torsdag 30 oktober 2014

Före och efter...

Nu har det gått ca 7 veckor sen mitt liv fick ett helt nytt 'normalt' jämfört med tidigare. 
Normalt före

Normalt efter

Men konstigt att allt ändå är nästan som vanligt. Jag mår som jag gjorde innan, jag känner för det mesta som jag gjorde innan, jag har inga biverkningar förutom att håret började trilla av i en rasande fart. Så vi rakade mig i onsdags kväll. Jag fultjöt mig igenom hela klippningen. 
Tora var med och blev lite stressad, hon höll upp handen mot Mark och sa 'stopp Pappa, Mamma är ledsen'. Älskade unge. 
Vi förklarade så gott vi kunde och snart tyckte hon deg var kul med allt hår på golvet och hon var helt i extas när hon fick använda dammsugaren och städa upp. 
Så jag ser annorlunda ut med stympad kropp och rakad skalle men känner mig i stort sett som vanligt.
Mitt nya hår...
Mitt nya jobb-jag...

Klart jag har ändrats, men faktiskt till det bättre. Jag vill leva mer än nånsin. Är tacksam för småsaker som jag inte ens reflekterade över förut. Som att läsa saga på kvällen eller bara sitta och titta på Tora när hon sover. Att jag har en så fantastisk man! Att jag har en familj som stöttar och älskar även fast jag är så långt bort. Att jag har gamla och nya vänner som visar enormt stöd. 
Jag har lärt mig hur stark jag kan vara när jag måste - men även hur lätt man totalt bryter ihop på en sekund. Vad som helst kan trigga en gråtattack. Men jag får vara svag ibland....

Nedan kommer ett par bilder på min nu för tiden normala kropp - en kropp som jag har haft förvånansvärt lätt att lära mig att leva med. Men för all del - skrolla upp nu om du känner att det inte är nåt du vill/orkar se... 

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.







Fuck cancer!

söndag 26 oktober 2014

Leva livet!

Igår badade jag för första gången för säsongen.
Jag har ju bävat lite för att visa upp min nya, stympade kropp... 
Sen tänkte jag till och sa till Mark att även om den här jävla cancern försöker döda mig så ska den fan inte få hindra mig från att LEVA!
Så vi packade in oss och drog iväg. Tyvärr tog vi inga kort, Mark är så dålig på att initiativt knäppa bilder... 
Jag strosade omkring i säkert en timme med magen i vädret innan jag tog på mig tröja igen. (Jag hade ju givetvis en topp på mig men det syns väldigt väl i den att jag bara har ett bröst)
Nästa tillfälle är jag väl tyvärr också skallig, det får bli en ny grej att komma över. Men jag har inte gjort något fel och jag har inget att skämmas över så jag kommer fan visa den här jävla cancern vem som bestämmer!
Barnet fick i alla fall vara med på bild! 

onsdag 22 oktober 2014

Min älskade 2-åring!

Vilken dag hon fick min Tora! 
Först på morgonen ringde fina kusin Lisa med sambo Tobbe och sjöng! Sen kom pappa hem från nattjobb och mamma och pappa sjöng och det blev presentöppning.... 
Sen mot dagis med tårta att bjuda kompisarna på... På eftermiddagen ringde moster Susanne och även Mormor. Vi hängde vi på gatan och övade att cykla på balanscykeln och till slut somnade hon utmattad mitt i kvällssagan!

Grattis älskade, älskade unge - jag är så lyckligt lottad att få vara din mamma!

lördag 18 oktober 2014

En rosa ballong...


Så igår var det ju som sagt minnesdag för en av Toras pedagoger som bara 26 år gammal förlorade sin kamp mot bröstcancer.
Dom hade gjort i ordning massa stationer där man fick betala för aktiviteterna; dekorera cupcakes, måla naglarna, ansiktsmålning och hårfärgning. 
De hade lotteri och jag tror att de drog ihop en bra slant till bröstcancerforskning. I slutet på dagen fick alla som var där en varsin rosa heliumballong att släppa iväg till minne av Miss Kristy. 

Nånstans här förlorade jag mig själv in en våg av extrem sorg och bottenlös förtvivlan!
Jag vill inte bara vara en ballong - jag vill LEVA! Länge till!
Hade så svårt att skaka av mig den där känslan och kände mig nere resten av kvällen. Jag vill liksom få en garanti att jag kommer vinna den här striden och det vet jag ju att jag aldrig kommer att få! 

fredag 17 oktober 2014

Och allt känns som vanligt...

