torsdag 11 oktober 2018

Semester på hemmaplan istället.

Det blev alltså inget Malaga/Nerja för oss då min läkare på LAH var på tok för skeptisk till det, med alla sår, ödemet it min hjärna osv. Jag är inte kry helt enkelt. Nåja, hälsan först som vi alltid sagt, vi tar bilen ner till typ Gbg och Köpenhamn och firar 40-årsdag i Sverige/Danmark. Tji fick vi, då mina sår plötsligt började spricka hej vilt Det ser helt asäckligt ut och bilder kommer längst ner för dom som vill se. Det är lite Dr Pimple Popper men de vet vad de gör tjejerna på LAH: Fullt med xylokain och sen bara köra när jag är bedövad. Då det är som stoooooora finnar känns det mest som en lättnad när de kläms ut, ’spänningen’ försvinner nästan helt och de gör inte ont vid beröring längre. Sen är det väldigt obehagligt att gå runt med stora sår, men det är dom vi försöker få bukt med, att dom faktiskt läker, nåt dom varit väldigt dåliga på, men nu äntligen har det vänt och det börjar sakta men säkert läka. Tyvärr har en del av dom muterat till en stor istället för två små men det löser vi med olika omlägg typ varje gång. Huden är så väldigt känslig pga kortison oxå, så varje gång vi drar bort en tejp har vi ett nytt hål!!
Så vi har gjort dagstripper till Valla, Tom Tits 

och bara runt Norrköping! Vi bodde på hotell i vår egen stad, beställde room service och hoppade i sängarna. Barnen bryr sig ju inte var, det är spännande bara med ett nytt rum och tv vid sängen! och hotellfrukost! Dom var så himla nöjda!

Vad har hänt mer då? Jag har fått en rullator! Jag och Rolle, radarparet och jag älskar honom!!!!!
Rolle och jag käkar frulle 😊

Jag kan sitta och vila på honom, han är perfekt höjd att komma upp själv. Han get mig stöd när jag är ute på egen hand eller bara vill ut och gå en sväng. Han är perfekt här hemma när jag är själv för han 'hjälper' mig att ta mig upp. Jag kan numer lämna Ebbe själv!  Så från fiende till vän helt enkelt! Ovärderlig!!!

Ebbe och jag på väg till förskolan ❤️

En annan sak som verkligen hjälpt mig i vardagen är min kateter. Jag älskar den! Och behöver INTE gå upp 17 gånger per natt för att gå på toa. Jag sover typ 8-9 timmar per natt och det gör mig såklart till en mycket piggare, trevligare människa.

Och jag fick ju fylla 40!!!!! Tänk va, två år i rad vi snuvar sjukdomshelvetet på min födelsedag!!
Mark och familjen hade dragit ihop närmsta vännerna och släkten som kom och åt smörgåstårta. Så gott. Och Mark och Lisa hade till och med gjort Pavlova! (australiensisk efterrätt)j så jäkla god!!
Jag 'är så klart glad och oerhört tacksam', men ibland är livet så ovärdigt att jag ens undrar om det är värt det. Stackars Mark. Som blivit min sköterska. Som får dras med kroppsvätskor, blod, var och allt möjligt skit. Som får gå upp varje natt för att vända mig, hjälpa mig upp eller byta kateterpåse. Saker han inte borde behöva göra, som alla faktiskt inte gör. 'Mammorna' som vi kallar oss (vi som var på rehab tillsammans) kan vittna om män som inte kommer i närheten av min Mark, och givetvis de som är minst lika bra som honom. Han är en klippa i alla fall, och min absoluta hjälte. Vi har börjat familjeterapi och det har visat sig oerhört hjälpsamt. Bara att prata om 'sen'. Vad händer? Vad vill vi att barnen ska tro händer? Hur kommer han fixa livet? Sånt. Så jag har gått från massa tvivel och fördomar till att faktiskt verkligen tro att han kommer fixa det här galant! Med lite hjälp så går allt!

'Mammorna' ja, bedrövliga besked för en av oss, men hon är sån himla stark kvinna och kommer som jag njuta av livet varje chans hon får. Go E!!!!

’Mammorna’ - jag, Nina F, Bea, Nadira och Mine. Skönaste gänget som ger så mycket energi! 

