måndag 17 september 2018

Biverkningar från hell och sömnlöshet...

Jag åkte ju in igår för att få behandling, men hade ju som sagt lite ’fynd’ biverkningsmässigt att visa upp. Jag är full av stoooooora bristningar, sår i de bristningarna, något som ser ut typ som finnar på hela benen, ser lite suddigt, har känselbortfall i fingrar och sist men inte minst sår i hela munnen av svamp. Mina ärr har spruckit, jag brister under armhålorna, mina mungipor spricker, och det kliar nåt jävulskt på utvalda delar av kroppen.
Så efter en timmes väntande blev det till slut bestämt att jag kunde få min behandling som vanligt, men att vi plockar bort antikroppen Avastin som skulle kunna hjälpa mig att trappa ned på kortisonet. 

 Suck och stön, men det här jävla kortisonet gör mig vansinnig!!! Det är fantastiskt vad det gör men fy för bövelen vilket rävgift det oxå är!
Tänkte visa lite bilder på min nu mer sargade kropp, bryr mig som sagt inte om hur den ser ut men nu gör den ju ont, och kliar, och ställer till besvär. Sluta titta nu om ni inte vill se en sjuk, förfallen tantkropp! 







De röda prickarna på låret är små proppar som är som finnar. Aj fan kan man säga. I övrigt ser ni ju bristningarna, där huden som brustit är typ papperstunn, eller som när man blåser upp ett tuggummi. 


Fick en ganska konstig kommentar från en anonym ’Ullis’ på mitt förra inlägg (kanske jag som överanalyserar men den kändes lite plump.) Hur som helst består inte mitt liv bara av ’trevliga’ saker, mycket tid går även till att vila, åka på läkarbesök/röntgens, ta blodprov och annan skit. Men klart jag vill passa på att göra saker när jag kan (vet inte ens varför jag försvarar mig). Jag är dessutom den sortens person som försöker stärka och stärkas, så att älta allt negativt hela tiden hjälper liksom inte. Nog om det, kommentaren kanske inte alls var menad så som jag tolkar den.

Anyway, nu ska jag se om jag kan somna om någon timme innan Ebbe och jag ska gå upp och starta vår dag! 

Hej på er! 

söndag 16 september 2018

4-årsdagen!

Då har det passerat 4 år sedan den där eländiga dagen då jag fick reda på att jag hade bröstcancer. Då allt svartnade och jag trodde jag skulle dö inom ett par dagar. Så blev det ju inte såklart men datumet 15 september kommer alltid klinga illa i mina öron.

Hur som helst har det ju hänt en del sen sist jag skrev!
Vi har haft en hejdundrande fest för att fira livet och min 40-årsdag lite i förväg då vi inte vet status på mig 1 Oktober. Och det var så kul! Så många människor kom, (över 100 pers) och jag tror de flesta hade jättekul!



Min ex-svåger fixade trubadur, Bistron Söderköpings/Hylinge golfklubb lagade fantastisk lasagne åt oss (kolla in deras många evenemang i höst - det är supergott!), folk höll tal och bara minglade! En insamling hade dragits igång och vi fick ihop en slant att skapa minnen för! Underbar fest och även om det var svårt att få tid för alla tror jag de flesta hade det jättekul!
Jag hade ett gäng ’bröstsystrar’ sovande hos mig så jag gick och la mig 4.30! Helt sjukt!
Så nöjd och lycklig!

Jag har även påbörjat ny behandling och levervärdena har faktiskt blivit lite, lite bättre! Tyvärr mår jag lite tjyvens av den  nya men det kan jag ta i ett par dagar bara jag får finnas kvar. Jag känner dock av att kroppen förfaller. Att ta sig upp från sittande utan stöd är nu omöjligt. Trapporna nere i farstun är en mardröm. Trapporna i lägenheten är nästintill omöjliga. Tora har fått flytta upp i vårt gamla sovrum och vi har tagit hennes på nedervåningen. Jag har fått en ’huvudupphöjare’ till sängen så jag kan sova lite bekvämare utan att få ont i huvudet (gravitationen gör att ödemet blir värre), jag får sår, rodnader och svullnad väldigt lätt. Jag har vedervärdig svamp i munnen. Och en heltrasig mage.

Mina enorma bristningar brister i sig själva då huden är som papper

Misstänkt bältros fast ändå inte. Är så svullen att det ser ut som en liten tutte igen.

