måndag 19 februari 2018

Nu är vi igång igen....

NU är åtgärder äntligen insatta.
Jag var idag med sällskap av min brorsdotter Lisa i Linköping och blev inskriven på strålbehandling. Detta vidriga jag bävat så för. Mest för att jag inte vetat så mycket, jag har ju liksom inte haft någon att fråga om någonting, för ingen läkare har hört av sig.
Idag fick jag hur som helst träffa en läkare jag glömt namnet på men hon var sympatisk antar jag man kan säga. Pratade lite om biverkningar, jag fick fråga om mitt hår, som hon inte trodde jag skulle tappa särskilt mycket av... (så skönt)
Jag fick gjuta en sån där vidrig mask av mitt huvud så jag ligger helt still, men faktiskt gick det bra!! Jag har verkligen haft panik över den där masken men tror det kommer gå bra, jag ska klämma i mig en lugnande tablett på ONSDAG när jag ska få min första av 5 strålbehandlingar riktade mot hela hjärnan. 
Den här ska hålla fast mitt huvud så jag inte kan röra mig

Snabba biverkningar kan bli huvudvärk och svullnad i hjärnan, så jag kommer ligga inlagd 1-2 dagar tills de ser att jag mår tillräckligt bra för att åka hem. Biverkningar som kan komma efterhand är synproblem (starr) och känslig hud i skalpen.
Jag tar det som det kommer.
Jag kände mig betydligt lugnare i slutet på dagen i alla fall och det är skönt att få lite ro i kroppen.

De senaste två veckorna har varit förjävliga. Jag har mått skit. På riktigt skit. Jag har aldrig upplevt det förut. Totalt mörker, ingen gnista. En intensiv önskan att allt bara ska gå jäkligt fort så jag och hela min omgivning besparas denna plåga och ovisshet.

Har ni sett all ’villfarelser’ nu även finns på engelska?
In och följ ’thefallacyreport’ på instagram!!

Jag har haft det kämpigt med Ebbe som är inne i en extremt trotsig period och jag har mött hans trots på HELT fel sätt, med noll tålamod och massa skrik och tjafs.
Tora har dessvärre oxå fått ducka för mina utbrott och jag har gråtit så många tårar i frustration över att såra dom jag älskar så innerligt och mitt totalt misslyckade föräldraskap. Det är inte så de ska minnas mig.
Mark och mamma får sin beskärda del av skäll oxå, men till mitt försvar är det ibland (ganska ofta) som att ha två extra barn. Jag har inte klarat av stress och press särskilt bra men de gör liksom inget för att ta lite egna initiativ och underlätta grejer.  Så i slutändan blir jag mer stressad av att jag får ansvara för allt OCH försöka få dom att underlätta vardagen lite.
Strunt samma, jag försöker gottgöra mina utbrott och få dom att förstå att det bara är en frustration jag inte kan rå för.
Jag ska ringa Barntrauma imorgon och ringa min kurator för lite vägledning.
Nu känns det lite lättare eftersom allt har startat men jag känner mig instabil rent psykiskt, och det är nytt för mig. Jag har aldrig varit deprimerad och vet inte hur jag ska handskas med detta tillstånd. Men så här får det inte fortsätta, så här kan man inte behandla folk - helst inte de man älskar mest.

