torsdag 12 oktober 2017

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?


Nu i oktober är det mycket fokus på bröstcancer. Superbra! Mer pengar behövs alltid!
Många motsätter sig rosa bullar då ’socker triggar cancer’ och så vidare. Jag tror absolut att kosten är viktig, men jag tror inte de flesta som får cancer fått det av att äta för mycket socker. Hur förklarar vi då barncancer - de har ju inte ens levt tillräckligt länge för att sätta i sig särskilt mycket socker.
Själv vet jag inte vad jag gjort för att ’förtjäna’ det här ödet. Jag tror otur. Knasiga gener.
Jag tror åtminstone inte att jag själv vållat det här skitet, och skuldbelägger inte mig själv, och jag tycker inte nån ska skuldbelägga sig själv eller andra. Det finns alltid dom som levt ett ’värre’ liv som inte drabbas. Sen vet ju alla att motion är bra för alla, att det inte skadar att äta mindre socker, tillsatser och onyttiga fetter, men att man drabbats för att man inte gjort nåt av det tycker jag man ska undvika att tänka.

Men jag vet heller inte vad jag gjort för att förtjäna all kärlek jag får!
Mark hade styrt till min födelsedag med videohälsningar från mina vänner, gamla och nya, nära och långt bort. Ihopklippt blev det 1h och 49 minuters kärlek. Hela familjen som var och firade mig satt samlad och tittade. Grät och skrattade. Oerhört fint gjort av min man, och oerhört fint av alla som gjort sig besväret att göra en film. Jag var så rörd. Tänker att det kommer vara kul för mina barn sen att se att mamma faktiskt var ganska omtyckt.
Och insamlingen till vår resa. Vilka härliga människor vi känner! Hur kunde vi ha sån tur?
Dessutom när vi kom hem från resan hade en av mina kära vänner, Anja, varit och städat och stylat hela lägenheten. Både Mark och jag är oorganiserade och stökiga av oss, inget har liksom nån plats och kläder hamnar ofta på golvet. Det är alltid kaos hemma hos oss!
Nu är det vääääldigt organiserat, skinande rent och fint. Inte bara det, hon hade fixat nya gardiner, det stod fina lampor och ljusstakar överallt och det luktade ljuvligt! Så tacksam! Nu ska vi banne mig hålla det så här fint!
Och det är ju såklart inte bara pengar och städning jag är tacksam för, jag är såklart lika tacksam mot dom som hänger med mig! Träffar mig och fikar, äter lunch, promenerar eller går på quiz!
Jag älskar att hänga med mina vänner!

Men köp nu rosa bullar, rosa band och andra rosa grejer. Pengarna går till Cancerfonden och forskning om all cancer och är inte öronmärkt till just bröstcancer! Vill man stödja bröstcancer specifikt ska man köpa BROs rosa band, det är bara ett enkelt rosa band och har inget mönster eller så.
Krokeks kalenderflickor har nu även släppt nästa års kalender! Jag är med på Oktobers uppslag precis som förra året, tillsammans med 3 andra drabbade kvinnor! Gå in och beställ här!
Malone, Britten, Beccy och jag poserar en svinkall sommardag 

100kr kostar kalendern och alla pengar går oavkortat till Rosa och Blå Bandet.
Vill man ha den postad till sig kostar det 30kr extra, men jag kommer ha kalendrar att sälja så man kan skriva i meddelandet att man hämtar av mig så löser vi det!

Ta hand om varandra! 


måndag 9 oktober 2017

En underbar resa!

Ligger i sängen och lyssnar på snusningarna från resten av familjen. Det är sista morgonen på en alldeles underbar resa till Sardinien. Är så tacksam att vi fick göra den här resan,
Mina grymma kompisar i Australien drog ihop en insamling som gjorde det möjligt att åka iväg utan att ta resan på avbetalning. Är tacksam mot dom som startade den, och såklart mot alla som skänkt pengar, stort som smått.
Jag är även tacksam att jag trotsade onkologens råd att inte flyga, för vi har verkligen haft en fantastisk vecka!
Jag trodde den skulle vara lite vemodig, att det skulle bli många tankar om  ’sista’. Men faktum är att jag knappt tänkt på cancer.
Jag har känt av biverkningar dock men förutom en trasig mage och extremt onda fötter har sjukdomen fallit i glömska den här veckan. Så jäkla skönt!
Vi har bott på en ganska enslig resort i en vacker vik. Fantastisk strand, 3 pooler och riktigt god mat - all inclusive. Öl, vin och cocktails var inkluderat också så det har slunkit ner en och annan prosecco och lite rödvin.
Barnen har haft det toppen, Tora har lärt sig simma. Hon har gått på Bamseklubb. Dom har träffat nya kompisar som dom kommer sakna oerhört. Dom har varit på Bamsedisco vid poolen varje dag. Dom har dansat loss till underhållningen varje kväll. Dom har fått hur mycket glass dom velat. Dom har käkat godis fast det inte varit lördag, det har funnits pizza till middag varje kväll och det fanns en chokladfontän på efterättsbordet.
När vi var på båttur fick de styra båten och hjälpa till med andra sysslor. Tror de kommer komma ihåg den här resan med ett leende på läpparna.
Det kommer jag och Mark göra. Vi är utvilade, har tankat på med lite sol nu när vi kommer hem till hösten. Vi har haft det sjukt bra helt enkelt. Det har varit gott för själen att komma hit.
Som sagt, jag är så tacksam.










Kan varmt rekommendera Sardinien. Det är ett trevligt lunk här på ön. