måndag 15 december 2014

Ett kvartal har gått...

Idag är det då 3 månader sen jag fick min mardrömsdiagnos. 25% av ett år. Ett kvartal. Ofattbart! 
Cellgifterna gör sig definitivt påminda nu, jag har den senaste veckan upplevt en trötthet som jag aldrig tidigare varit med om. Det är väl delvis på grund av graviditeten också, men fy fasen vad värdelös man känner sig när man inte orkar nånting! Jag sover, vaknar trött, sover middag, vaknar trött osv. 
Fast så länge trötthet är den enda biverkningen ska jag inte klaga. Och idag har det varit bättre, jag har inte ens behövt sova middag trots att jag varit ledig och kunnat! 

Imorgon är det dags för nästa cellgiftsbehandling - den sista för den här gången! Har en miljon frågor till min onkolog den här gången känns det som, mest för att jag läser för mycket på en facebookgrupp som jag är med i och alldeles för många bloggar med tragiska slut. Jag antar att man desperat söker efter de där lyckliga historierna med ett cancerfritt slut men istället ramlar över de som slutar för att livet helt enkelt tog slut. 
Jävla sjukdom säger jag bara! 

Men vi har lite datum i alla fall! 20 Januari ska jag föda barn om inget hänt innan dess! Kl 7 på morgonen ska jag in och bli 'igångsatt'.
Nästa cellgiftsbehandling börjar 27 Jan och kommer vara varje vecka i 12 veckor. Den drogen jag kommer få; paclitaxel eller 'taxol' har jag läst mindre kul biverkningar om. Orkar inte dra dem här men FASS finns tillgängligt för de som är nyfikna. Kommer oxå starta min Herceptinbehandling samtidigt, det är antikropparna jag får emot min typ av cancer (HER2-positiv). Herceptinet kommer jag få var 3:e vecka i 17 omgångar så nästan ett helt år. Men andra halvan av den behandlingen siktar vi på att jag ska få i Sverige. Vi satsar om allt går som planerat med barnafödande och behandlingar att komma hem till Sverige Midsommarveckan!
Min älskade syster har varit i kontakt med onkologen i Linköping och de ser inga hinder i att jag får fortsätta min behandling hemma i Sverige från och med Juni. Goda nyheter alltså! 

I övrigt är livet nästan helt som vanligt, vi gör normala saker och lever inte i cancerbubblan. Vi är iväg och vi får besök och jag är oändligt tacksam över alla vänner som ställer upp och visar att den här sjukdomen i alla fall inte är nånting som tar död på vänskap!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar