torsdag 27 november 2014

En hyllning till min man...

Vet inte riktigt hur jag ska börja denna historia... 
Mark och jag träffades genom gemensamma vänner i Cairns för nästan 8 år sedan. Han var uppe på semester från Newcastle och vi gillade väl varandras sällskap och vi hade en riktigt kul vecka ihop med dykning, fest och middagar. 
Mina finaste brudtärnor

När han skulle åka hem kändes det helt fel och vi bestämde oss för att försöka ha ett långdistansförhållande (det är ju bara 231 mil så det är ju inte så långt 😜). Vi flög fram och tillbaka i ett par månader men kände väl sen att det var ohållbart - jag var låst i Cairns pga mitt visum och Mark hade ju bra jobb och Jack här nere i Newcastle. Så en dag så bestämde vi oss för att vi inte skulle höras på ett tag. Jag var ledsen som fasen och sprang av en händelse på min gamla kompis Malcolm som jag inte hade träffat på evigheter och han bjöd hem mig på ost och vin. Vi satt och tjattrade om allt möjligt och han sa att han kände att han bara var tvungen att spå mig i tarotkort. Jag ville inte och har alltid tidigare sagt nej när han velat spå mig men gav med mig. Han började spå och sa att han kunde se att jag hade tagit ett avgörande kärleksbeslut nyligen och att om jag inte fixade till det skulle det visa sig bli mitt livs värsta misstag! Jag ringde Mark den kvällen och berättade att jag ville flytta till Newcastle och han var med på noterna!
Jag ändrade mitt visum till studentvisum och ansökte om att börja plugga turism, packade in Bandit i bilen och körde neråt! 
Det var det bästa beslutet vi någonsin tagit!
Nervös blivande brud
Mamma hjälper till med påklädning

Mark är den bästa människan jag någonsin träffat. Han är så sjukt omtänksam och bryr sig så vansinnigt mycket om de han älskar. Han är en fantastisk pappa som tyvärr fått kämpa röven av sig i 13 år för att ha ett förhållande till sin son - men bara det säger väl en del? Han får alla omkring sig att må bra. Han får mig att le eller skratta varje dag. Och han får mig att slita mitt hår (när jag har något) varje dag. Han är en underbar vän med en drös av tjejkompisar (killar med många tjejkompisar är oftast väldigt bra killar) och han ställer alltid upp för sina vänner. 
Han älskar min familj som sin egen och de älskar honom. 
Jag vill inte ens tänka på hur mitt liv skulle ha varit om jag inte hade Mark. Jag är så vansinnigt stolt över honom och vår relation. Det liv vi har byggt tillsammans betyder så oerhört mycket för mig och jag kan inte se mig själv någonsin vilja ha det på nåt annat sätt. 
Idag är det 5 år sen vi gifte oss - jag kommer alltid se tillbaka på den dagen som en av de bästa i mitt liv. 
Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att vi får många, många fler årsdagar tillsammans. 

Vi bestämde oss innan vårt bröllop att vi inte skulle lova att älska varandra för alltid - för ingen av oss tror att man kan lova det - utan att vi skulle älska varandra 'till the end'. Sen om 'the end' är döden eller när kärleken rinner ut i sanden får livet utvisa! 


Här är mina löften från den där fantastiska dagen för 5 år sedan;

Mark, you are the sun that lightens up my day. The moon that guides me through the darkest of nights and the star which bright light I always want to follow. I cannot with words describe how much you and your love means to me. 
Living life without you would be like reading a book with empty pages or trying to fly without wings.
You are my sun, my moon, my stars and my universe, and for that, I will love you until the end...

Jag menar fortfarande vartenda ord. 

Jag älskar dig Mark - kom så lever vi livet!

tisdag 25 november 2014

Tredje gången gillt...

Har fått så mycket beröm för den här bilden av mig och Tora att jag delar med mig här också..

Igår var det dags för 3:e och näst sista cellgiftsbehandlingen denna omgång. 
Det gick som vanligt bra och jag känner ingen skillnad från innan.
Cellgiftsbehandling. 

Hade möte med min fantastiska onkolog innan och hon sa att allt ser jättebra ut, mina blodvärden är perfekta inför varje ny behandling och hon är inte orolig att min cancer spridit sig nånstans än så länge. Min oro att cellgifterna kanske inte fungerar som de ska då jag inte har några biverkningar lade hon snabbt band på och sa att så bra som jag mår är hur de vill att alla som får cellgifter ska må nu för tiden. Bara det att vissa är mer känsliga än andra och vi reagerar alla olika på olika läkemedel. Hon sa att anledningen att man tror att ALLA blir sjuka är för att det är bara de som är sjuka som talar om det medans vi som har turen att må bra nästan 'skäms' över det. Och det stämmer, jag känner mig nästan skyldig när jag träffar nån med sämre diagnos än mig eller som reagerar jättestarkt på sin behandling! 
Idag tränade jag med min PT - en halvtimme högintensivt varje onsdag. Vill stärka kroppen innan förlossningen och så tror jag att det är det som får upp mina blodvärden så bra mellan behandlingarna. Motion och träning är nyttigt för alla - även när man är 'sjuk'! 

I måndags träffade jag barnmorskorna och förlossningsläkaren, bebis växer som den ska och allt är klart för förlossning i v 37! 
Så den 14:e Januari åker vi in för att kolla så att min cervix är redo för förlossning, är den inte det för de in nån mackapär bakom som ska göra den redo. Då sätter förlossningen igång av sig själv för ca hälften av alla kvinnor, men om den inte gör det så blir vi igångsatta den 20:e eller 21:a Januari! Fatta att om 7-8 veckor har vi en till liten knodd!

