tisdag 30 december 2014

Nu har jag fått nog!

Nu har jag blivit trött på den här JÄVLA cancern! 

För det första vill jag nu varna att det kommer spoliers om Sons of Anarchy så för er som inte har sett klart serien, sluta läsa nu! 

Såg sista avsnittet i måndags och det var så sjukt sorgligt. När Jax Teller sa hej då till sina barn trodde jag att jag skulle gå sönder! Jag såg mig såklart själv behöva göra samma sak om en inte alltför lång framtid. Nu ska det ju inte bli så men de där tankarna är ibland helt omöjliga att få stopp på. 
Så på natten var jag vaken mellan 1 och 5.40 med den värsta dödsångest jag nånsin haft. Sen ringde klockan 6.10 och det var dags att med sprängande huvudvärk ge sig iväg till jobbet. 
Jag kände mig inte kry alls på jobbet, hade febervärk i leder och rygg och runt lunch började jag frysa nåt enormt. Jag hade på mig kofta, vinterjacka och två filtar och frös ändå så jag skakade. Jag kändes inte varm men bestämde mig för att åka hem och vila. I bilen körde jag hem med full värme trots att det var nästan 35 grader ute. 
Väl hemma tog jag tempen och skit oxå; 38,3 (allt över 38 kräver att jag åker direkt in till akuten då min kropp inte kan få ner febern av sig själv när mina blodvärden är låga). Jag bestämde mig ändå för att vila en stund och se om det blev bättre. Jag sov nån timme och tog sen tempen igen; 38,5. 
Ringde min kontaktsköterska och fick bannor för att jag inte åkt in direkt. 
Vi satte oss hur som i bilen och åkte in, akutpersonalen var förvarnade av onkologen att vi skulle komma så jag fick komma in i stort sett direkt. Jag frös som en hund men var tvungen att ta av mig kläderna och krypa i en sjukhusrock så dom lätt kunde komma åt att undersöka mig. Jag fick i alla fall en uppvärmd filt som jag kunde ligga under. 
Jag fick sen beskedet att jag troligtvis inte skulle få åka hem förrän jag varit feberfri i 48 timmar! FAN! Inte för att jag bryr mig om hur och var jag spenderar slutet av det här skitåret men jag ville verkligen inte börja nästa år med att ligga inlagd! Det skulle ju bli ett bättre år!
De tog hur som helst en miljon prover, läkaren som satte kanylen måste ha varit en jävla sadist för fy fan vad ont det gjorde! Det gjorde ont hela tiden den satt i oxå, vet inte hur han bar sig åt! Jag är ju van att bli 'nålad' nu för tiden om man säger så och vanligtvis bekommer det mig  inte alls. Han drog även åt spännremmen så hårt att hela armen värkte! Det var inte långt ifrån tårar kan jag säga.
Hur som helst hade de svårt att hitta en antibiotika som skulle hjälpa mig men som man får ta när man är gravid. 
Det här med att vara gravid mitt i en cancerbehandling är helt klart lite taskig timing! 
Tillslut kom de med dropp med antibiotika och vätskeersättning. De sa att jag skulle få ett privat rum på avdelningen då de vill hålla mig isolerad från omgivningen då jag redan har en infektion i kroppen. En cancerspecialist kom och pratade och kände på lymfkörtlar och såg till att jag var i gott skick. Min puls var väldigt hög, låg på typ 150 när jag först kom och gick upp till 196 som högst. DET är inte bra, så mycket vet jag och maskinen pep så högt att jag var rädd att jag höll på att dö på fläcken! Men jag lever än! 
Han sa att han höll på att försöka få tag på antibiotika som min förlossningsläkare godkände och att han snart skulle komma tillbaka och jag skulle då få komma upp på avdelningen. 
När han kom tillbaka hade han fantastiska nyheter! Jag fick åka hem! Mina blodprov hade kommit tillbaka och visat tillräckligt med vita blodkroppar för att min kropp skulle orka fixa till sig själv med hjälp av lite mer antibiotika! 
Mark var hemma och packade min övernattningsväska men jag kunde istället ringa honom och be honom komma och hämta mig!

Så nu har jag än en gång visat den här jävla cancern att den muckar med fel person. Jag är även så sjukt imponerad av min kropp som har hållt så bra under min första cykel av cellgifter! Vilken tur att mitt immunförsvar var så bra redan innan jag blev sjuk, det finns ju de som blir inlagda med infektion efter varje behandling!
Nu mår jag ju fortfarande inte bra, jag har fortfarande lite feber och fryser och svettas om vartannat och är så trött att jag knappt orkar flytta mig från soffan till toan, men jag är ju på bättringsvägen och jag är ju hemma!

fredag 26 december 2014

Bring on 2015!

Äntligen är julstöket över. Jag gillar ju Julen men det blir liksom inte den rätta känslan här när det är soligt och varmt. Jag vill ha mörker, kyla, snö, tända ljus och varm glögg för att få den rätta känslan! Vi hade hur som helst en väldigt bra Jul hemma hos Marks föräldrar. God mat och lagom med klappar! Den sista i Australien på många år! 
Överlycklig Jul-älva!

