tisdag 30 december 2014

Nu har jag fått nog!

Nu har jag blivit trött på den här JÄVLA cancern! 

För det första vill jag nu varna att det kommer spoliers om Sons of Anarchy så för er som inte har sett klart serien, sluta läsa nu! 

Såg sista avsnittet i måndags och det var så sjukt sorgligt. När Jax Teller sa hej då till sina barn trodde jag att jag skulle gå sönder! Jag såg mig såklart själv behöva göra samma sak om en inte alltför lång framtid. Nu ska det ju inte bli så men de där tankarna är ibland helt omöjliga att få stopp på. 
Så på natten var jag vaken mellan 1 och 5.40 med den värsta dödsångest jag nånsin haft. Sen ringde klockan 6.10 och det var dags att med sprängande huvudvärk ge sig iväg till jobbet. 
Jag kände mig inte kry alls på jobbet, hade febervärk i leder och rygg och runt lunch började jag frysa nåt enormt. Jag hade på mig kofta, vinterjacka och två filtar och frös ändå så jag skakade. Jag kändes inte varm men bestämde mig för att åka hem och vila. I bilen körde jag hem med full värme trots att det var nästan 35 grader ute. 
Väl hemma tog jag tempen och skit oxå; 38,3 (allt över 38 kräver att jag åker direkt in till akuten då min kropp inte kan få ner febern av sig själv när mina blodvärden är låga). Jag bestämde mig ändå för att vila en stund och se om det blev bättre. Jag sov nån timme och tog sen tempen igen; 38,5. 
Ringde min kontaktsköterska och fick bannor för att jag inte åkt in direkt. 
Vi satte oss hur som i bilen och åkte in, akutpersonalen var förvarnade av onkologen att vi skulle komma så jag fick komma in i stort sett direkt. Jag frös som en hund men var tvungen att ta av mig kläderna och krypa i en sjukhusrock så dom lätt kunde komma åt att undersöka mig. Jag fick i alla fall en uppvärmd filt som jag kunde ligga under. 
Jag fick sen beskedet att jag troligtvis inte skulle få åka hem förrän jag varit feberfri i 48 timmar! FAN! Inte för att jag bryr mig om hur och var jag spenderar slutet av det här skitåret men jag ville verkligen inte börja nästa år med att ligga inlagd! Det skulle ju bli ett bättre år!
De tog hur som helst en miljon prover, läkaren som satte kanylen måste ha varit en jävla sadist för fy fan vad ont det gjorde! Det gjorde ont hela tiden den satt i oxå, vet inte hur han bar sig åt! Jag är ju van att bli 'nålad' nu för tiden om man säger så och vanligtvis bekommer det mig  inte alls. Han drog även åt spännremmen så hårt att hela armen värkte! Det var inte långt ifrån tårar kan jag säga.
Hur som helst hade de svårt att hitta en antibiotika som skulle hjälpa mig men som man får ta när man är gravid. 
Det här med att vara gravid mitt i en cancerbehandling är helt klart lite taskig timing! 
Tillslut kom de med dropp med antibiotika och vätskeersättning. De sa att jag skulle få ett privat rum på avdelningen då de vill hålla mig isolerad från omgivningen då jag redan har en infektion i kroppen. En cancerspecialist kom och pratade och kände på lymfkörtlar och såg till att jag var i gott skick. Min puls var väldigt hög, låg på typ 150 när jag först kom och gick upp till 196 som högst. DET är inte bra, så mycket vet jag och maskinen pep så högt att jag var rädd att jag höll på att dö på fläcken! Men jag lever än! 
Han sa att han höll på att försöka få tag på antibiotika som min förlossningsläkare godkände och att han snart skulle komma tillbaka och jag skulle då få komma upp på avdelningen. 
När han kom tillbaka hade han fantastiska nyheter! Jag fick åka hem! Mina blodprov hade kommit tillbaka och visat tillräckligt med vita blodkroppar för att min kropp skulle orka fixa till sig själv med hjälp av lite mer antibiotika! 
Mark var hemma och packade min övernattningsväska men jag kunde istället ringa honom och be honom komma och hämta mig!