Men jag har varit så förskonad mot biverkningar förut att jag tänker att det är slut på turen nu. Ska erkänna att vissa dagar känns livet helt ovärdigt och man önskar nästan att det bara kunde ta slut. Men dom tankarna får jag spara för jag vet att det bara kommer bli värre!
Alla jag träffat på LAH har hur som helst varit underbara! Vilket team dom är! Jag har ringt och rådfrågat om saker (som att jag fick en ’krater’ på ryggen helt plötsligt) och fick även komma upp dit och visa min svullnad och rodnad som utvecklat sig på bröstet i torsdags morse. Ser ut som bältros men infektionsvärdena är alldeles för låga för det? Vet inte vad det är men nu äter jag penicillin och ser om det kan ändra något, är nu på dag 3 utan att det gjort skillnad men jag hoppas ändå!

Vi har även varit på besök hos goda vänner i Gimo, de är oxå hemflyttade från Australien och deras vänskap är så energigivande. Barnen leker så bra ihop och allt är så enkelt när man är där.

I fredags åkte vi till Tranås. En kväll som syrran och Nisse bjöd på och som efter mycket krångel från min kära makes sida blev hur bra som helst. God middag, dryck och musikquiz! Och allvarsamma konversationer om begravning och sånt men vi fick det mesta utrett tror jag. Låtar och mina önskemål i alla fall, sen får mina kära bestämma resten, jag kommer ju liksom inte vara där...
och igår kom brorsan och hans tjejer upp från Göteborg. Jag vilade på dagen men på kvällen gick vi ut och åt på Pappa Grappa här i stan och hade fantastiskt trevligt! Idag var vi iväg till Kolmården en heldag så jag är helt färdig. Den är VÄLDIGT backig den där parken och backar är inte min starka sida. Nu har jag värkande rygg och vadmuskler och onda knän efter ett misslyckat resningsförsök från en alldeles för låg bänk. Det var oerhört sorgligt att säga hej då till min bror, då det troligtvis var sista gången vi sågs. Och jag ser honom inte gråta ofta. Tror ett av mina allra viktigaste avskedsbrev kommer vara till honom. Finns så väldigt mycket jag vill säga till så många. Ska sätta mig på allvar och skriva, justera och skriva om.

Så vi får se vad kvällen bjuder på sen, kanske lite organisering av lägenheten skulle vara på sin plats - om orken infinner sig... ( det gjorde den inte - jag har redan gått och lagt mig )

Imorgon är det dags för behandling igen - suck. Kl 13. Mitt på dagen vilket suger lite, men jag vet att man får anpassa sig, jag är tyvärr inte den enda med cancer i Region Östergötland.

Ta hand om varann hörni!
På återseende!

tisdag 21 augusti 2018

En vecka har hunnit gå!

Imorgon har det gått en vecka sedan det där jävla beskedet. På torsdag en vecka sedan vi berättade för barnen att ”mamma kommer dö snart”.
Jag har (som den självplågare jag är) sett hundratals filmer där man berättar för barn att slutet är nära, eller rentav säger farväl. Jag kan säga att INGEN av dessa filmer kunde förbereda mig på hur det var. Vidrigt är väl det närmsta jag kommer. Fullständigt fruktansvärt. Tora blev så ledsen, och sen så arg. Hur vågade jag säga nåt så fasansfullt??? Mark som alltid är relativt samlad hulkade av hennes reaktion och jag kände mig så jävla skyldig!!! Att jag sårar de jag älskar så innerligt.
Det var hur som jävulskt jobbigt, och Ebbe grät och skrek oxå att jag inte fick dö. Ringde sen syrran som kom. Tora kastade sig runt hennes hals och sa ”min mamma kommer att dö”. Och syrran svarade helt enigt med Barntraumateamet ”jag vet”.
Barntrauma säger att barnens reaktioner då var helt normala, och är det nu oxå när de inte direkt säger nåt alls. Men tydligen hade Ebbe sagt nåt på förskolan idag. Det var mamma som återberättade och hon är lite förvirrad så jag ska kolla med personalen imorgon. Tora satt även och kollade på Vaiana (moana) idag och började storgråta när farmodern kom tillbaka som rocka och vill att jag ska komma tillbaka som en fågel och hälsa på henne varje dag!!! Jag sa att när helst hon vill så finns jag i hennes hjärta och att jag vill att hon ska berätta om allt för mig. Det som gör henne glad, ledsen och arg. Om det händer nåt speciellt på skolan eller om hon bara vill prata blaj. Jag kanske inte svarar men jag har lovat att lyssna. Så storgrät vi! Usch fy fan.

Sen på torsdagen kom resten av släkten (typ) hit och vi käkade pizza och pratade om livet och ickelivet.


 Men en vecka har hunnit gå och än mår jag bra!
Nästa lördag ställer vi till med stor baluns för att fira livet medans vi kan, när vi mår bra! Ska bli kul! Och vemodigt såklart - det är ju sånt jag hatar att missa i framtiden!

Idag blev jag för övrigt inskriven hos LAH (hemsjukvård) så jag har möjlighet om det känns bra för alla i familjen att vårdas hemma sista tiden. Jag har ju något av en fobi för att dö ensam och jag vill absolut inte ligga på hospice! Kan jag vill jag dö hemma helt enkelt. Ett möte kommer bokas för att se vad jag behöver hjälp med just nu och sen får vården utökas vartefter det behövs. Jag är glad att dom finns och samordnaren jag pratade med var verkligen hur trevlig som helst!


Det ska faktiskt alla vi kommit i kontakt ha cred för, dom är vänliga och inkännande. Riktiga änglar. Hade fasen inte kunnat ha deras jobb. All eloge!

Tora började ju skolan i måndags. En dag jag för nästan 4 år sen ALDRIG trodde jag skulle få uppleva! Ett dokument i min dator är ett brev till henne om den dagen, vad jag ville säga. Nu fick jag säga det istället och ett nytt brev kommer skrivas. Ett minnesbrev, där jag berättar om hur fin jag upplevde dagen. Vilken lycka!








Nu ska jag sova, vi har inte riktigt kommit in i rutinerna så morgnarna är lite av ett kaos än så länge.

Må väl världen!

onsdag 15 augusti 2018

När man inte får vara med...

Idag kl 14.30 hade jag alltså tid hos onkologen för att få röntgensvar och få svar på veckans prover.
Jag har haft en extremt dålig magkänsla och verkligen känt att nu får jag inga fler chanser. Jag har levt på övertid så länge redan.
Det var med tunga sinnen vi åkte till Linköping.
Hur förbereder man sig för dåliga nyheter? Även om man vetat så länge att de dåliga nyheterna kommer förr eller senare är det svårt att förbereda sig. Helst eftersom jag är så ’frisk’ som jag är. Det blir lätt att man glömmer bort att man faktiskt är döende.
Och det var ju inga bra besked jag fick idag. Det växer. Så det knakar. I hjärnan. Och i levern. Och hon hade inte nåt hopp att ge mig. Vi ska prova en ny sorts cellgifter, men hon trodde inte särskilt mycket på den. Om den funkar så blir det sannolikt inte särskilt länge. Hon beordrade att prata med Barntrauma om vägledning men barnen måste få veta NU att mamma kommer dö snart. I regel går det väldigt fort när det börjar fara iväg.

Var hemma hos min MASBV (min allra snyggaste bästa vän) Nalina i helgen. En hel helg med bara hon och jag och hennes härliga tjejer. Yatzy, kortspel, god mat, en del snacks/godis, tuffa samtal, asgarv, storgråt - allt. Hon är så bra för mig. Jag kan vara brutalt ärlig med mina känslor, ösa ur mig all ångest.
Vi pratade om att jag inte är rädd för att dö, jag tror det kan vara ganska skönt att dö och jag tror på nån sorts värld typ Nangijala, där man inte har ont och lider, och där man inte tycker tiden går så långsamt tills man ses igen. Men man är liksom rädd för det man går miste om.
Här är lite exempel på saker jag är jätteledsen att missa framöver. Det är dom vardagliga sakerna mina vänner - kom ihåg det ❤️

Äta hallon direkt från busken i stugan.