En del av dom var här förra fredagen och vi avnjöt en fantastisk middag på Lamp Hotel! Så energigivande! Mat, dryck och snack till långt in på natten nästan. Och även om jag blir helt slut är det så värt det!
Jag har även lovat mig själv en Moscow mule varje dag i resten av mitt liv, det är en drink på vodka, ginger beer och lime juice. Väldigt uppfriskande och syrlig och så god! Alkoholfri eller ej, en varje dag. Har funkat bra hittills! 

Moscow mule - så god! 

Samma med Quiz, middag med Pesu och Joje, träffar med Katta och Camilla och allt annat 'jobbigt'. Det get liksom så mycket mer än vad det tar!! Så värt det!

Jag har börjat sjunga i kör oxå! Med min härliga svägerska Åsa! Joyvoice och det är faktiskt jättekul! Sist sjöng vi mest stilla natt och det var jättefint men inte riktigt min grej. Nästa gång blir det This is me från the Great Showman som är en musikal som Mark (!!) köpt fast han inte gillar musikaler. Men den ska tydligen vara bra så vi får väl se... haha


Joyvoice är hur som helst bra, jag kommer iväg på tisdagar, hänger med Åsa som typ aldrig händer. Rekommenderas varm och man behöver INTE kunna sjunga - det kan inte jag!

Och så Quiz på onsdagar! Inte för att skryta men vi vinner för det mesta faktiskt! Vi är ett allsidigt lag och vi kompletterar  varandra bra. 

Igår hade vi överaskningsbabyshower för min Älskade Alexandra. Det var jättemysigt och kul och min Älskade Lisa bestämde sig ÄNTLIGEN för att föda barn  en vecka försent!





Så nu har vi en liten flicka i familjen, och om mindre än en måndad dimper Alexandras lilla pojke ut.

Älskade namnlösa snuttfia ❤️

Jag är så jäkla stolt över mina syskonbarn! Dom är inte bara fantastiska människor, utan utmärkta förebilder och uppfostrare till mina barn! Sjukt glad att ha dom nu när livet krisar.
Så grattis till dom och grattis till mig och mina barn!!!

Vad mer? Jag får många meddelanden om hur jag mår. Och Jag mår bra. Jag är ingen grönsak som ligger och sover bort min tid. Jag gör saker. Jag kollar facebook 1 gång om dagen, vanligtvis minnen, sen orkar jag i regel inte mer. Jag är URUSEL på  att svara på meddelanden. För att jag får typ 50 per dag. Inget ont i det, jag älskar ju såklart att folk bryr sig, men så länge ni inte hör att jag blivit jättedålig här, på instagram eller FB så mår jag typ bra och prioriterar viktigare saker än FB.

Nu kommer alla äckliga bilder, byt sida om ni är känsliga! 


















måndag 24 september 2018

Spanien, rullstol och bedrövelse!

Hallå i natten.
Här sitter jag vid köksbordet och har precis tryckt i mig lite yoghurt. Har haft så väldigt svårt att äta pga smärta i munnen men kräm har gått bra och nu gick även lite rabarberyoghurt. Svårt att hålla både energin och humöret uppe när man inte får i sig näring.

Först ska jag be om ursäkt till Ullis, den där kommentaren var ju inte alls menad som jag tolkade den och även om den var det gillar jag ju kommentarer på bloggen så när man väl får sådana ska man allt njuta! Förlåt Ullis, vet att du bara menade väl!

Det har faktiskt hänt massor den här veckan som gått oxå. Jag har varit väldigt trött, men det är nog mycket maten tror jag. I tisdags startade jag och min ljuvliga svägerska Åsa på Joyvoice! Så kul att sjunga loss lite även om man inte kan sjunga! Jättekul tisdagsaktivitet må jag säga! I onsdags var det filmquiz på Arbis (jag hatar) så jag valde att göra ett escaperoom med Petra och Johanna. Tyvärr var vi rätt kassa och lyckades inte med rummet. 