Har försökt göra klart med allt pappersarbete inför en hemflytt men det visar sig vara svårt från andra sidan världen. Det är svårt att hitta information på nätet om VAD jag måste göra, migrationsverkets ansökningsprocess är skitkrånglig och Skatteverkets hemsida ett enda stort kaos!  
Försöker få tag på onkologen men man kan inte ringa utan man lämnar sitt nummer så ringer de tillbaka men såklart inte till utlandet! Så jag fick skriva en novell till syrran så får hon ringa åt mig, jag vill ju egentligen bara ha en mailadress så vi kan skicka all historik så de kan avgöra om jag får vård eller inte... 

I eftermiddags var vi på marknad som vi har varje onsdag, då kommer traktens alla bönder och säljer sina närproducerade och ekologiska produkter och det finna massor av matstånd. En ung tjej var trubadur och vi hade det jättemysigt. DET kommer jag sakna med Newcastle (förutom vädret) vi har så himla mycket små och stora marknader. Varje onsdag eftermiddag och söndag morgon kör farmarna och varje lördag på olika ställen är det marknad för kläder, smycken och inredning - allt handgjort av inhemska talanger. Nåt vi borde införa i Sverige! 
Marknad i skymningen

Nu ska här knoppas - Marks klocka ringer klockan 5 i mirgon bitti och då får jag så svårt att somna om! 

God natt världen! 

söndag 16 november 2014

2 månader senare...


Igår var det alltså två månader sen jag fick mitt cancerbesked. 2 månader sen hela min tillvaro förändrades. På gott och ont får jag säga..  Självklart hade jag hellre varit utan den här erfarenheten, men jag har ändå blivit en tacksammare, starkare och positivare människa av den...

Men vad mycket som har hunnit hända på två månader! Biopsi, diagnos, ångest, operation, återhämtning. Jag och Tora har hunnit fylla år. Jag fick dåliga nyheter om min cancer och hur elak den är. Jag har börjat jobba igen och är halvvägs genom min cellgiftsbehandling. Jag har förlorat allt hår, fått lymfsträng i armen, träffat en rad olika läkare och sjukgymnaster. Jag har blivit som en levande nåldyna. Jag träffar gynteamet och barnmorskorna varannan vecka för att se att bebis växer ordentligt under min behandling. Mamma har kommit. Jag har gråtit massor. Jag har skrattat ännu mer. Jag har lärt mig uppskatta livet!
Jag tar mindre skit än förr, har inte tid att slösa på folk som inte är värda min tid. Jag har gjort mig av med energitjuvar och blir galen när folk gnäller över skitsaker. 
Jag blir vansinnigt irriterad på Mark när han inte har 'tid' att städa men spenderar timmar varje dag på internet. 

Lyckopillret Tora

Jag är överlycklig att flera av de jag bryr mig mest om i världen har slutat röka!
Jag gläds över Tora varje minut (kanske inte när hon är som allra tjurigast 😜).
Jag är så vansinnigt tacksam över allt stöd vi har fått. Jag uppskattar småsaker som att ta en promenad en solig morgon. Eller hänga på stranden i November! Att se Tora på simskolan. Att se bebisen på ultraljud varannan vecka. Att dricka chai framför morgonnyheterna. Att läsa en bra bok i sängen varje kväll. Att köra bil. 

Bebisbula

Summan av allt är väl att livet är jäkligt bra för det mesta!
Nu längtar jag bara efter ett riktigt kallt glas rosé - det tar vi i Januari!! 






onsdag 5 november 2014

Andra behandlingen avklarad...

Då var andra behandlingen avklarad. Känner fortfarande *peppar, peppar* inte av några biverkningar. Jag vill så gärna att det ska fortsätta så! 

Har tills i tisdags modigt gått omkring i min rakade skalle. Men sen trillade så mycket av håret av och jag blev ruskigt fläckig och såg riktigt sjuk ut!
Så jag har gömt mig i olika scarfar sen dess. Till och med hemma, jag har inte ens velat att Mark ska se mig. Jag sov med scarf för att slippa se mig själv i spegeln och jag kände mig så vansinnigt ful! Ingen kul känsla att känna sig som vanligt men mötas av en sjuk människa i spegeln!
Idag gick jag ner till barberaren mittemot jobbet och fick skallen ordentligt rakad med kniv! Det kändes hundra gånger bättre direkt...
Killen var fantastisk och tog inte ens betalt! Han sa att jag får komma och raka mig hur ofta jag vill om jag lovar att bjuda honom på en riktigt fin flaska champagne när jag blir frisk! Vilken hjälte! Alla är ju så satans vänliga hela tiden - världen känns som en vacker plats just nu!
Jag behöver ju som ni ser sola skalpen då den är riktigt vit jämfört med ansiktet! Så på med solskyddsfaktor 50+ och ut med flinten i solen!

Hämtade mamma på flygplatsen igår. Lycka. Mammas famn! Vi grät och skrattade och det kändes som att vi faktiskt träffas hela tiden. Och Tora var i extas hela kvällen igår - mormor var tvungen att göra ALLT - läsa sagor, fixa mjölk, borsta tänderna och sätta på pyjamas!

I morgon är det dags att träffa mitt specialteam av barnmorskor för terapi och kontroll, sen ska jag iväg och presentshoppa till en massa härliga ungar som ska döpas och fyller år i helgen! Har en fullspäckad helg framför mig och det känns fantastiskt att orka med det!
Jag ska unna mig en pedikyr oxå - det är jag värd!

Första snön kom hemma idag. Min fantastiska syster skickade en bild just som jag satt och svullade i mig pepparkaksdeg och längtade hem till kyla, mörker, tända ljus och glögg!
Hemlängtan deluxe kan man säga!