Så nu har jag än en gång visat den här jävla cancern att den muckar med fel person. Jag är även så sjukt imponerad av min kropp som har hållt så bra under min första cykel av cellgifter! Vilken tur att mitt immunförsvar var så bra redan innan jag blev sjuk, det finns ju de som blir inlagda med infektion efter varje behandling!
Nu mår jag ju fortfarande inte bra, jag har fortfarande lite feber och fryser och svettas om vartannat och är så trött att jag knappt orkar flytta mig från soffan till toan, men jag är ju på bättringsvägen och jag är ju hemma!

fredag 26 december 2014

Bring on 2015!

Äntligen är julstöket över. Jag gillar ju Julen men det blir liksom inte den rätta känslan här när det är soligt och varmt. Jag vill ha mörker, kyla, snö, tända ljus och varm glögg för att få den rätta känslan! Vi hade hur som helst en väldigt bra Jul hemma hos Marks föräldrar. God mat och lagom med klappar! Den sista i Australien på många år! 
Överlycklig Jul-älva!

Nu väntar vi på att det här pissåret tar slut och hoppas på ett mycket, mycket bättre år nästa år, 
Det har ju verkligen varit det värsta året i mitt liv, men i så många andras också! Vi känner alldeles för många som separerat/skilt sig eller blivit allvarligt sjuka... Blir inte nästa år bättre så vet jag fan inte vad som väntar!

Vi börjar ju i alla fall året bra med en ny bebis! 20 Januari - bara lite över 3 veckor kvar! Livrädda men förväntansfulla är väl den bästa beskrivningen av hur vi känner. Men klart det går bra, vi har massor av människor som hjälper till om det behövs. 

God fortsättning mina vänner!

tisdag 16 december 2014

Vilken mardrömsdag det var idag...

FY FAN VILKEN DAG!
Idag var verkligen en sån dag som jag aldrig mer vill uppleva! 

Studsade upp i morse uppfylld av tanken att det var sista behandlingsdagen!
Glad statusuppdatering i morse...

Myste med Tora, åkte till dagis, tog med mamma på lite pedikyr innan vi åkte upp till lasarettet.
Sommarfina fötter...

Hade sim vanligt möte med onkologen innan jag skulle in på behandling, de kollar vad man haft för biverkningar och försäkrar sig om att man har det bra helt enkelt. 
Men idag var det inte bara frågor, hon berättade även att jag har onormala kalciumvärden i mitt blod vilket ger dem anledning att misstänka en spridning till ryggraden. Det där vakuumet igen. Totalt mörker. Ångest som jag inte för mitt liv kan beskriva. Som river i bröstet och får mig att känna det som att jag får en hjärtattack! Som skriker till mig att jag inte kommer få se mina barn växa upp!
Samtidigt som mamma satt där som ett frågetecken och inte har förstått ett ord av vad som sagts men som förstås märker att nåt är så galet fel då jag sitter och stortjuter! Så mitt i allt ska det förklaras för henne vad som sagts. 
Dr Lombard sa att hon ska göra allt hon kan för att få in mig på magnetröntgen utan kontrastvätska den här veckan så jag kan få svar innan jul. Dels för att slippa den där jäkla ovissheten, dels för att det helt plötsligt kan bli jäkligt bråttom att föda barn och slå till med full kraft mot en spridd cancer!
Jag var även tvungen att gå och ta fler blodprover då jag har järnbrist och dom vill utreda vilka tabletter dom ska sätta in för det. Så rödtjuten och uppriven var det bara att vandra igenom korridorerna på sjukhuset. En dam kom efter mig och gav mig en stor kram, hon hade oxå cancer men såg ut att vara på bättringsvägen.  Men tänk vilket stöd man har från de man  möter som har gått/går igenom samma sak, även när man inte känner varann! 