 en sen gick vi till Merwah och käkade libanesiskt! Så gott men ajajaj för munnen!
I torsdags var jag på aw (after soffa för mig dock) med Katta, Camilla och Åsa. Trevligt och mycket skratt. Ramlade tyvärr mitt på Drottninggatan, och blev generad och ledsen. Tjejerna fick hur som helst upp mig, och vi kunde gå och äta efterrätt.
I fredags var jag heeeeelt utslagen och sov precis hela dagen! Jag var uppe runt 18 och käkade middag, sen direkt tillbaka till sängen igen.
I lördags skulle Tora haft dejt med en gammal förskolekompis men vi ställde in pga trötthet och åkte en sväng till Magnehult istället, sen hem till Sandra och Martin på middag. Jag är en usel vän just nu, jag svarar inte på samtal eller meddelanden, det känns bara helt oöverkomligt just nu, snälla ha överseende, men jag får så himla mycket meddelanden och jag uppskattar alla men blir också lite, lite stressad 😳
Jag mår i alla fall förutom tröttheten hyfsat!

Idag har vi haft en röjardag hemma, vi har i o m rumbutena friat upp lite möbler, så nu har vi ett snyggt kök och Susanne, Nisse och Anneli var här och organiserade Toras rum igår, eftersom jag nu knappt tar mig upp för trappan alls. Jag kommer heller inte upp från soffan själv heller, Mark är hemma på närståendepenning just nu, när han ska jobba igen vet jag ute hur jag gör? Köper en sån där fåtölj som kastar upp en haha
Hur som. När jag varit på toa en av gångerna igår och kom ut hade Mark rullat in min rullstol som jag fått av LAH.

Hatar den jäveln

 Jag blev helt knäckt och satte mig och stortjöt. Jag kan inte identifiera mig med att sitta i rullstol!
Vi ska på familjeminnesresa till Spanien på lördag så de tycker det är bäst att ta med den för min egen skull och visst kan jag se poängen men JAG VILL INTTTTTTEEEEEEEE! Jävla sjukdomsskräp!

Tora hade dessutom en kväll vid läsningen i helgen en typ timmes gråtattack där hon bara låg och kved och önskade att jag inte får dö. Så hjärtskärande. Förlåt för halvnaken, hjärtskärande bild, men det är så verkligheten ser ut tyvärr. Bedrövlig emellanåt. 


Jävla sjukdom som drabbar oss alla! 


Nu ska jag sova! God natt alla fina!

måndag 17 september 2018

Biverkningar från hell och sömnlöshet...

Jag åkte ju in igår för att få behandling, men hade ju som sagt lite ’fynd’ biverkningsmässigt att visa upp. Jag är full av stoooooora bristningar, sår i de bristningarna, något som ser ut typ som finnar på hela benen, ser lite suddigt, har känselbortfall i fingrar och sist men inte minst sår i hela munnen av svamp. Mina ärr har spruckit, jag brister under armhålorna, mina mungipor spricker, och det kliar nåt jävulskt på utvalda delar av kroppen.
Så efter en timmes väntande blev det till slut bestämt att jag kunde få min behandling som vanligt, men att vi plockar bort antikroppen Avastin som skulle kunna hjälpa mig att trappa ned på kortisonet. 

 Suck och stön, men det här jävla kortisonet gör mig vansinnig!!! Det är fantastiskt vad det gör men fy för bövelen vilket rävgift det oxå är!
Tänkte visa lite bilder på min nu mer sargade kropp, bryr mig som sagt inte om hur den ser ut men nu gör den ju ont, och kliar, och ställer till besvär. Sluta titta nu om ni inte vill se en sjuk, förfallen tantkropp! 







De röda prickarna på låret är små proppar som är som finnar. Aj fan kan man säga. I övrigt ser ni ju bristningarna, där huden som brustit är typ papperstunn, eller som när man blåser upp ett tuggummi. 


Fick en ganska konstig kommentar från en anonym ’Ullis’ på mitt förra inlägg (kanske jag som överanalyserar men den kändes lite plump.) Hur som helst består inte mitt liv bara av ’trevliga’ saker, mycket tid går även till att vila, åka på läkarbesök/röntgens, ta blodprov och annan skit. Men klart jag vill passa på att göra saker när jag kan (vet inte ens varför jag försvarar mig). Jag är dessutom den sortens person som försöker stärka och stärkas, så att älta allt negativt hela tiden hjälper liksom inte. Nog om det, kommentaren kanske inte alls var menad så som jag tolkar den.