Vi var i Sälen i veckan som var med min bror och hans två fantastiska döttrar. Dom bor i Göteborg så vi ses tyvärr allt för sällan, så att få en vecka ihop var guld värt, helst för barnen att få riktigt lära känna varandra. Jag går på högdos kortison så i början av veckan mådde jag skit. Man blir uppsvälld, gasig, får ont i magen, sover väldigt dåligt och mår allmänt skit. Jag höll mig mest för mig själv på kvällarna och missade därför kvalitetstid men så är det när cancern bestämmer över ens liv.
Jag är väldigt duktig på att undermedicinera oxå, när jag väl började ta magmedicin i kombination med kortison så mådde jag såklart mycket bättre.
Dagarna spenderades i backarna - Tora gick i skidskola en timme varje morgon och sen åkte hon och jag. Hon hade en så himla kul vecka och min kropp fick känna på ordentligt med träning, att ploga med en unge mellan benen är skitjobbigt. I slutet på veckan fräste hon själv i alla gröna backar och åkte hejvilt i hopp i trollskogen. Att se henne ha så kul var värt varenda bit av smärta.
Hur Ebbe har varit den här veckan låter jag vara osagt, men 3-årstrotset är vidrigt och tyvärr är det inte bara sig själv han förstör för.
I fredags smet jag och Mark iväg på skotersafari och det var en lisa för själen. Att bara släppa stress, oro och frustration och bara ha kul ett par timmar var så välbehövligt. Det var första kvällen jag orkade sitta uppe på kvällen och ta ett glas vin med de andra.






























Lördagen var underbart solig och vi hade en helt fantastisk dag i backen, en dag man aldrig ville skulle ta slut. Dessvärre krockade brorsans 10-åring rejält med en tonårskille på eftermiddagen och dagen avslutades abrupt med ambulansfärd till Mora lasarett och övernattning där för observation. Snöpligt avslut på en annars helt fantastisk vecka och vi är så tacksamma att brorsan ordnade den här resan. Otroligt tacksamma.

Men nu är det ny vecka och jag känner mig som sagt bättre. Idag har jag till och med fått grejer gjorda. Städat, packat upp, lagat mat och varit nästan mitt gamla vanliga jag.
Imorgon är min sista ’lediga’ dag innan allt drar igång på allvar så jag ska fixa hemma och slappa, kolla ifatt lite serier.
Har lite ångest över att se sista avsnittet av Bron - sörjer att den serien nu kommer vara slut - älskar den!

Anyway. Blev inte världens muntraste inlägg men jag är inte bara den där urstarka, positiva personen hela tiden, ibland är jag bara en liten lort jag oxå.

Ta hand om varandra.

tisdag 6 februari 2018

Inga nyheter är väl goda nyheter eller...?

Här har det varit tyst ett tag. En del av er följer mig på instagram så vet att resultatet från röntgen inte vara bara positivt. Jag känner att jag börjar tappa gnistan lite, och ibland känner jag då att det är bättre att vara tyst än att bara gnälla.
En jäkel växer, en trotsig liten skitunge vet helt enkelt inte hur man uppför sig, medan de andra 16 krymper och beter sig som man förväntar sig av den attack med cytostatika vi ger dom.
Hur de kan reagera så olika antar jag är gåtan med cancer, man vet liksom aldrig hur den kommer bete sig. Jag vet bara att läget kunde ju ha varit värre, men å andra sidan behövs det bara den där enda för att ha ihjäl mig. Så strålning är planerad på hela hjärnan vecka 8 nån gång. Vet inte vilken dag eller nåt, men det kommer väl en kallelse, typ dagen innan. 
Och varför mår jag så bra? Det är så gräsligt svårt att ta in att man är sjuk när man inte känner att man är sjuk. Det blir svårt för omgivningen oxå såklart. När man liksom beter sig och är precis som alla andra. Jag handlar, lämnar och hämtar barn, lagar mat, åker på simskola, leker i snön, går ut och äter, släpar med barnen på gympa. 
Jag blir inte klok på denna jäkla sjukdom. 
Och så känns det som det inte spelar någon roll vad jag gör, den har sitt eget liv i alla fall. 
Ibland känns det som att det nästan vore skönare om det bara gick fort. Det här att slitas mellan hopp och förtvivlan är oerhört påfrestande och det känns som att det vore enklast för alla om det bara kunde få vara över. 
Det är lika påfrestande för min familj som det är för mig. Och jag hatar att andra ska behöva anpassa sig efter min jävla sjukdom. 