Sen var det då dags för behandling. Allt flöt på, jag har ju perfekta vener så det är aldrig några besvär att sticka mig i alla fall. När jag satt där kom Dr Lombard och sa att hon lyckats få in mig på magnetröntgen redan idag, direkt efter min behandling och att hon skulle ha svaren i morgon bitti. Det var bara att ringa och väcka Mark som jobbat natt för att berätta att jag inte skulle kunna hämta Tora i tid. Han blev ju så klart orolig och ville komma in. Han ringde dagis och sa att vi skulle hämta henne senare och kom in direkt. 
Helt plötsligt blev det hektiskt, jag har ju mina tragus piercade med ringar i, och de behöver man ju tång för att öppna och jag kunde ju inte ha dem i under röntgen. Så sköterskorna började leta efter nåt vi kunde bända upp ringarna med men utan succé... Alla 'tänger' de hittade var för tunna och fixade inte att bända upp ringarna... Då ringde de till akuten och bad dem komma ner med en ringskärare så de kunde skära bort örhängena!!! Det gick inte alls, det gjorde skitont. Tillslut fick två av sköterskorna hjälpas åt med två tänger och bända upp örhängena och de fick ut dem! 
Men så var det då dags för den där jävla röntgen! Jag fick ligga i ett sånt där jäkla rör och det låter som en slagborr runt omkring en. Jag trodde det skulle vara värre, jag fick hörlurar och fick välja musik, jag bad om Pearl Jam men det hade de inte så det fick bli Foo Fighters istället! Det klagar jag inte över och det var svårt att inte tralla med emellanåt! Det tog ca 20 minuter där inne i röret. Jag blundade och fokuserade på andningen då jag inte ville känna klaustrofobin komma smygandes. Det värsta är att det blir så tungt att andas när man ligger platt på rygg så här långt i graviditeten.
Stulen bild! 

Men det gick relativt fort och jag var snart ute hos Mark och Mamma igen. 
Vi åkte hemåt och när vi var på väg hem ringde min telefon. Det var Dr Lombard som ringde och sa att det INTE fanns några metastaser på ryggraden!!!!
Vilken lättnad! Lättnaden går inte heller att beskriva. Det känns liksom som att ett stort strypgrepp släpper och man kan andas igen! 
Helt plötsligt vändes en av de värsta dagarna i mitt liv till en av de bästa!
5 timmars gråtande var över och hade varit helt i onödan. 
Nu är jag heeeelt slut och kommer nog sova väldigt gott inatt! 

måndag 15 december 2014

Ett kvartal har gått...

Idag är det då 3 månader sen jag fick min mardrömsdiagnos. 25% av ett år. Ett kvartal. Ofattbart! 
Cellgifterna gör sig definitivt påminda nu, jag har den senaste veckan upplevt en trötthet som jag aldrig tidigare varit med om. Det är väl delvis på grund av graviditeten också, men fy fasen vad värdelös man känner sig när man inte orkar nånting! Jag sover, vaknar trött, sover middag, vaknar trött osv. 
Fast så länge trötthet är den enda biverkningen ska jag inte klaga. Och idag har det varit bättre, jag har inte ens behövt sova middag trots att jag varit ledig och kunnat! 

Imorgon är det dags för nästa cellgiftsbehandling - den sista för den här gången! Har en miljon frågor till min onkolog den här gången känns det som, mest för att jag läser för mycket på en facebookgrupp som jag är med i och alldeles för många bloggar med tragiska slut. Jag antar att man desperat söker efter de där lyckliga historierna med ett cancerfritt slut men istället ramlar över de som slutar för att livet helt enkelt tog slut. 
Jävla sjukdom säger jag bara! 