Anyway, nu ska jag se om jag kan somna om någon timme innan Ebbe och jag ska gå upp och starta vår dag! 

Hej på er! 

söndag 16 september 2018

4-årsdagen!

Då har det passerat 4 år sedan den där eländiga dagen då jag fick reda på att jag hade bröstcancer. Då allt svartnade och jag trodde jag skulle dö inom ett par dagar. Så blev det ju inte såklart men datumet 15 september kommer alltid klinga illa i mina öron.

Hur som helst har det ju hänt en del sen sist jag skrev!
Vi har haft en hejdundrande fest för att fira livet och min 40-årsdag lite i förväg då vi inte vet status på mig 1 Oktober. Och det var så kul! Så många människor kom, (över 100 pers) och jag tror de flesta hade jättekul!



Min ex-svåger fixade trubadur, Bistron Söderköpings/Hylinge golfklubb lagade fantastisk lasagne åt oss (kolla in deras många evenemang i höst - det är supergott!), folk höll tal och bara minglade! En insamling hade dragits igång och vi fick ihop en slant att skapa minnen för! Underbar fest och även om det var svårt att få tid för alla tror jag de flesta hade det jättekul!
Jag hade ett gäng ’bröstsystrar’ sovande hos mig så jag gick och la mig 4.30! Helt sjukt!
Så nöjd och lycklig!

Jag har även påbörjat ny behandling och levervärdena har faktiskt blivit lite, lite bättre! Tyvärr mår jag lite tjyvens av den  nya men det kan jag ta i ett par dagar bara jag får finnas kvar. Jag känner dock av att kroppen förfaller. Att ta sig upp från sittande utan stöd är nu omöjligt. Trapporna nere i farstun är en mardröm. Trapporna i lägenheten är nästintill omöjliga. Tora har fått flytta upp i vårt gamla sovrum och vi har tagit hennes på nedervåningen. Jag har fått en ’huvudupphöjare’ till sängen så jag kan sova lite bekvämare utan att få ont i huvudet (gravitationen gör att ödemet blir värre), jag får sår, rodnader och svullnad väldigt lätt. Jag har vedervärdig svamp i munnen. Och en heltrasig mage.

Mina enorma bristningar brister i sig själva då huden är som papper

Misstänkt bältros fast ändå inte. Är så svullen att det ser ut som en liten tutte igen.

Men jag har varit så förskonad mot biverkningar förut att jag tänker att det är slut på turen nu. Ska erkänna att vissa dagar känns livet helt ovärdigt och man önskar nästan att det bara kunde ta slut. Men dom tankarna får jag spara för jag vet att det bara kommer bli värre!
Alla jag träffat på LAH har hur som helst varit underbara! Vilket team dom är! Jag har ringt och rådfrågat om saker (som att jag fick en ’krater’ på ryggen helt plötsligt) och fick även komma upp dit och visa min svullnad och rodnad som utvecklat sig på bröstet i torsdags morse. Ser ut som bältros men infektionsvärdena är alldeles för låga för det? Vet inte vad det är men nu äter jag penicillin och ser om det kan ändra något, är nu på dag 3 utan att det gjort skillnad men jag hoppas ändå!

Vi har även varit på besök hos goda vänner i Gimo, de är oxå hemflyttade från Australien och deras vänskap är så energigivande. Barnen leker så bra ihop och allt är så enkelt när man är där.

I fredags åkte vi till Tranås. En kväll som syrran och Nisse bjöd på och som efter mycket krångel från min kära makes sida blev hur bra som helst. God middag, dryck och musikquiz! Och allvarsamma konversationer om begravning och sånt men vi fick det mesta utrett tror jag. Låtar och mina önskemål i alla fall, sen får mina kära bestämma resten, jag kommer ju liksom inte vara där...
och igår kom brorsan och hans tjejer upp från Göteborg. Jag vilade på dagen men på kvällen gick vi ut och åt på Pappa Grappa här i stan och hade fantastiskt trevligt! Idag var vi iväg till Kolmården en heldag så jag är helt färdig. Den är VÄLDIGT backig den där parken och backar är inte min starka sida. Nu har jag värkande rygg och vadmuskler och onda knän efter ett misslyckat resningsförsök från en alldeles för låg bänk. Det var oerhört sorgligt att säga hej då till min bror, då det troligtvis var sista gången vi sågs. Och jag ser honom inte gråta ofta. Tror ett av mina allra viktigaste avskedsbrev kommer vara till honom. Finns så väldigt mycket jag vill säga till så många. Ska sätta mig på allvar och skriva, justera och skriva om.