Nu i helgen kom det ett nytt bakslag. Jag hade ont i huvudet lite i fredags, så där så det liksom bara moler lite grann.. Det gick att kontrollera med tabletter så inte hela världen, men jag vara trött och irriterad, kände mig som världens skitmorsa och var allmänt uppgiven. Slängde ut ett meddelande i en av facebookgrupperna för oss med spridd bröstcancer. Ett lite uppgivet meddelande om att jag fått nog och helt enkelt känner för att skita i behandlingen och bara låta sjukdomen ha sin gång. Responsen var fantastisk. Vi känner nästan alla så ibland. Att själva väntan är olidlig och näst intill ohanterlig. Det är så mycket oro, ångest och rädsla och det tär på mitt vanligtvis ganska starka psyke. 
I lördags morse vaknade jag med precis samma sorts sprängande i bakhuvudet som jag hade i somras. Ringde mamma och sa att vi kommer med barnen och bad Mark köra mig till akuten. 
Väl där tar ju allt en väldans tid, men tillslut fick vi åka på röntgen som visade på ödem och svullnad i hjärnan igen av någon anledning och jag blev inlagd. Igår måndag hade jag redan en MR inbokad, så åkte på den, för att sedan åka in till lasarettet igen på kvällen för att få högdos kortison. Jag fick permission och kunde i alla fall sova hemma, och kl 9 i morse skulle vi tillbaka för att få svar på röntgen. Och tro det eller ej, de jävlarna växer igen. Jag blir så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill fan bara skrika!!!!
För 1,5 vecka sen krypte dom ju!!!! LÄMNA MIG IFRED!!!!
Det var tal om neurokirurgi men nu tror dom att högdos kortison kommer hjälpa. Onken skulle höra av sig. Ska bli spännande att se hur lång tid det tar.
Har bara gott att säga om onkologen i Linköping  och de möten jag haft där, alla är verkligen änglar men fy fan vad dåliga de är på att återkoppla när det är nåt. Man går här i ovisshet och bara väntar. Usch. 

Det verkar för övrigt vara ett jävla skitår det här året. Flera i min närhet mår inte bra, det är relationer som gör en del djupt olyckliga, det är bekymmer med pengar, det är jobb som strular. 
Jag kan bli oerhört provocerad när människor lever i destruktiva relationer som de egentligen inte vill vara i. Slösa bort sitt liv. Bråka massor. En del verkar drivas mer av bråk än av kärlek. Vad är det för liv? Jag känner mig kränkt när folk väljer att kasta bort sina liv. Vi kan gärna byta.


Nu blev det ett deppigt inlägg. Men jag känner mig deppig. Trött. Uppgiven.
Längtar efter vår hund. Och att få öppna upp stugan. Och att jobba.
Det tar på krafterna att alltid ses som en positiv förebild också.  Jag behöver också få vara ynklig ibland. 




torsdag 18 januari 2018

I väntans tider...

Förra veckan var jag på röntgen igen. Nu återstår det att se om cytostatikan fortfarande krymper skiten i skallen. Ska till onken på onsdag och hoppas få svar då, men har ännu inte fått mån läkartid, så vem vet...



Mark och jag pratade härom veckan. Vi har bägge känt att det varit så mycket uppgivenhet och tänk om ’när’ jag dör, inte ’om’.
Vi har ju kvar vårt hus i Australien som vi inte vill ha. Att hyra ut det går precis jämt upp och så fort något behöver göras hamnar vi efter. En stressfaktor helt enkelt. Samtidigt har vi (jag) känt att vi inte kan sälja, då min enda livförsäkring är bunden till det där lånet. Så om Mark väntar med att sälja tills jag inte finns längre, så försvinner halva lånet och MYCKET mer pengar blir över till ett hus här, och därmed ett betydligt lättare liv för familjen...  Samtidigt längtar vi ju efter att köpa hus här. Jag är alldeles för förståndig ibland.
Hur som, vi pratade och bestämde att OM nästa röntgen (alltså den här) visar bra så säljer vi huset och letar här i Sverige. Helst i Kimstad - så vet ni nån som vill sälja sitt hus till oss får ni gärna hojta till!
Mitt andra önskemål var att köpa hund. Jag saknar hund nåt enormt. När vi först var tvungna att ta bort Bandit kände jag att jag var färdig med hund. Tänkte att det är ju honom jag vill ha, inte hund rent generellt. Men nu när jag har varit sjukskriven hela hösten har jag varit så ensam. Har verkligen längtat efter hund. Dels som sällskap, dels för att komma ut lite mer...
Så förra lördagen snubblade jag över en sida på Facebook. ’Hundar söker hem’, där man adopterar gatuhundar från Rumänien. Där hittade jag en skäggig dam som hette Shana som jag blev helt betuttad i. Jag älskar ju lite raggiga hundar som Bandit. Tyvärr vill Shana inte bo med barn och det får man ju såklart respektera. Jag kollade runt lite och hittade istället Pippi, nån sorts vallhund som blir ett i mars. Jag anmälde intresse på henne och redan dagen efter ringde ’hundar söker hem’ till mig för en intervju. De berättade då att Pippi blivit bokad precis innan jag skickat min ansökan men att hennes syster Alva finns kvar och också väldigt gärna vill flytta till Sverige. Jag kollade igenom informationen om Alva och kände att hon skulle passa in bra i vår familj. Sen ringde de igen för en andra intervju och jag blev godkänd så igår bestämde vi oss för att Alva ska få flytta hem till oss i Mars! 
Välkommen till oss Alva ❤️

Jag är så jäkla glad - även om det känns läskigt att jag inte fått svar på röntgen än, det känns dessutom outhärdligt att vänta till i Mars men inget är väl som väntans tider...  Och jag ska ju leva tills jag är 89 så jag behöver ju inte oroa mig 😉
Så vi får väl se om det blir husförsäljning nästa vecka också 😊

Nu ska jag hämta barnen från förskolan och så ska vi bege oss till pulkabacken då vi ÄNTLIGEN fått massa snö 🙌

Må väl vänner! 

tisdag 2 januari 2018

Nytt År - Nytt liv eller hur var det nu igen?


Nu har vi välkomnat ett nytt år. Tack fan för det. 2017 var fram till Augusti ett av de bästa åren nånsin. Mycket familjetid, resa till Australien, resa till bästisen Martin på Irland, fast anställning, en fin härlig svensk sommar, familj på besök från Australien och mycket häng i stugan. Sen slog bomben ner.
Nu har jag tänkt och tänkt om lite. Har pratat mycket med en kille som för flera år sen var utdömd i den Svenska vården med en hjärntumör som inte skulle gå att bota. Han sökte alternativ och idag är han frisk. Han är vad man än tycker om alternativa vägar en stor inspiration och varje gång vi skriver blir jag så sjukt peppad och inspirerad. Han säger så extremt kloka saker! Tack Tim (om du råkar läsa det här) för de timmar du lagt på att peppa och inspirera mig!
Så i år är året jag på allvar kommer prova alternativ IHOP med cytostatika. Jag skulle aldrig välja bort traditionell behandling för alternativ men jag har hört mig för med Gill (min ängel i Australien ni vet) och hon har försäkrat att det jag tänker prova inte kommer ha någon negativ effekt på min behandling, även om hon heller inte tror den kommer hjälpa. Men hur ska jag veta om den hjälper just mig eller inte om jag inte försöker? Jag väljer att fokusera på de som verkligen lyckats med alternativ, inte fokusera på de som det inte gått bra för.
Jag vill ju liksom bara leva!
Tim pratar också mycket om psyket. Att man måste visionera ett långt friskt liv, annars sänder man automatiskt fel signaler till kroppen.
Så nu har jag övat ett par veckor redan, jag ska få barnbarn när jag är runt 60, och jag ska leva tills jag är 89! Så det så! Jag läser en bok jag blivit tipsad om många gånger, som jag haft länge, men inte börjat läsa förrän nyligen. ’Att överlista din cancer’.


