tisdag 30 december 2014

Nu har jag fått nog!

Nu har jag blivit trött på den här JÄVLA cancern! 

För det första vill jag nu varna att det kommer spoliers om Sons of Anarchy så för er som inte har sett klart serien, sluta läsa nu! 

Såg sista avsnittet i måndags och det var så sjukt sorgligt. När Jax Teller sa hej då till sina barn trodde jag att jag skulle gå sönder! Jag såg mig såklart själv behöva göra samma sak om en inte alltför lång framtid. Nu ska det ju inte bli så men de där tankarna är ibland helt omöjliga att få stopp på. 
Så på natten var jag vaken mellan 1 och 5.40 med den värsta dödsångest jag nånsin haft. Sen ringde klockan 6.10 och det var dags att med sprängande huvudvärk ge sig iväg till jobbet. 
Jag kände mig inte kry alls på jobbet, hade febervärk i leder och rygg och runt lunch började jag frysa nåt enormt. Jag hade på mig kofta, vinterjacka och två filtar och frös ändå så jag skakade. Jag kändes inte varm men bestämde mig för att åka hem och vila. I bilen körde jag hem med full värme trots att det var nästan 35 grader ute. 
Väl hemma tog jag tempen och skit oxå; 38,3 (allt över 38 kräver att jag åker direkt in till akuten då min kropp inte kan få ner febern av sig själv när mina blodvärden är låga). Jag bestämde mig ändå för att vila en stund och se om det blev bättre. Jag sov nån timme och tog sen tempen igen; 38,5. 
Ringde min kontaktsköterska och fick bannor för att jag inte åkt in direkt. 
Vi satte oss hur som i bilen och åkte in, akutpersonalen var förvarnade av onkologen att vi skulle komma så jag fick komma in i stort sett direkt. Jag frös som en hund men var tvungen att ta av mig kläderna och krypa i en sjukhusrock så dom lätt kunde komma åt att undersöka mig. Jag fick i alla fall en uppvärmd filt som jag kunde ligga under. 
Jag fick sen beskedet att jag troligtvis inte skulle få åka hem förrän jag varit feberfri i 48 timmar! FAN! Inte för att jag bryr mig om hur och var jag spenderar slutet av det här skitåret men jag ville verkligen inte börja nästa år med att ligga inlagd! Det skulle ju bli ett bättre år!
De tog hur som helst en miljon prover, läkaren som satte kanylen måste ha varit en jävla sadist för fy fan vad ont det gjorde! Det gjorde ont hela tiden den satt i oxå, vet inte hur han bar sig åt! Jag är ju van att bli 'nålad' nu för tiden om man säger så och vanligtvis bekommer det mig  inte alls. Han drog även åt spännremmen så hårt att hela armen värkte! Det var inte långt ifrån tårar kan jag säga.
Hur som helst hade de svårt att hitta en antibiotika som skulle hjälpa mig men som man får ta när man är gravid. 
Det här med att vara gravid mitt i en cancerbehandling är helt klart lite taskig timing! 
Tillslut kom de med dropp med antibiotika och vätskeersättning. De sa att jag skulle få ett privat rum på avdelningen då de vill hålla mig isolerad från omgivningen då jag redan har en infektion i kroppen. En cancerspecialist kom och pratade och kände på lymfkörtlar och såg till att jag var i gott skick. Min puls var väldigt hög, låg på typ 150 när jag först kom och gick upp till 196 som högst. DET är inte bra, så mycket vet jag och maskinen pep så högt att jag var rädd att jag höll på att dö på fläcken! Men jag lever än! 
Han sa att han höll på att försöka få tag på antibiotika som min förlossningsläkare godkände och att han snart skulle komma tillbaka och jag skulle då få komma upp på avdelningen. 
När han kom tillbaka hade han fantastiska nyheter! Jag fick åka hem! Mina blodprov hade kommit tillbaka och visat tillräckligt med vita blodkroppar för att min kropp skulle orka fixa till sig själv med hjälp av lite mer antibiotika! 
Mark var hemma och packade min övernattningsväska men jag kunde istället ringa honom och be honom komma och hämta mig!

Så nu har jag än en gång visat den här jävla cancern att den muckar med fel person. Jag är även så sjukt imponerad av min kropp som har hållt så bra under min första cykel av cellgifter! Vilken tur att mitt immunförsvar var så bra redan innan jag blev sjuk, det finns ju de som blir inlagda med infektion efter varje behandling!
Nu mår jag ju fortfarande inte bra, jag har fortfarande lite feber och fryser och svettas om vartannat och är så trött att jag knappt orkar flytta mig från soffan till toan, men jag är ju på bättringsvägen och jag är ju hemma!

6 kommentarer:

  1. Fy fan vilken pärs! Men skönt att få vara hemma med familjen ♡ puss

    SvaraRadera
  2. Fy fan på ren svenska. Du är min idol och jag ber till Gudarna om nåd att 2015 ska bli ert år. <3

    SvaraRadera
  3. Du kämpar, en tuff kamp. Kunde jag, skulle jag ge dig hjälp. Har själv kämpat mot canser lympfon och vann❤️

    SvaraRadera
  4. Hej Nina! Tack för dina kommentarer på min blogg.. Jag har försökt att läsa här hos dig för att förstå vad du går igenom.. Men jag känner inte jag är nåt bra stöd just nu och allt du skriver skrämmer mig lite eftersom jag inte är där ännu.. Men det är oxå fint att se att du har fått vara gravid. Hur har allt gått med cellgifter och bebis i magen? Jag får mitt samtal imorrn, då ska jag få veta lite vad som komma skall.. Jag måste ju opereras direkt, finns tyvärr risker med det men annars så hoppas jag vi får behålla vår efterlängtade lilla bebis <3 jag ser att du verkar räkna dagarna där borta, flyttar du hem till nkpg? Jag kan inte ge dig nån energi tyvärr, jag är mitt svagaste jag! Men jag kan säga att du får fortsätta skriva dina starka ord till mig och så fort jag har en bättre dag igen då ska jag ge tillbaka!! Fortsätt kämpa Nina och all lycka till bebis i magen <3<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Älskade du, fokusera på dig själv, det är alltid svårast i början. Jag får gott om stöd ändå. Läs inte in för mycket från min blogg bara, kom ihåg att alla cancerformer är olika och behandlas olika! Men jag tror känslan att bli drabbad och chocken som kommer med den är ganska lika! Jag har ju mått väldigt bra under hela min behandling, jag vet att alla inte har den turen, först undrar man ju nästan om behandlingen funkar eftersom man läst alla skräckhistorier om hur vansinnigt sjuk man blir. Jag vill att andra drabbade ska veta att det inte behöver bli så! Fortsätt ventilera i din blogg och tillåt dig själv att vara ledsen och förtvivlad! Vi får ta en bebisdejt i Norrpan i sommar!
      Kram till dig, jag håller tummarna för ett positivt besked i morgon!

      Radera