Så vi får se vad kvällen bjuder på sen, kanske lite organisering av lägenheten skulle vara på sin plats - om orken infinner sig... ( det gjorde den inte - jag har redan gått och lagt mig )

Imorgon är det dags för behandling igen - suck. Kl 13. Mitt på dagen vilket suger lite, men jag vet att man får anpassa sig, jag är tyvärr inte den enda med cancer i Region Östergötland.

Ta hand om varann hörni!
På återseende!

tisdag 21 augusti 2018

En vecka har hunnit gå!

Imorgon har det gått en vecka sedan det där jävla beskedet. På torsdag en vecka sedan vi berättade för barnen att ”mamma kommer dö snart”.
Jag har (som den självplågare jag är) sett hundratals filmer där man berättar för barn att slutet är nära, eller rentav säger farväl. Jag kan säga att INGEN av dessa filmer kunde förbereda mig på hur det var. Vidrigt är väl det närmsta jag kommer. Fullständigt fruktansvärt. Tora blev så ledsen, och sen så arg. Hur vågade jag säga nåt så fasansfullt??? Mark som alltid är relativt samlad hulkade av hennes reaktion och jag kände mig så jävla skyldig!!! Att jag sårar de jag älskar så innerligt.
Det var hur som jävulskt jobbigt, och Ebbe grät och skrek oxå att jag inte fick dö. Ringde sen syrran som kom. Tora kastade sig runt hennes hals och sa ”min mamma kommer att dö”. Och syrran svarade helt enigt med Barntraumateamet ”jag vet”.
Barntrauma säger att barnens reaktioner då var helt normala, och är det nu oxå när de inte direkt säger nåt alls. Men tydligen hade Ebbe sagt nåt på förskolan idag. Det var mamma som återberättade och hon är lite förvirrad så jag ska kolla med personalen imorgon. Tora satt även och kollade på Vaiana (moana) idag och började storgråta när farmodern kom tillbaka som rocka och vill att jag ska komma tillbaka som en fågel och hälsa på henne varje dag!!! Jag sa att när helst hon vill så finns jag i hennes hjärta och att jag vill att hon ska berätta om allt för mig. Det som gör henne glad, ledsen och arg. Om det händer nåt speciellt på skolan eller om hon bara vill prata blaj. Jag kanske inte svarar men jag har lovat att lyssna. Så storgrät vi! Usch fy fan.

Sen på torsdagen kom resten av släkten (typ) hit och vi käkade pizza och pratade om livet och ickelivet.


 Men en vecka har hunnit gå och än mår jag bra!
Nästa lördag ställer vi till med stor baluns för att fira livet medans vi kan, när vi mår bra! Ska bli kul! Och vemodigt såklart - det är ju sånt jag hatar att missa i framtiden!

Idag blev jag för övrigt inskriven hos LAH (hemsjukvård) så jag har möjlighet om det känns bra för alla i familjen att vårdas hemma sista tiden. Jag har ju något av en fobi för att dö ensam och jag vill absolut inte ligga på hospice! Kan jag vill jag dö hemma helt enkelt. Ett möte kommer bokas för att se vad jag behöver hjälp med just nu och sen får vården utökas vartefter det behövs. Jag är glad att dom finns och samordnaren jag pratade med var verkligen hur trevlig som helst!


Det ska faktiskt alla vi kommit i kontakt ha cred för, dom är vänliga och inkännande. Riktiga änglar. Hade fasen inte kunnat ha deras jobb. All eloge!

Tora började ju skolan i måndags. En dag jag för nästan 4 år sen ALDRIG trodde jag skulle få uppleva! Ett dokument i min dator är ett brev till henne om den dagen, vad jag ville säga. Nu fick jag säga det istället och ett nytt brev kommer skrivas. Ett minnesbrev, där jag berättar om hur fin jag upplevde dagen. Vilken lycka!