Jag ska basa kroppen. Sluta med socker, gluten, mejeri och rött kött. Eller köttet tänker jag mest att jag ska minska rejält, sluta helt känns tufft just nu. Och lyssna nu; sluta med alkohol... 😳 (nu trillar kanske syrran av stolen i sorg över uteblivna vinkvällar)
Det låter som att jag dricker mängder men det gör jag faktiskt inte.
Men de där glasen vin som jag gärna unnar mig till helgen kommer jag bara unna mig vid väldigt speciella tillfällen. Jag ska unna mig livet istället för gift.
Så nu behöver jag hjälp. Hjälp från er jag träffar med jämna mellanrum. Peppning, tips på att lyckas, grymma recept på vegetarian/raw food-recept osv
Kanske inte bjuda på världens godaste sockerbomb när jag kommer på besök. Inte skaka på huvudet åt mitt infall. Jag vill verkligen satsa. Jag skulle inte må dåligt av att droppa lite kilon heller, då skulle jag kanske orka springa och ta mig igenom ännu ett vårrus! Med hjärnmetastaser! Fatta den kicken jag skulle få. Jag skulle till och med tillåta mig själv att gråta vid målgång då!

Slutet av 2017 var riktigt bra. Marks mamma är här i 4 veckor och det är så nyttigt och kul - framför allt för barnen.
Julafton var nog min bästa hittills i livet - och eftersom jag ska leva tills jag är 89 var jag inte ens vemodig. Den var bara perfekt! Jag var i Göteborg och fick hänga med min yngsta bror och halva hans familj en kväll. Jag saknar dom väldigt mycket och är så glad att vi fick ihop det! Jag fick träffa två goda vänner och deras män från Australien - god mat, superkul (ganska blöt) kväll i Västervik med sovmorgon på hotell.
Jag fick träffa Sarah som jag ’känt’ en längre tid via Facebook - en sk ’bröstsyster’. Det är konstigt att man automatiskt får ett band till andra bara för att man haft oturen att få liknande sorts cancer. Men det är faktiskt så att ingen annan riktigt förstår. Vi fikade och hade jättetrevligt och det känns verkligen som om vi känt varandra jämt.
Känner att vi kommer ses igen inom en relativt snar framtid!

Så vi välkomnade det nya året fyllda av energi. Vi hade en barnvänlig tillställning hos våra goda vänner Sandra och Martin. Barnen är typ bästisar med deras barn och det är så skönt när de leker relativt konfliktfritt så vi vuxna kan ägna oss åt god mat, dryck och meningsfulla konversationer.

Imorgon ska jag iväg till Linköping och hämta ut mer cytostatika. Jag är genomförkyld, har en pajad mage och händerna är skinnflådda, öppna sår för tillfället. Jag hoppas att det oxå hjälps av ny diet och fokus på att boosta immunförsvaret.
Jag brukar inte klaga men jävlar vad ont det gör!!! 😳

Jag hoppas ni känner samma förväntan på det nya året som jag gör! 
Kram till er alla! ❤️

fredag 8 december 2017

En evinnerlig väntan...

Den här grå årstiden är verkligen vedervärdig. Ge mig snö innan jag blir tokig på detta gråa färglösa landskap!
Har man inte ångest innan får man väl det när det är så grått och trist.
Vi har dessutom sjukstuga här hemma. Mark fick lunginflammation för ett par veckor sedan och har även knäckt ett revben, så vi har varit sjukskrivna ihop i 2 veckor. Onödigt att säga att det blir lite tjatigt att umgås dygnet runt på hemmaplan när ingen av oss är friska. Därtill ligger stressen i att leva på två sjuklöner så jag vill bara att han ska gå och jobba nu. Han har sjukintyg för nästa vecka oxå men han hoppas komma iväg på måndag. Jag hoppas oxå, 😜 Vi får se.