Bild tagen idag 17/10/2014
Lyckan över att bära liv även när en grym verklighet gör sig påmind...

Vad konstigt det är att vara sjuk utan att känna sig sjuk! Visst, jag är ett bröst fattigare och det är klart att jag märker av det och det gör lite ont ibland, men förutom det mår jag precis som vanligt! Har inte märkt av några biverkningar av cellgifterna än men tröttheten kommer väl slå till vilken dag som helst nu! Så vi passar på att göra saker som vanligt! 
Lunchdags med Tora - sista bilden på mitt långa hår...

Jag har börjat förbereda mig lite, klippt håret kort, varit och inhandlat en peruk och undersöker ögonfransar för fullt! Klart man får vara fåfäng fast man har cancer! 
En av mina blivande frisyrer

Har fått mycket kommentarer på Facebook och instagram om hur stark jag är, men jag tror helt enkelt att vem som helst som får den här jävliga sjukdomen plockar upp sig själv och väljer att LEVA när vi kan! Jag kan inte sitta och grotta ner mig i förtvivlan för det hjälper ju definitivt inte! Jag vill ju leva så normalt som möjligt och se till att Tora har en så bra tillvaro som möjligt! Klart jag har stunder av absolut förtvivlan och ångest men i det stora hela är vi som vilken familj som helst! 
Det som om möjligt blivit värre är ju min hemlängtan!

I morgon har Toras dagis minnesdag för en av pedagogerna som tyvärr inte vann sin kamp mot bröstcancern - känns extra viktigt att gå dit och stödja insamling då så fler av oss får möjlighet att leva livet fullt ut! 
Meningen med livet... ❤️


söndag 12 oktober 2014

Imorgon är det dags....

Första cellgiftsbehandlingen.
Jag är lite nervös samtidigt som det känns skönt att komma igång!
Om ca 2-3 veckor kommer jag att vara skallig. DET känns inte kul. Och tappa ögonfransarna! Jag som inte ens åker till macken och tankar utan mascara!
Kommer bli svårt att känna sig kvinnlig utan bröst, hår och ögonfransar, det är ju liksom de främsta kvinnliga attributen!

Sen är jag så himla ledsen över att Tora aldrig kommer att komma ihåg mig innan cancern. Jag vill ju att hon ska komma ihåg den roliga, pigga, hitte-påiga mamman! Inte den trötta, slitna, sjuka mamman. Och även när jag blir frisk (för det är ju enda alternativet) så kommer ju den här jävla cancern alltid hänga över oss som ett tungt svart draperi. Jag kommer nog ALLTID vara paranoid över att den spridit sig. 

Och stackars bulan som föds in i detta kaos! Tack och lov för alla fina vänner och familj som kommer se till att hen ändå blir överöst av kärlek även om Mamma kanske inte alltid kommer ha den energin... 

Är jag redo att starta den här matchen som är på liv och död? Absofuckinglutely! Nu kör vi! 

söndag 5 oktober 2014

Och domen den kom...

Och det var inte goda nyheter vi fick. Jag satt som i ett vakuum.
HER2 positiv, hormon-negativ cancer. Aggressiv som attan. Har redan spridit sig till lymfkörtlar. 
Nu väntar en lååååång behandling.
Jag börjar med cytostatika den 14 Oktober. 12 veckor med 4 behandlingar. Jag kommer förmodligen tappa allt hår redan efter första behandlingen så om ca 3 veckor får jag vänja mig vid att SE sjuk ut. 
Sen kommer jag ha ett uppehåll på ca 5 veckor innan de ska sätta igång min förlossning. Så fort bebis har kommit ska jag strålbehandlas för att sedan påbörja en ny cytostatikakur på 12 veckor, den här gången med en drog som attackerar  min HER2 cancer, så ska injiceras varje vecka i 12 veckor. Sen får jag ett uppehåll på ca 3-4 veckor och här hoppas vi kunna flytta hem till Sverige så jag kan få vara nära min familj. Jag ska börja en Herceptinbehandling var 3:e vecka i ett års tid och vill så förtvivlat gärna vara hemma tills dess. 
Nu kämpar vi!