Men vi har lite datum i alla fall! 20 Januari ska jag föda barn om inget hänt innan dess! Kl 7 på morgonen ska jag in och bli 'igångsatt'.
Nästa cellgiftsbehandling börjar 27 Jan och kommer vara varje vecka i 12 veckor. Den drogen jag kommer få; paclitaxel eller 'taxol' har jag läst mindre kul biverkningar om. Orkar inte dra dem här men FASS finns tillgängligt för de som är nyfikna. Kommer oxå starta min Herceptinbehandling samtidigt, det är antikropparna jag får emot min typ av cancer (HER2-positiv). Herceptinet kommer jag få var 3:e vecka i 17 omgångar så nästan ett helt år. Men andra halvan av den behandlingen siktar vi på att jag ska få i Sverige. Vi satsar om allt går som planerat med barnafödande och behandlingar att komma hem till Sverige Midsommarveckan!
Min älskade syster har varit i kontakt med onkologen i Linköping och de ser inga hinder i att jag får fortsätta min behandling hemma i Sverige från och med Juni. Goda nyheter alltså! 

I övrigt är livet nästan helt som vanligt, vi gör normala saker och lever inte i cancerbubblan. Vi är iväg och vi får besök och jag är oändligt tacksam över alla vänner som ställer upp och visar att den här sjukdomen i alla fall inte är nånting som tar död på vänskap!

lördag 6 december 2014

Fantastisk helg!

Idag är jag totalt knockad av trötthet. Jag kan bara inte hålla mig vaken. 
Har haft en så fantastisk helg så det är värt det!
I fredags var jag på julfest med jobbet och hade såååå kul! Dansade till och med! (Jag dansar vanligtvis inte nykter)
Bandet som spelade var superbra och jag tror att det faktiskt var den bästa julfesten hittills! Tur det eftersom det är min sista! Vi är ju runt 200 så det är alltid roligt på våra fester! Jag fick min '5 year service award' - tänk att jag jobbat där så länge redan! Jag som lovade mig själv att  skaffa ett mer välbetalt jobb för typ 4 år sedan! 

Jag kom hur som helst inte hem förrän efter 1 och så väckte Tora mig kl 6!!! Hon vaknar ju ALDRIG så tidigt! Så det blev inte mycket sömn och sen igår kväll var jag på Svensk tjejmiddag med finaste tjejerna på Central Coast.
En kalasrolig kväll med Tomte, nakenbad i poolen, fantastisk mat och massor av skratt! Jag ÄLSKAR de där tjejmiddagarna så ni tjejer jag älskar hemma (ni vet vilka ni är) - vi startar från och med Augusti en månatlig tjejmiddag där vi turas om att bjuda!
Det blev hur som helst väldigt sent igen så idag är jag ett vrak! 
Marks mormor fyllde 80 idag så vi har varit där och firat och sen varit på jullunch hemma hos svärisarna med släkten från Sydney - jag var till och med tvungen att lägga mig där och sova en stund... 
Tora delar ut julklappar

Och denna hetta tar kål på mig nu när jag är gravid! Jag vill ha en pool!
Men det är väl sista gången på ett tag som jag kommer att klaga på värme i December månad så jag får bita ihop!

I morgon är det dags för ultraljud och barnmorskor igen, det är full fart på bulan så jag är inte särskilt orolig som vanligt. 6 veckor kvar! Börjar bli nervös nu. Och lite orolig för hur det kommer gå med nyfödd OCH Tora när jag får ny omgång cellgifter då jag inte har en aning om hur jag kommer reagera på de nya gifterna. Förhoppningsvis får jag fortsätta må lika bra men man vet aldrig! 

Nu ska jag kravla mig upp ur sängen och umgås med min lilla tjej innan det är dags för henne att sova! 

torsdag 27 november 2014

En hyllning till min man...