Nu väntar vi på att det här pissåret tar slut och hoppas på ett mycket, mycket bättre år nästa år, 
Det har ju verkligen varit det värsta året i mitt liv, men i så många andras också! Vi känner alldeles för många som separerat/skilt sig eller blivit allvarligt sjuka... Blir inte nästa år bättre så vet jag fan inte vad som väntar!

Vi börjar ju i alla fall året bra med en ny bebis! 20 Januari - bara lite över 3 veckor kvar! Livrädda men förväntansfulla är väl den bästa beskrivningen av hur vi känner. Men klart det går bra, vi har massor av människor som hjälper till om det behövs. 

God fortsättning mina vänner!

tisdag 16 december 2014

Vilken mardrömsdag det var idag...

FY FAN VILKEN DAG!
Idag var verkligen en sån dag som jag aldrig mer vill uppleva! 

Studsade upp i morse uppfylld av tanken att det var sista behandlingsdagen!
Glad statusuppdatering i morse...

Myste med Tora, åkte till dagis, tog med mamma på lite pedikyr innan vi åkte upp till lasarettet.
Sommarfina fötter...

Hade sim vanligt möte med onkologen innan jag skulle in på behandling, de kollar vad man haft för biverkningar och försäkrar sig om att man har det bra helt enkelt. 
Men idag var det inte bara frågor, hon berättade även att jag har onormala kalciumvärden i mitt blod vilket ger dem anledning att misstänka en spridning till ryggraden. Det där vakuumet igen. Totalt mörker. Ångest som jag inte för mitt liv kan beskriva. Som river i bröstet och får mig att känna det som att jag får en hjärtattack! Som skriker till mig att jag inte kommer få se mina barn växa upp!
Samtidigt som mamma satt där som ett frågetecken och inte har förstått ett ord av vad som sagts men som förstås märker att nåt är så galet fel då jag sitter och stortjuter! Så mitt i allt ska det förklaras för henne vad som sagts. 
Dr Lombard sa att hon ska göra allt hon kan för att få in mig på magnetröntgen utan kontrastvätska den här veckan så jag kan få svar innan jul. Dels för att slippa den där jäkla ovissheten, dels för att det helt plötsligt kan bli jäkligt bråttom att föda barn och slå till med full kraft mot en spridd cancer!
Jag var även tvungen att gå och ta fler blodprover då jag har järnbrist och dom vill utreda vilka tabletter dom ska sätta in för det. Så rödtjuten och uppriven var det bara att vandra igenom korridorerna på sjukhuset. En dam kom efter mig och gav mig en stor kram, hon hade oxå cancer men såg ut att vara på bättringsvägen.  Men tänk vilket stöd man har från de man  möter som har gått/går igenom samma sak, även när man inte känner varann! 

Sen var det då dags för behandling. Allt flöt på, jag har ju perfekta vener så det är aldrig några besvär att sticka mig i alla fall. När jag satt där kom Dr Lombard och sa att hon lyckats få in mig på magnetröntgen redan idag, direkt efter min behandling och att hon skulle ha svaren i morgon bitti. Det var bara att ringa och väcka Mark som jobbat natt för att berätta att jag inte skulle kunna hämta Tora i tid. Han blev ju så klart orolig och ville komma in. Han ringde dagis och sa att vi skulle hämta henne senare och kom in direkt. 
Helt plötsligt blev det hektiskt, jag har ju mina tragus piercade med ringar i, och de behöver man ju tång för att öppna och jag kunde ju inte ha dem i under röntgen. Så sköterskorna började leta efter nåt vi kunde bända upp ringarna med men utan succé... Alla 'tänger' de hittade var för tunna och fixade inte att bända upp ringarna... Då ringde de till akuten och bad dem komma ner med en ringskärare så de kunde skära bort örhängena!!! Det gick inte alls, det gjorde skitont. Tillslut fick två av sköterskorna hjälpas åt med två tänger och bända upp örhängena och de fick ut dem! 
Men så var det då dags för den där jävla röntgen! Jag fick ligga i ett sånt där jäkla rör och det låter som en slagborr runt omkring en. Jag trodde det skulle vara värre, jag fick hörlurar och fick välja musik, jag bad om Pearl Jam men det hade de inte så det fick bli Foo Fighters istället! Det klagar jag inte över och det var svårt att inte tralla med emellanåt! Det tog ca 20 minuter där inne i röret. Jag blundade och fokuserade på andningen då jag inte ville känna klaustrofobin komma smygandes. Det värsta är att det blir så tungt att andas när man ligger platt på rygg så här långt i graviditeten.
Stulen bild! 

Men det gick relativt fort och jag var snart ute hos Mark och Mamma igen. 
Vi åkte hemåt och när vi var på väg hem ringde min telefon. Det var Dr Lombard som ringde och sa att det INTE fanns några metastaser på ryggraden!!!!
Vilken lättnad! Lättnaden går inte heller att beskriva. Det känns liksom som att ett stort strypgrepp släpper och man kan andas igen! 
Helt plötsligt vändes en av de värsta dagarna i mitt liv till en av de bästa!
5 timmars gråtande var över och hade varit helt i onödan. 
Nu är jag heeeelt slut och kommer nog sova väldigt gott inatt! 

måndag 15 december 2014

Ett kvartal har gått...

