tisdag 16 december 2014

Vilken mardrömsdag det var idag...

FY FAN VILKEN DAG!
Idag var verkligen en sån dag som jag aldrig mer vill uppleva! 

Studsade upp i morse uppfylld av tanken att det var sista behandlingsdagen!
Glad statusuppdatering i morse...

Myste med Tora, åkte till dagis, tog med mamma på lite pedikyr innan vi åkte upp till lasarettet.
Sommarfina fötter...

Hade sim vanligt möte med onkologen innan jag skulle in på behandling, de kollar vad man haft för biverkningar och försäkrar sig om att man har det bra helt enkelt. 
Men idag var det inte bara frågor, hon berättade även att jag har onormala kalciumvärden i mitt blod vilket ger dem anledning att misstänka en spridning till ryggraden. Det där vakuumet igen. Totalt mörker. Ångest som jag inte för mitt liv kan beskriva. Som river i bröstet och får mig att känna det som att jag får en hjärtattack! Som skriker till mig att jag inte kommer få se mina barn växa upp!
Samtidigt som mamma satt där som ett frågetecken och inte har förstått ett ord av vad som sagts men som förstås märker att nåt är så galet fel då jag sitter och stortjuter! Så mitt i allt ska det förklaras för henne vad som sagts. 
Dr Lombard sa att hon ska göra allt hon kan för att få in mig på magnetröntgen utan kontrastvätska den här veckan så jag kan få svar innan jul. Dels för att slippa den där jäkla ovissheten, dels för att det helt plötsligt kan bli jäkligt bråttom att föda barn och slå till med full kraft mot en spridd cancer!
Jag var även tvungen att gå och ta fler blodprover då jag har järnbrist och dom vill utreda vilka tabletter dom ska sätta in för det. Så rödtjuten och uppriven var det bara att vandra igenom korridorerna på sjukhuset. En dam kom efter mig och gav mig en stor kram, hon hade oxå cancer men såg ut att vara på bättringsvägen.  Men tänk vilket stöd man har från de man  möter som har gått/går igenom samma sak, även när man inte känner varann! 

Sen var det då dags för behandling. Allt flöt på, jag har ju perfekta vener så det är aldrig några besvär att sticka mig i alla fall. När jag satt där kom Dr Lombard och sa att hon lyckats få in mig på magnetröntgen redan idag, direkt efter min behandling och att hon skulle ha svaren i morgon bitti. Det var bara att ringa och väcka Mark som jobbat natt för att berätta att jag inte skulle kunna hämta Tora i tid. Han blev ju så klart orolig och ville komma in. Han ringde dagis och sa att vi skulle hämta henne senare och kom in direkt. 
Helt plötsligt blev det hektiskt, jag har ju mina tragus piercade med ringar i, och de behöver man ju tång för att öppna och jag kunde ju inte ha dem i under röntgen. Så sköterskorna började leta efter nåt vi kunde bända upp ringarna med men utan succé... Alla 'tänger' de hittade var för tunna och fixade inte att bända upp ringarna... Då ringde de till akuten och bad dem komma ner med en ringskärare så de kunde skära bort örhängena!!! Det gick inte alls, det gjorde skitont. Tillslut fick två av sköterskorna hjälpas åt med två tänger och bända upp örhängena och de fick ut dem! 
Men så var det då dags för den där jävla röntgen! Jag fick ligga i ett sånt där jäkla rör och det låter som en slagborr runt omkring en. Jag trodde det skulle vara värre, jag fick hörlurar och fick välja musik, jag bad om Pearl Jam men det hade de inte så det fick bli Foo Fighters istället! Det klagar jag inte över och det var svårt att inte tralla med emellanåt! Det tog ca 20 minuter där inne i röret. Jag blundade och fokuserade på andningen då jag inte ville känna klaustrofobin komma smygandes. Det värsta är att det blir så tungt att andas när man ligger platt på rygg så här långt i graviditeten.
Stulen bild! 

Men det gick relativt fort och jag var snart ute hos Mark och Mamma igen. 
Vi åkte hemåt och när vi var på väg hem ringde min telefon. Det var Dr Lombard som ringde och sa att det INTE fanns några metastaser på ryggraden!!!!
Vilken lättnad! Lättnaden går inte heller att beskriva. Det känns liksom som att ett stort strypgrepp släpper och man kan andas igen! 
Helt plötsligt vändes en av de värsta dagarna i mitt liv till en av de bästa!
5 timmars gråtande var över och hade varit helt i onödan. 
Nu är jag heeeelt slut och kommer nog sova väldigt gott inatt! 

5 kommentarer:

  1. Jag blev helt kall när jag såg länken på fb och började läsa ditt blogginlägg.. Tårarna började rinna men dessa tårar blev sedan glädjetårar! Vilken lättnad att cancern inte spritt sig. Du är så stark Nina! Vi tänker på dig varje dag här! KRAM

    SvaraRadera
  2. Men gumman! Det är ju så jag med börjar böla och får tryck över bröstet när jag läser början. SÅ JÄVLA SKÖNT att det inte var nåt. Du har tillräckligt jobbigt ändå! Tänker på dig. Älskar dig. Kram ♡

    SvaraRadera
  3. Herregud Nina! Vilken dag! Gråter som ett barn här.. Vet precis hur det är, att oroa sig inte bara för sig själv, men också för att behöva föda tidigare pga sjukdomen. Och oron över att inte få se sina barn växa upp, den är så hemsk. Kämpade mycket med den i höstas, och gör fortfarande lite då och då. Är så rädd för att de ska hitta nya saker, man blir ju så hypokondrisk. Skulle någon läkare då säga att de måste kolla för att de misstänker något så skulle jag knappt kunna andas. Vad skönt att de kollade så snabbt, och skönt att du slapp vänta på svar. Skönast såklart att svaret var bra! Så glad för er skull, att ni slipper gå igenom ännu mer än vad som redan händer. STOR KRAM

    SvaraRadera
  4. Älskade vän! Läste med skräck å panik under huden,
    Vilken lättnad! Phu.
    Jag är GRYMT imponerad över er sjukvård där nere, allting går ju skitsnabbt vilket måste vara skönt mitt i all djävulskap.
    Stor stor kram till dej, Mark, din mamma å lilla Tora <3

    SvaraRadera
  5. Pu vilken dag,🌺🌺🌺🌺🌺

    SvaraRadera