Vet inte riktigt hur jag ska börja denna historia... 
Mark och jag träffades genom gemensamma vänner i Cairns för nästan 8 år sedan. Han var uppe på semester från Newcastle och vi gillade väl varandras sällskap och vi hade en riktigt kul vecka ihop med dykning, fest och middagar. 
Mina finaste brudtärnor

När han skulle åka hem kändes det helt fel och vi bestämde oss för att försöka ha ett långdistansförhållande (det är ju bara 231 mil så det är ju inte så långt 😜). Vi flög fram och tillbaka i ett par månader men kände väl sen att det var ohållbart - jag var låst i Cairns pga mitt visum och Mark hade ju bra jobb och Jack här nere i Newcastle. Så en dag så bestämde vi oss för att vi inte skulle höras på ett tag. Jag var ledsen som fasen och sprang av en händelse på min gamla kompis Malcolm som jag inte hade träffat på evigheter och han bjöd hem mig på ost och vin. Vi satt och tjattrade om allt möjligt och han sa att han kände att han bara var tvungen att spå mig i tarotkort. Jag ville inte och har alltid tidigare sagt nej när han velat spå mig men gav med mig. Han började spå och sa att han kunde se att jag hade tagit ett avgörande kärleksbeslut nyligen och att om jag inte fixade till det skulle det visa sig bli mitt livs värsta misstag! Jag ringde Mark den kvällen och berättade att jag ville flytta till Newcastle och han var med på noterna!
Jag ändrade mitt visum till studentvisum och ansökte om att börja plugga turism, packade in Bandit i bilen och körde neråt! 
Det var det bästa beslutet vi någonsin tagit!
Nervös blivande brud
Mamma hjälper till med påklädning

Mark är den bästa människan jag någonsin träffat. Han är så sjukt omtänksam och bryr sig så vansinnigt mycket om de han älskar. Han är en fantastisk pappa som tyvärr fått kämpa röven av sig i 13 år för att ha ett förhållande till sin son - men bara det säger väl en del? Han får alla omkring sig att må bra. Han får mig att le eller skratta varje dag. Och han får mig att slita mitt hår (när jag har något) varje dag. Han är en underbar vän med en drös av tjejkompisar (killar med många tjejkompisar är oftast väldigt bra killar) och han ställer alltid upp för sina vänner. 
Han älskar min familj som sin egen och de älskar honom. 
Jag vill inte ens tänka på hur mitt liv skulle ha varit om jag inte hade Mark. Jag är så vansinnigt stolt över honom och vår relation. Det liv vi har byggt tillsammans betyder så oerhört mycket för mig och jag kan inte se mig själv någonsin vilja ha det på nåt annat sätt. 
Idag är det 5 år sen vi gifte oss - jag kommer alltid se tillbaka på den dagen som en av de bästa i mitt liv. 
Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att vi får många, många fler årsdagar tillsammans. 

Vi bestämde oss innan vårt bröllop att vi inte skulle lova att älska varandra för alltid - för ingen av oss tror att man kan lova det - utan att vi skulle älska varandra 'till the end'. Sen om 'the end' är döden eller när kärleken rinner ut i sanden får livet utvisa! 


Här är mina löften från den där fantastiska dagen för 5 år sedan;

Mark, you are the sun that lightens up my day. The moon that guides me through the darkest of nights and the star which bright light I always want to follow. I cannot with words describe how much you and your love means to me. 
Living life without you would be like reading a book with empty pages or trying to fly without wings.
You are my sun, my moon, my stars and my universe, and for that, I will love you until the end...

Jag menar fortfarande vartenda ord. 

Jag älskar dig Mark - kom så lever vi livet!

tisdag 25 november 2014

Tredje gången gillt...

Har fått så mycket beröm för den här bilden av mig och Tora att jag delar med mig här också..

Igår var det dags för 3:e och näst sista cellgiftsbehandlingen denna omgång. 
Det gick som vanligt bra och jag känner ingen skillnad från innan.
Cellgiftsbehandling. 