Idag är det då 3 månader sen jag fick min mardrömsdiagnos. 25% av ett år. Ett kvartal. Ofattbart! 
Cellgifterna gör sig definitivt påminda nu, jag har den senaste veckan upplevt en trötthet som jag aldrig tidigare varit med om. Det är väl delvis på grund av graviditeten också, men fy fasen vad värdelös man känner sig när man inte orkar nånting! Jag sover, vaknar trött, sover middag, vaknar trött osv. 
Fast så länge trötthet är den enda biverkningen ska jag inte klaga. Och idag har det varit bättre, jag har inte ens behövt sova middag trots att jag varit ledig och kunnat! 

Imorgon är det dags för nästa cellgiftsbehandling - den sista för den här gången! Har en miljon frågor till min onkolog den här gången känns det som, mest för att jag läser för mycket på en facebookgrupp som jag är med i och alldeles för många bloggar med tragiska slut. Jag antar att man desperat söker efter de där lyckliga historierna med ett cancerfritt slut men istället ramlar över de som slutar för att livet helt enkelt tog slut. 
Jävla sjukdom säger jag bara! 

Men vi har lite datum i alla fall! 20 Januari ska jag föda barn om inget hänt innan dess! Kl 7 på morgonen ska jag in och bli 'igångsatt'.
Nästa cellgiftsbehandling börjar 27 Jan och kommer vara varje vecka i 12 veckor. Den drogen jag kommer få; paclitaxel eller 'taxol' har jag läst mindre kul biverkningar om. Orkar inte dra dem här men FASS finns tillgängligt för de som är nyfikna. Kommer oxå starta min Herceptinbehandling samtidigt, det är antikropparna jag får emot min typ av cancer (HER2-positiv). Herceptinet kommer jag få var 3:e vecka i 17 omgångar så nästan ett helt år. Men andra halvan av den behandlingen siktar vi på att jag ska få i Sverige. Vi satsar om allt går som planerat med barnafödande och behandlingar att komma hem till Sverige Midsommarveckan!
Min älskade syster har varit i kontakt med onkologen i Linköping och de ser inga hinder i att jag får fortsätta min behandling hemma i Sverige från och med Juni. Goda nyheter alltså! 

I övrigt är livet nästan helt som vanligt, vi gör normala saker och lever inte i cancerbubblan. Vi är iväg och vi får besök och jag är oändligt tacksam över alla vänner som ställer upp och visar att den här sjukdomen i alla fall inte är nånting som tar död på vänskap!

lördag 6 december 2014

Fantastisk helg!

Idag är jag totalt knockad av trötthet. Jag kan bara inte hålla mig vaken. 
Har haft en så fantastisk helg så det är värt det!
I fredags var jag på julfest med jobbet och hade såååå kul! Dansade till och med! (Jag dansar vanligtvis inte nykter)
Bandet som spelade var superbra och jag tror att det faktiskt var den bästa julfesten hittills! Tur det eftersom det är min sista! Vi är ju runt 200 så det är alltid roligt på våra fester! Jag fick min '5 year service award' - tänk att jag jobbat där så länge redan! Jag som lovade mig själv att  skaffa ett mer välbetalt jobb för typ 4 år sedan! 

Jag kom hur som helst inte hem förrän efter 1 och så väckte Tora mig kl 6!!! Hon vaknar ju ALDRIG så tidigt! Så det blev inte mycket sömn och sen igår kväll var jag på Svensk tjejmiddag med finaste tjejerna på Central Coast.
En kalasrolig kväll med Tomte, nakenbad i poolen, fantastisk mat och massor av skratt! Jag ÄLSKAR de där tjejmiddagarna så ni tjejer jag älskar hemma (ni vet vilka ni är) - vi startar från och med Augusti en månatlig tjejmiddag där vi turas om att bjuda!
Det blev hur som helst väldigt sent igen så idag är jag ett vrak! 
Marks mormor fyllde 80 idag så vi har varit där och firat och sen varit på jullunch hemma hos svärisarna med släkten från Sydney - jag var till och med tvungen att lägga mig där och sova en stund... 
Tora delar ut julklappar

Och denna hetta tar kål på mig nu när jag är gravid! Jag vill ha en pool!
Men det är väl sista gången på ett tag som jag kommer att klaga på värme i December månad så jag får bita ihop!

I morgon är det dags för ultraljud och barnmorskor igen, det är full fart på bulan så jag är inte särskilt orolig som vanligt. 6 veckor kvar! Börjar bli nervös nu. Och lite orolig för hur det kommer gå med nyfödd OCH Tora när jag får ny omgång cellgifter då jag inte har en aning om hur jag kommer reagera på de nya gifterna. Förhoppningsvis får jag fortsätta må lika bra men man vet aldrig! 

Nu ska jag kravla mig upp ur sängen och umgås med min lilla tjej innan det är dags för henne att sova!