Känna gräs mellan tårna.
Fråga mina underbara (nåja) barn varje dag hur deras dag har varit.
Ringa min mamma och säga god morgon. 
Gå på quiz.
Lyssna på Pearl Jam. 
Försöka få till en dejt med Katta & Camilla.
Frossa i sushi.
Dricka julmust.
Fira jul.
Gosa med mina fina, underbara syskonbarns barn. 
Tjata på barnen.
Säga till alla jag älskar att jag gör det! 
Sitta på en servering i Bangkok och äta streetfood och ta en Singha. 
Hänga på en tropisk strand i Asien och snorkla när andan faller på. 
Spela yatzy med Nalina.
Ha spelkvällar med Mark. 
Knäcka escaperoom med Johanna & Petra.
Sucka över vad jag ska laga för mat. 
Gå på konsert.
Hänga med släkten - dysfunktionell men underbar!!!! 
Sova i stugan.
Cykla en ljummen vårkväll.
Stressa till förskolan. 
Fira mina barns födelsedagar.
Se Ebbe börja skolan.
Stå med studentskylt och stolt fira att barnen tagit studenten.
Trösta vid barnens första hjärtesorg. 
Titta på skräckfilm med Alexandra. 
Frysa på fotbollsmatcher varenda helg.
Gråta.
Sucka över tonårsattityder.
Se klart the Handmaid’s Tale. 
Köra upp ansiktet i solen den första varma vårdagen. 
Sortera strumpor.
Sova middag på soffan.
Jobba.
Skratta tills jag knappt kan andas.
Åka skidor.
Bada i skärgården.
Dyka.
Åka pulka, grilla korv och marshmallows.
Hänga med kompisar.
Lyssna på svenska kriminalromaner. 
Fredagsfira med Alex & Sigges podcast. 
Upptäcka nya platser med min Mark.
Vika tvätt.
Äta kräftor.
Meta abborre.
Oroa mig över att alla jag bryr mig om har det bra i sitt liv. 
Tömma diskmaskinen.
Bädda rent i sängen.
Kolla på trash-tv som ’real housewives’, ’paradise hotel’ och liknande. 
Hänga på uteserveringar.
Äta glass.
Kvällsbada i en sjö. 
Äta på tok för mycket tapas. 
Läsa godnattsaga.
Dricka glögg.
Andas. 

söndag 5 augusti 2018

När man lever på lånad tid...

Det har gått över ett år sedan den där vidriga dagen när jag fick besked om mina hjärnmetastaser. Och jag tänkte inte ens på den, glömde liksom bort. Brukar ha ångest som sjutton alla årsdagar men med härligheten som infann sig av att umgås med min familj och min bror och hans familj gjorde att jag helt enkelt glömde bort! Så skönt.

Förra årets blogginlägg.... 

Men nu kommer jag ju ihåg, så nu kommer ju ångesten såklart. Eller är det ångest? Jag lever ju! De gav mig veckor!!! Jag har redan fått över ett år! Och fram till i februari var ju faktiskt allting riktigt bra, det är efter det vi har stött på lite problem med hälsan. Slaganfall, yrselattacker, fallolyckor, borttappad läsförmåga och nu senast taskiga levervärden. Jag vet att jag lever på lånad tid men jag är ändå inte redo för kroppen att lägga av. Det kommer jag väl iofs aldrig att bli.
Nu efter att jag vet att levervärdena är dåliga ser jag att jag kanske haft symptom ett tag. Att jag är lite extra trött. Min mage kanske inte är kortisonsvullen, jag kanske har vätska i buken vilket är ganska vanligt vid en skruttig lever. Jag är faktiskt öm när jag trycker på levern. Jag kan inte äta ohämmat längre, jag blir mätt! (Trots kortison)

Vi hade en underbar vecka i Kroatien. Slapp, sol, bad, god mat, lek, häng och familjetid. Jag träffar inte min bror och hans tjejer så ofta då de bor i Gbg så det var värdefull tid och jättemysigt. Barnen (framför allt Tora) tycker så mycket om Morbror Jocke och kusinerna och grät floder när vi sa hej då. Vi får väl bli bättre att ses helt enkelt.





















Hade inga problem att vila min lever från alkohol, finns många goda alkoholfria cocktails som är festliga att smutta på.
Mark och jag var ute på tu man hand en kväll och då slog jag till med ett glas rött.
Men TREO!!! 


Herregud vilken skallebank man får vid avvänjning! Jag har varit tvungen att fuska. Har tagit typ en varannan dag, för att må drägligt. Nu när vi är hemma får jag göra en helhjärtad insats, men det är ju trist att vara på semester och inte må bra.