Hade möte med min fantastiska onkolog innan och hon sa att allt ser jättebra ut, mina blodvärden är perfekta inför varje ny behandling och hon är inte orolig att min cancer spridit sig nånstans än så länge. Min oro att cellgifterna kanske inte fungerar som de ska då jag inte har några biverkningar lade hon snabbt band på och sa att så bra som jag mår är hur de vill att alla som får cellgifter ska må nu för tiden. Bara det att vissa är mer känsliga än andra och vi reagerar alla olika på olika läkemedel. Hon sa att anledningen att man tror att ALLA blir sjuka är för att det är bara de som är sjuka som talar om det medans vi som har turen att må bra nästan 'skäms' över det. Och det stämmer, jag känner mig nästan skyldig när jag träffar nån med sämre diagnos än mig eller som reagerar jättestarkt på sin behandling! 
Idag tränade jag med min PT - en halvtimme högintensivt varje onsdag. Vill stärka kroppen innan förlossningen och så tror jag att det är det som får upp mina blodvärden så bra mellan behandlingarna. Motion och träning är nyttigt för alla - även när man är 'sjuk'! 

I måndags träffade jag barnmorskorna och förlossningsläkaren, bebis växer som den ska och allt är klart för förlossning i v 37! 
Så den 14:e Januari åker vi in för att kolla så att min cervix är redo för förlossning, är den inte det för de in nån mackapär bakom som ska göra den redo. Då sätter förlossningen igång av sig själv för ca hälften av alla kvinnor, men om den inte gör det så blir vi igångsatta den 20:e eller 21:a Januari! Fatta att om 7-8 veckor har vi en till liten knodd!

Har försökt göra klart med allt pappersarbete inför en hemflytt men det visar sig vara svårt från andra sidan världen. Det är svårt att hitta information på nätet om VAD jag måste göra, migrationsverkets ansökningsprocess är skitkrånglig och Skatteverkets hemsida ett enda stort kaos!  
Försöker få tag på onkologen men man kan inte ringa utan man lämnar sitt nummer så ringer de tillbaka men såklart inte till utlandet! Så jag fick skriva en novell till syrran så får hon ringa åt mig, jag vill ju egentligen bara ha en mailadress så vi kan skicka all historik så de kan avgöra om jag får vård eller inte... 

I eftermiddags var vi på marknad som vi har varje onsdag, då kommer traktens alla bönder och säljer sina närproducerade och ekologiska produkter och det finna massor av matstånd. En ung tjej var trubadur och vi hade det jättemysigt. DET kommer jag sakna med Newcastle (förutom vädret) vi har så himla mycket små och stora marknader. Varje onsdag eftermiddag och söndag morgon kör farmarna och varje lördag på olika ställen är det marknad för kläder, smycken och inredning - allt handgjort av inhemska talanger. Nåt vi borde införa i Sverige! 
Marknad i skymningen

Nu ska här knoppas - Marks klocka ringer klockan 5 i mirgon bitti och då får jag så svårt att somna om! 

God natt världen! 

söndag 16 november 2014

2 månader senare...


Igår var det alltså två månader sen jag fick mitt cancerbesked. 2 månader sen hela min tillvaro förändrades. På gott och ont får jag säga..  Självklart hade jag hellre varit utan den här erfarenheten, men jag har ändå blivit en tacksammare, starkare och positivare människa av den...

Men vad mycket som har hunnit hända på två månader! Biopsi, diagnos, ångest, operation, återhämtning. Jag och Tora har hunnit fylla år. Jag fick dåliga nyheter om min cancer och hur elak den är. Jag har börjat jobba igen och är halvvägs genom min cellgiftsbehandling. Jag har förlorat allt hår, fått lymfsträng i armen, träffat en rad olika läkare och sjukgymnaster. Jag har blivit som en levande nåldyna. Jag träffar gynteamet och barnmorskorna varannan vecka för att se att bebis växer ordentligt under min behandling. Mamma har kommit. Jag har gråtit massor. Jag har skrattat ännu mer. Jag har lärt mig uppskatta livet!
Jag tar mindre skit än förr, har inte tid att slösa på folk som inte är värda min tid. Jag har gjort mig av med energitjuvar och blir galen när folk gnäller över skitsaker. 
Jag blir vansinnigt irriterad på Mark när han inte har 'tid' att städa men spenderar timmar varje dag på internet. 