Nu ska jag sova, vi har inte riktigt kommit in i rutinerna så morgnarna är lite av ett kaos än så länge.

Må väl världen!

onsdag 15 augusti 2018

När man inte får vara med...

Idag kl 14.30 hade jag alltså tid hos onkologen för att få röntgensvar och få svar på veckans prover.
Jag har haft en extremt dålig magkänsla och verkligen känt att nu får jag inga fler chanser. Jag har levt på övertid så länge redan.
Det var med tunga sinnen vi åkte till Linköping.
Hur förbereder man sig för dåliga nyheter? Även om man vetat så länge att de dåliga nyheterna kommer förr eller senare är det svårt att förbereda sig. Helst eftersom jag är så ’frisk’ som jag är. Det blir lätt att man glömmer bort att man faktiskt är döende.
Och det var ju inga bra besked jag fick idag. Det växer. Så det knakar. I hjärnan. Och i levern. Och hon hade inte nåt hopp att ge mig. Vi ska prova en ny sorts cellgifter, men hon trodde inte särskilt mycket på den. Om den funkar så blir det sannolikt inte särskilt länge. Hon beordrade att prata med Barntrauma om vägledning men barnen måste få veta NU att mamma kommer dö snart. I regel går det väldigt fort när det börjar fara iväg.

Var hemma hos min MASBV (min allra snyggaste bästa vän) Nalina i helgen. En hel helg med bara hon och jag och hennes härliga tjejer. Yatzy, kortspel, god mat, en del snacks/godis, tuffa samtal, asgarv, storgråt - allt. Hon är så bra för mig. Jag kan vara brutalt ärlig med mina känslor, ösa ur mig all ångest.
Vi pratade om att jag inte är rädd för att dö, jag tror det kan vara ganska skönt att dö och jag tror på nån sorts värld typ Nangijala, där man inte har ont och lider, och där man inte tycker tiden går så långsamt tills man ses igen. Men man är liksom rädd för det man går miste om.
Här är lite exempel på saker jag är jätteledsen att missa framöver. Det är dom vardagliga sakerna mina vänner - kom ihåg det ❤️

Äta hallon direkt från busken i stugan.

Känna gräs mellan tårna.
Fråga mina underbara (nåja) barn varje dag hur deras dag har varit.
Ringa min mamma och säga god morgon. 
Gå på quiz.
Lyssna på Pearl Jam. 
Försöka få till en dejt med Katta & Camilla.
Frossa i sushi.
Dricka julmust.
Fira jul.
Gosa med mina fina, underbara syskonbarns barn. 
Tjata på barnen.
Säga till alla jag älskar att jag gör det! 
Sitta på en servering i Bangkok och äta streetfood och ta en Singha. 
Hänga på en tropisk strand i Asien och snorkla när andan faller på. 
Spela yatzy med Nalina.
Ha spelkvällar med Mark. 
Knäcka escaperoom med Johanna & Petra.
Sucka över vad jag ska laga för mat. 
Gå på konsert.
Hänga med släkten - dysfunktionell men underbar!!!! 
Sova i stugan.
Cykla en ljummen vårkväll.
Stressa till förskolan. 
Fira mina barns födelsedagar.
Se Ebbe börja skolan.
Stå med studentskylt och stolt fira att barnen tagit studenten.
Trösta vid barnens första hjärtesorg. 
Titta på skräckfilm med Alexandra. 
Frysa på fotbollsmatcher varenda helg.
Gråta.
Sucka över tonårsattityder.
Se klart the Handmaid’s Tale. 
Köra upp ansiktet i solen den första varma vårdagen. 
Sortera strumpor.
Sova middag på soffan.
Jobba.
Skratta tills jag knappt kan andas.
Åka skidor.
Bada i skärgården.
Dyka.
Åka pulka, grilla korv och marshmallows.
Hänga med kompisar.
Lyssna på svenska kriminalromaner. 
Fredagsfira med Alex & Sigges podcast. 
Upptäcka nya platser med min Mark.
Vika tvätt.
Äta kräftor.
Meta abborre.
Oroa mig över att alla jag bryr mig om har det bra i sitt liv. 
Tömma diskmaskinen.
Bädda rent i sängen.
Kolla på trash-tv som ’real housewives’, ’paradise hotel’ och liknande. 
Hänga på uteserveringar.
Äta glass.
Kvällsbada i en sjö. 
Äta på tok för mycket tapas. 
Läsa godnattsaga.
Dricka glögg.
Andas. 

söndag 5 augusti 2018

När man lever på lånad tid...