Imorgon är det dags för nya leverprover OCH röntgen. Får svar på proverna imorgon. Röntgen brukar ju vara två veckor men gissar att de vill ha ett svar snabbare så de ser 1, vad som händer i hjärnan och 2, vad som händer i buken. Men det är bara en gissning. Det kan lika väl gå två veckor (eller mer)

I övrigt fortsätter vi njuta av denna sommar, den kommer väl pratas om i hundratals år!
När det är så här varmt saknar jag Australien och att bo vid havet. Bara ta sig ner snabbt och hoppa i vågorna, och ha AC inne. Det har varit så underbart att sova i AC i en vecka!
2 veckor kvar av barnens ledighet. Jag räknar ner. Ebbe är inte jättekul att ha att göra med alla gånger,  idag ville jag typ gräva ner honom i landet vid stugan. (Obs! Typ! Min mamma tror att jag menar allvar när jag säger sånt och blir helt förskräckt)

Ingen skulle väl märka om jag gömde Ebbe där till 20 Aug? 

Och i helgen ska jag till min MASBV (Min Allra Snyggaste Bästa Vän) Nalina i Växjö och ha egentid. 


Jag bestämde mig för att åka dit efter att någon annan varit helt ute och cyklat och varit elak mot mig helt oförtjänt. För att jag ska tanka kärlek istället för hat. Hat är inget bra. Hata inte. Själen blir ful av att hata. Och inte mår man bättre för det. Så är det.
Det ska i alla fall bli så härligt att komma iväg!

Men först ska väl veckan bjuda på Quiz, Norrköpings Augustifest och häng i stugan.

Ha en fin vecka alla!

onsdag 25 juli 2018

Man lever så länge (man har en) lever...

Nu har besökarna från Australien åkt hem och vi har haft nästan två veckor för oss själva. 
Vi har hängt med kompisar i Skogsgården, en kursgård som KFUM har hand om, det var massa barn där i Tora och Ebbes ålder så dom hade sjukt kul! Vi kunde gå och bada vid sjön hur vi ville och barnen sprang omkring i skogen. Nu vill dom sova över var vi än åker 😂😂













Vi tog oxå en sväng ut till skärgården, så härligt! Såg både örnar och ormar och barnen badade massor och lekte med maneter och hade det hur kul som helst! 

Spanar efter maneter

Det är ju så varmt att bada är typ det enda man kan göra. Tur vi har mamma och andra änglar som skjutsar oss så vi kommer iväg. 

Och så i fredags kom mina goda vänner från Australien, Meg och Colleen, och vi var ute på Urbane Goat här i Norrköping och åt. Jag törs nästan säga att det är en av Sveriges bästa restauranger. Asian Fusion är det och deras sticky pork och noodle salad är det i särklass godaste jag någonsin ätit! 👌

Urbane Goats underbara sticky pork

Har ni vägarna förbi Norrköping är ett besök där ett måste, och bor ni i Norrköping och inte har varit där är det bara att boka NU!!! 

Så till veckans nyheter. Förra måndagen var jag iväg och tog blodprov inför onsdagens uthämtning av ny cytostatika (som jag tar hemma i tablettform). På onsdagen nån timme innan jag skulle bege mig till Linköping ringde läkaren och sa att jag inte behövde komma för mina levervärden var på tok för dåliga. Va?! Jag som alltid haft perfekta levervärden?!? 
Så vi bestämde att låta levern vila en vecka och sen ta nya prover i måndags. Då har levern alltså fått vila från alkohol och Treo oxå (jag är halvberoende av Treo vilket suger just nu). 

I måndags var jag även iväg med barnen till Rebecca på liten återträff från vårt rehab i maj, tyvärr gjorde sjukdom och semestrar att vi bara var 3 stycken men vi hade det sjukt mysigt. Hon bor på landet precis bredvid en sjö och det var så himla idylliskt! 

Det är i Fjällskäfte man ska bo  

Men så ringde läkaren och sa att proverna var ÄNNU sämre den här veckan, så nu går jag alltså helt utan behandling tills vidare. Det är ju fan att det som håller mig vid liv dödar mig på ett annat sätt. För utan levern lever man inte så länge.
Jag vet inte vad som är värst, att dö för att levern lägger av helt eller för att hjärnan blir uppäten av cancer?! Men vi håller tummarna för att levern repar sig helt enkelt! 

Hur som tyckte dom att jag definitivt skulle åka till Kroatien den här veckan, så tar vi nya prover och röntgen den 6:e Augusti!