Igår var vi ute och gick runt strömmen när vi lämnat barnen. Och hade ett av de där jävla svåra samtalen om vad som händer sen. Vad händer när han blir själv? Hur vill vi ha begravning? Hur ska han klara allt, från vardagsslit med jobb, barn och hem till att ha en inkomst när man är van vid två? Mark bekände saker som han tänker och som plågar hans samvete. Som han inte ska ha dåligt samvete för men som blir så ändå. Jag vet inte om JAG hade fixat att vara den som står bredvid. Jag är hellre den sjuka.
Men det medför såklart att jag får dåligt samvete. För att jag åsamkar honom smärta.
Det är en så jävla sjuk situation!
Sen Augusti när jag fick besked om metastaser har vi liksom gått och väntat på att jag ska dö. Så visar röntgenresultatet att skiten krymper. Då har vi på nåt sätt lidit hela hösten i onödan. Och hur länge orkar vi vänta?
Missförstå mig rätt, men den här väntan och oron är vedervärdig. Då känns det ibland som om slutet faktiskt vore en lättnad.
Samtidigt som jag såklart aldrig vill det ska ta slut! Jag vill bara att cancerskiten inte ska finnas!!!!


Jag blir även arg när jag tänker tillbaka på den där dagen på lasarettet. När två läkare kommer in precis när jag flyttats från Norrköping till Linköping. Mark var hemma och hämtade mamma och barnen så jag var själv i rummet.
Då dom sa att det var riktigt illa, förmodligen fanns inte mycket fler alternativ så lev livet, ordna papper, förbered för döden.
Man ska inte få ett sånt besked när man är ensam. Helst inte när det inte är sant. Min onkolog har fler äss i rockärmen när den här behandlingen slutar att funka.
Det gör mig så arg att den där positiviteten och livsgnistan togs ifrån oss den där dagen. Att det hela hösten funnits ett stort ångestmoln som skymt vår sol.
Jag tänkte inte så mycket på det då men jag blir jättearg när jag tänker på det nu! Vad tänkte de där läkarna egentligen?
Jag är rätt tuff psykiskt och klarar mycket, men där och då borde jag brutit ihop fullständigt. Jag gjorde inte det. Jag har fortfarande inte brutit ihop. Jag har haft tuffa dagar men jag håller samman, på gott och ont.

Nu längtar jag innerligt till julen, att få umgås hela dagen med så många av de jag älskar kommer vara ovärdeligt i år. Att jag faktiskt fick vara med, det var det nog ingen som trodde den där vedervärdiga dagen i Augusti.

Ta hand om varandra! 

söndag 26 november 2017

Överkonsumtion utan dess like!

Shoppinghysterin har nått sin kulmen i och med helgens/veckans/fredagens Black Friday-rea.
Jag var själv och kikade lite men handlade inget då jag faktiskt inte behöver nåt.
Julklapparna är färdigköpta och jag har inte överdrivit i år heller. Jag tycker som bekant inte att det är mängden julklappar som räknas, utan vill att mina barn också ska tycka att det viktigaste med julen är att umgås och ha trevligt med de man älskar.