Lyckopillret Tora

Jag är överlycklig att flera av de jag bryr mig mest om i världen har slutat röka!
Jag gläds över Tora varje minut (kanske inte när hon är som allra tjurigast 😜).
Jag är så vansinnigt tacksam över allt stöd vi har fått. Jag uppskattar småsaker som att ta en promenad en solig morgon. Eller hänga på stranden i November! Att se Tora på simskolan. Att se bebisen på ultraljud varannan vecka. Att dricka chai framför morgonnyheterna. Att läsa en bra bok i sängen varje kväll. Att köra bil. 

Bebisbula

Summan av allt är väl att livet är jäkligt bra för det mesta!
Nu längtar jag bara efter ett riktigt kallt glas rosé - det tar vi i Januari!! 






onsdag 5 november 2014

Andra behandlingen avklarad...

Då var andra behandlingen avklarad. Känner fortfarande *peppar, peppar* inte av några biverkningar. Jag vill så gärna att det ska fortsätta så! 

Har tills i tisdags modigt gått omkring i min rakade skalle. Men sen trillade så mycket av håret av och jag blev ruskigt fläckig och såg riktigt sjuk ut!
Så jag har gömt mig i olika scarfar sen dess. Till och med hemma, jag har inte ens velat att Mark ska se mig. Jag sov med scarf för att slippa se mig själv i spegeln och jag kände mig så vansinnigt ful! Ingen kul känsla att känna sig som vanligt men mötas av en sjuk människa i spegeln!
Idag gick jag ner till barberaren mittemot jobbet och fick skallen ordentligt rakad med kniv! Det kändes hundra gånger bättre direkt...
Killen var fantastisk och tog inte ens betalt! Han sa att jag får komma och raka mig hur ofta jag vill om jag lovar att bjuda honom på en riktigt fin flaska champagne när jag blir frisk! Vilken hjälte! Alla är ju så satans vänliga hela tiden - världen känns som en vacker plats just nu!
Jag behöver ju som ni ser sola skalpen då den är riktigt vit jämfört med ansiktet! Så på med solskyddsfaktor 50+ och ut med flinten i solen!

Hämtade mamma på flygplatsen igår. Lycka. Mammas famn! Vi grät och skrattade och det kändes som att vi faktiskt träffas hela tiden. Och Tora var i extas hela kvällen igår - mormor var tvungen att göra ALLT - läsa sagor, fixa mjölk, borsta tänderna och sätta på pyjamas!

I morgon är det dags att träffa mitt specialteam av barnmorskor för terapi och kontroll, sen ska jag iväg och presentshoppa till en massa härliga ungar som ska döpas och fyller år i helgen! Har en fullspäckad helg framför mig och det känns fantastiskt att orka med det!
Jag ska unna mig en pedikyr oxå - det är jag värd!

Första snön kom hemma idag. Min fantastiska syster skickade en bild just som jag satt och svullade i mig pepparkaksdeg och längtade hem till kyla, mörker, tända ljus och glögg!
Hemlängtan deluxe kan man säga!

torsdag 30 oktober 2014

Före och efter...

Nu har det gått ca 7 veckor sen mitt liv fick ett helt nytt 'normalt' jämfört med tidigare. 
Normalt före

Normalt efter

Men konstigt att allt ändå är nästan som vanligt. Jag mår som jag gjorde innan, jag känner för det mesta som jag gjorde innan, jag har inga biverkningar förutom att håret började trilla av i en rasande fart. Så vi rakade mig i onsdags kväll. Jag fultjöt mig igenom hela klippningen. 
Tora var med och blev lite stressad, hon höll upp handen mot Mark och sa 'stopp Pappa, Mamma är ledsen'. Älskade unge. 
Vi förklarade så gott vi kunde och snart tyckte hon deg var kul med allt hår på golvet och hon var helt i extas när hon fick använda dammsugaren och städa upp. 
Så jag ser annorlunda ut med stympad kropp och rakad skalle men känner mig i stort sett som vanligt.
Mitt nya hår...
Mitt nya jobb-jag...