Kroatien ja, efter en jäkla massa drama och en mor som nästan ville ställa in hela resan är vi nu taggade till max. Tora har simmat massor i sommar och nu ska vi finslipa simtagen med hjälp av morbror Jocke som är gammal elitsimmare. Jag ser fram emot att lyssna på ljudböcker och svalka mig i havet.

Och så har jag ju för sjutton varit i Göteborg med fina Icka och kollat på Guns N Roses. 25 år senare. Det var skitbra, så mycket nostalgi och minnen! Guld värt, tack Icka för den fina presenten! 



Då har jag uppdaterat klart för den här gången! Ta det lugnt i värmen och grilla för guds skull inte. Tycker det borde bli rökförbud oxå, folk är helt vanvettiga med sina fimpar. Usch! 

Over and out.

måndag 9 juli 2018

Det är i det mest normala man är onormal

Nu har vi alltså besök igen. Marks son Jack är här och hälsar på i 2 veckor sedan förra helgen och nu i lördags kom även Marks pappa och syster.
Barnen älskar när storebror är här

Vi var och kollade på matchen i tisdags, i onsdags åkte vi och badade i Sörsjön och Mark, Jack och Tora klättrade på äventyrsbanan där! Den rekommenderas! Tora tyckte den var sjukt kul och det blev många tårar när tiden väl var ute 😭
















På torsdagen åkte vi till Kolmården så Jack kunde åka wildfire.
Vi valde torsdagen för att det skulle vara lite svalare då med en prognos på 21 grader. Den stämde inte. Det var typ 28 grader och gassande sol!! Jag höll på att krevera. Det finns dessutom typ INGEN skugga om man inte gömmer sig i skogen.



Plättar hör till på Kolmården

Här började jag bli jävligt bitter över livet. En sån jäkla vidrig känsla av avundssjuka infann sig över mig och jag blev skitledsen. Era friska jävlar, ibland hatar jag er av hela mitt hjärta. 😜
Nejvars, men lite så känns det. Jag orkar inte bära mina barn, eller lyfta upp dom på mina axlar så de ser bättre. Jag kan inte åka karusell (förutom skalmans bilar), jag kan knappt ta mig runt i parken pga alla jäkla backar. Jag kan inte ens sätta mig och äta glass med dom då det är sol överallt och jag blir överhettad. Det gör mig bitter.
I lördags kom även Marks pappa och syster, de stannade i Sthlm på egen hand tills i söndags då vi åkte upp för att åka på Ålandskryssning. Väldigt trevligt men tyvärr samma sak där, bland alla friska blir det så påtagligt att man är sjuk. Och folk har tappat vettet tror jag, de STIRRAR på mig. Jag vet att jag är sjuk men jag måste väl få göra saker jag med?
Men vad jag ville säga är att jag orkar inte dansa runt med mina barn (och vill heller inte bli glodd på)  på dansgolvet som dom älskar. Jag orkar inte sitta med i lekrummen pga ljudnivån. Jag orkar inte springa upp och ned i trapporna hela tiden. Jag vill och försöker vara som ’alla andra’ men det går inte. 














Jag är dessutom sjukt medveten om hur jag ser ut och vägrar därför vara med på kort, så det kommer kanske inte ens kommas ihåg att jag faktiskt var med de här dagarna.

Nu blev det ett jäkligt bittert inlägg så här på morgonkvisten när jag vaknade kl 4 och att somna om tycks vara omöjligt.
Men ibland är jag bitter som fasen, och avundssjuk. Inte trevligt för mig eller andra.

Nu har jag andra roligheter att se fram emot, 2 av mina bästisar från Australien kommer den 20:e, då ska vi ut och käka på favoritrestaurangen. 21 ska jag på Guns n Roses med min fina Icka. Ser fram emot häng då det händer på tok för sällan. 



Och sen är det ju dags för släktresa till Kroatien den 27!
All inclusive låter så ljuvligt i mina öron. Jag ser fram emot många timmar i halvskugga vid poolen eller stranden. 




Idag ska jag göra typ ingenting. Jo, jag ska frossa i hallon ute i stugan för vi har så sjukt mycket. Och kanske slänga ihop en paj och bara vara onyttig. Men jag ska vila hjärnan, kanske lyssna på en bok, det var ett tag sen. Bara stänga av. Egentid är ju viktigt för mig och det blir det inte mycket av när man har semester.  Idag ska jag lämna över till alla andra att roa sig själva 😊

Ha en fin tisdag folkens!