stubin och fräser åt de jag älskar mest. 
Jag blev och är fortfarande skitarg för att Mark fick en biljett att gå och se ett av våra favoritband - varför skapas minnen utan mig när jag fortfarande är här och kan delta?! 
Helt irrationellt men jag kan inte släppa det och har gått och varit förbannad på honom OCH vår vän som gav biljetten i flera dagar nu. Jag känner det som att hon av helt själviska orsaker som att hon är singel och inte har nån annan att gå stal min upplevelse och kanske min sista chans att se dem! För jag känner mig såklart inte välkommen att 'haka på'.
Väldigt frustrerande då jag önskar jag bara kunde släppa det men det sitter som ett mörkt moln i min hjärna!

Jag vet att jag inte skulle ha reagerat så om min mentala hälsa var på topp!

Nu kommer en riktig fotobomb från våra fotograferingar, i slutet är det bilder som kanske inte alla vill se - så nu har jag varnat er!