Klart jag har ändrats, men faktiskt till det bättre. Jag vill leva mer än nånsin. Är tacksam för småsaker som jag inte ens reflekterade över förut. Som att läsa saga på kvällen eller bara sitta och titta på Tora när hon sover. Att jag har en så fantastisk man! Att jag har en familj som stöttar och älskar även fast jag är så långt bort. Att jag har gamla och nya vänner som visar enormt stöd. 
Jag har lärt mig hur stark jag kan vara när jag måste - men även hur lätt man totalt bryter ihop på en sekund. Vad som helst kan trigga en gråtattack. Men jag får vara svag ibland....

Nedan kommer ett par bilder på min nu för tiden normala kropp - en kropp som jag har haft förvånansvärt lätt att lära mig att leva med. Men för all del - skrolla upp nu om du känner att det inte är nåt du vill/orkar se... 

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.







Fuck cancer!

söndag 26 oktober 2014

Leva livet!

Igår badade jag för första gången för säsongen.
Jag har ju bävat lite för att visa upp min nya, stympade kropp... 
Sen tänkte jag till och sa till Mark att även om den här jävla cancern försöker döda mig så ska den fan inte få hindra mig från att LEVA!
Så vi packade in oss och drog iväg. Tyvärr tog vi inga kort, Mark är så dålig på att initiativt knäppa bilder... 
Jag strosade omkring i säkert en timme med magen i vädret innan jag tog på mig tröja igen. (Jag hade ju givetvis en topp på mig men det syns väldigt väl i den att jag bara har ett bröst)
Nästa tillfälle är jag väl tyvärr också skallig, det får bli en ny grej att komma över. Men jag har inte gjort något fel och jag har inget att skämmas över så jag kommer fan visa den här jävla cancern vem som bestämmer!
Barnet fick i alla fall vara med på bild! 

onsdag 22 oktober 2014

Min älskade 2-åring!

Vilken dag hon fick min Tora! 
Först på morgonen ringde fina kusin Lisa med sambo Tobbe och sjöng! Sen kom pappa hem från nattjobb och mamma och pappa sjöng och det blev presentöppning.... 
Sen mot dagis med tårta att bjuda kompisarna på... På eftermiddagen ringde moster Susanne och även Mormor. Vi hängde vi på gatan och övade att cykla på balanscykeln och till slut somnade hon utmattad mitt i kvällssagan!

Grattis älskade, älskade unge - jag är så lyckligt lottad att få vara din mamma!

lördag 18 oktober 2014

En rosa ballong...


Så igår var det ju som sagt minnesdag för en av Toras pedagoger som bara 26 år gammal förlorade sin kamp mot bröstcancer.
Dom hade gjort i ordning massa stationer där man fick betala för aktiviteterna; dekorera cupcakes, måla naglarna, ansiktsmålning och hårfärgning. 
De hade lotteri och jag tror att de drog ihop en bra slant till bröstcancerforskning. I slutet på dagen fick alla som var där en varsin rosa heliumballong att släppa iväg till minne av Miss Kristy. 

Nånstans här förlorade jag mig själv in en våg av extrem sorg och bottenlös förtvivlan!
Jag vill inte bara vara en ballong - jag vill LEVA! Länge till!
Hade så svårt att skaka av mig den där känslan och kände mig nere resten av kvällen. Jag vill liksom få en garanti att jag kommer vinna den här striden och det vet jag ju att jag aldrig kommer att få!