Det har gått över ett år sedan den där vidriga dagen när jag fick besked om mina hjärnmetastaser. Och jag tänkte inte ens på den, glömde liksom bort. Brukar ha ångest som sjutton alla årsdagar men med härligheten som infann sig av att umgås med min familj och min bror och hans familj gjorde att jag helt enkelt glömde bort! Så skönt.

Förra årets blogginlägg.... 

Men nu kommer jag ju ihåg, så nu kommer ju ångesten såklart. Eller är det ångest? Jag lever ju! De gav mig veckor!!! Jag har redan fått över ett år! Och fram till i februari var ju faktiskt allting riktigt bra, det är efter det vi har stött på lite problem med hälsan. Slaganfall, yrselattacker, fallolyckor, borttappad läsförmåga och nu senast taskiga levervärden. Jag vet att jag lever på lånad tid men jag är ändå inte redo för kroppen att lägga av. Det kommer jag väl iofs aldrig att bli.
Nu efter att jag vet att levervärdena är dåliga ser jag att jag kanske haft symptom ett tag. Att jag är lite extra trött. Min mage kanske inte är kortisonsvullen, jag kanske har vätska i buken vilket är ganska vanligt vid en skruttig lever. Jag är faktiskt öm när jag trycker på levern. Jag kan inte äta ohämmat längre, jag blir mätt! (Trots kortison)

Vi hade en underbar vecka i Kroatien. Slapp, sol, bad, god mat, lek, häng och familjetid. Jag träffar inte min bror och hans tjejer så ofta då de bor i Gbg så det var värdefull tid och jättemysigt. Barnen (framför allt Tora) tycker så mycket om Morbror Jocke och kusinerna och grät floder när vi sa hej då. Vi får väl bli bättre att ses helt enkelt.





















Hade inga problem att vila min lever från alkohol, finns många goda alkoholfria cocktails som är festliga att smutta på.
Mark och jag var ute på tu man hand en kväll och då slog jag till med ett glas rött.
Men TREO!!! 


Herregud vilken skallebank man får vid avvänjning! Jag har varit tvungen att fuska. Har tagit typ en varannan dag, för att må drägligt. Nu när vi är hemma får jag göra en helhjärtad insats, men det är ju trist att vara på semester och inte må bra.

Imorgon är det dags för nya leverprover OCH röntgen. Får svar på proverna imorgon. Röntgen brukar ju vara två veckor men gissar att de vill ha ett svar snabbare så de ser 1, vad som händer i hjärnan och 2, vad som händer i buken. Men det är bara en gissning. Det kan lika väl gå två veckor (eller mer)

I övrigt fortsätter vi njuta av denna sommar, den kommer väl pratas om i hundratals år!
När det är så här varmt saknar jag Australien och att bo vid havet. Bara ta sig ner snabbt och hoppa i vågorna, och ha AC inne. Det har varit så underbart att sova i AC i en vecka!
2 veckor kvar av barnens ledighet. Jag räknar ner. Ebbe är inte jättekul att ha att göra med alla gånger,  idag ville jag typ gräva ner honom i landet vid stugan. (Obs! Typ! Min mamma tror att jag menar allvar när jag säger sånt och blir helt förskräckt)

Ingen skulle väl märka om jag gömde Ebbe där till 20 Aug? 

Och i helgen ska jag till min MASBV (Min Allra Snyggaste Bästa Vän) Nalina i Växjö och ha egentid. 


Jag bestämde mig för att åka dit efter att någon annan varit helt ute och cyklat och varit elak mot mig helt oförtjänt. För att jag ska tanka kärlek istället för hat. Hat är inget bra. Hata inte. Själen blir ful av att hata. Och inte mår man bättre för det. Så är det.
Det ska i alla fall bli så härligt att komma iväg!

Men först ska väl veckan bjuda på Quiz, Norrköpings Augustifest och häng i stugan.

Ha en fin vecka alla!