Men den här hysterin med julklappar och black fridag visar ju faktiskt att vi har en del pengar att konsumera. Även om vi inte tycker att vi har mycket pengar, så är de flesta av oss väldigt lyckligt lottade i livets lotteri. För vi har inte en enda av oss förtjänat att födas i just Sverige. Det är en ren slump. Världens bästa land. (jag veeeet att vi har problem i det här landet med men det är fan en piss i Mississippi mot vad andra länder har)

På facebook häromdagen sprang jag på ett inlägg från Giving People, där man kan ge en julklapp eller liknande till någon som väldigt troligt inte kommer få någon annars. Väldigt fint tycker jag.
Jag skänkte 300 kr totalt, det räcker till en julklapp och en matkasse till en familj. Det är såklart inte bara nu i jul det behövs, matkassar har de året om. Det är nu vi verkligen kan visa vilket solidariskt folk vi svenskar är.
Det finns såklart andra organisationer att ge till också, man kan ju välja nåt som ligger en varmt om hjärtat. Men vi har helt klart ingen anledning att säga längre att vi inte har 'råd' att ge till välgörenhet, för det är i December vi visar vilket oerhört överflöd av pengar vi faktiskt sitter på.



Jag handlar mina matvaror på Willys. Utanför Willys sitter varje dag en kvinna som heter Pamela. Hon är 23 år och kommer från Bulgarien. Jag pratar alltid med Pamela och undrar om det är något speciellt hon behöver. Jag bär sällan kontanter som jag kan dela med mig av, så jag brukar köpa något hon vill ha. Många gånger data till mobilen så hon kan se sina barn i videosamtal. Och ofta blöjor. Hon brukar få vår pant.
Igår eftermiddag när jag var och handlade kände jag hur jävla orättvist livet är. Vi har alla våra problem men vi är åtminstone inte hemlösa och tvingas sitta utanför en affär i iskyla och tigga pengar. Så jag bjöd med henne in att handla med mig. Då kunde hon värma sig lite också. Vi gick där inne ganska länge, hon fick plocka lite vad hon ville. Vi pratade mycket. Hon var så tacksam och sa hela tiden att jag var en fin människa. Jag berättade jag berättade att jag är sjuk och att det har gjort mig till en bättre människa. Jag har alltid varit omtänksam och givmild, det sitter liksom i hela mitt väsen att dela med sig till de som inte har det lika bra. Och även om vår situation såklart ändrats sen jag blev sjukskriven och vi inte har det lika gott ställt så har jag ju faktiskt råd att hjälpa nån på mitt eget sätt. Jag frågade om hon ville följa med hem till oss och äta middag men hon kände att hon inte hade 'råd' att ta ledigt en eftermiddag med så mycket folk i rörelse. Så jag körde istället hem och åt med min familj, packade en varm matlåda till Pamela och åkte tillbaka med den.
Och har man VERKLIGEN inte råd så kan man ge av sin tid.
I Norrköping har vi Förrådet som min gamla kompis Marcus och hans Jessica har dragit igång. Där kan man åka och hjälpa till med sin tid om man inte kan avvara en slant. Har man inte tid kan man skänka kläder och liknande. Ett fantastiskt initiativ av genuint vänliga människor.


Man kan höra av sig till nån kvinnojour, härbärge, gruppboende och höra om man kan göra något för att ge andra utsatta människor en bättre jul.
Julen är min mysigaste högtid, men jag är väl medveten om att det för många är en väldigt tuff tid. Många är ensamma, en del pga psykiska besvär, andra för att dom inte har någon familj av en eller annan anledning. En del gamla är för skruttiga för att ens kunna ta sig någonstans. En del människor tvingas mot sin vilja jobba och är ledsna över det.
Det finns så många som skulle kunna dra nytta av vår välvilja och omtanke.

Jag vet inte vad som händer efter döden. Men jag tror på nån sorts fortsättning, och om jag då kan gardera mig om en trevlig tillvaro genom att vara ödmjuk och snäll i det här livet är det så värt det. Om inte annat tänker jag att det kanske är MIN familj som får det tufft i framtiden och då kanske andra ställer upp på dom.

Så vad jag vill med det här inlägget är att utmana varenda en av er att skippa minst EN julklapp ni hade tänkt köpa och istället ge den summan till välgörenhet, en tiggare eller nåt annat som känns bra att ge till.



måndag 6 november 2017

Fokus på relationer...

Nu är vi hemkomna efter en helt fantastisk helg i Abisko. Mark och jag åkte med min brorsdotter Lisa och hennes sambo Tobbe. Inget norrsken men vi har gjort så mycket andra grejer och haft så kul tillsammans att det faktiskt inte gör så mycket. Norrskenet hade varit en bonus, men resan var en fullpoängare ändå. Jag sa faktiskt när vi skiljdes åt i natt att det bästa med hela resan var att vi gjorde den tillsammans. Att ha nån att dela upplevelsen med. Att prata minnen med.
För relationer är allt.
Fantastiskt sällskap
Fantastisk plats

Väldigt få ångrar på sin dödsbädd att de inte har badat med delfiner, eller att de inte sett alla världsdelar. De flesta ångrar att de inte gav sina relationer tillräckligt mycket.
Och då är det inte bara ens partner och barn, utan övrig familj, vänner och andra relationer med människor man bryr sig om.
Barn t ex behöver inte en miljon grejer, de behöver trygga relationer där de vet att de är älskade.
De behöver umgås med folk som älskar dom. Ofta. Eller så ofta man kan. Skäm bort barnen med kärlek, inte grejer. Det är kärleken dom kommer minnas när dom blir stora.
Jag känner mig så lyckligt lottad som har kunnat bidra till att mina barn, när jag själv inte kommer kunna finnas där, i alla fall alltid kommer ha en väldig massa människor som älskar dom helhjärtat och kommer finnas där för dem närhelst de behöver.

Det är och har alltid varit, jätteviktigt att umgås med min familj och mina vänner.
Nu när vi bor långt ifrån Marks familj ser vi ändå till att prata på facetime minst en gång i veckan. För jag vill inte att barnen, de få veckor per år de träffas i verkligheten , ska vara blyga för sin egen släkt. Och det har de aldrig behövt vara. När vi bodde i Australien pratade vi ofta med min familj och varje gång vi kom hem till Sverige sprang barnen direkt fram till alla i familjen, för de 'kände' ju dom så väl redan för att vi sett varann på en telefonskärm minst en gång i veckan.

I morse nåddes jag av tråkiga besked att en tjej jag 'känner' via cancerkretsar på facebook återigen drabbats av ett bakslag. Jag blir så förtvivlat ledsen över att cancer ibland är så jävla envis.
Hon har som jag två relativt små barn. Fan.
Då tänkte jag igen på relationer.
Hur viktiga de är.
För ingens liv är ju givet.
Jag känner själv att jag om jag skulle kolavippa imorgon faktiskt har bidragit mycket i mina relationer.
Jag har umgåtts mycket med min familj, de vet hur mycket jag älskar dom. De vet att jag är fullständigt trygg med att de kommer se till att Mark och mina barn har det bra och hjälpa dom så gott det går. Jag träffar mina vänner regelbundet. De vet nog oxå hur mycket jag älskar dom och hur mycket dom betyder för mig.
Framför allt vet jag att mina barn inte tvekar en sekund på hur mycket jag älskar dom!
Nu på hösten blir det lätt att man sitter hemma och häckar - men åk till varann och häcka istället! Spela spel, umgås och bry er om varandra. Snart är det jul också, den högtid vi umgås mest och jag längtar. I 10 år i Australien hade jag en vidrig hemlängtan vid jul, för att jag visste att min stora familj satt tillsammans och firade och jag inte kunde vara med.

Förra året var vi runt 20 personer och det var så jäkla mysigt. Jag älskade det, Mark älskade det och framför allt barnen älskade det. De hade nästan alla sina kusiner att busa med och dom älskar att hänga med dom!
Marks mamma kommer hit i år också så barnen får umgås med båda sidor av släkten!
Ta inte era relationer för givet - det krävs att man ger lika mycket som man får för att det ska funka.

Må väl - ta hand om varandra.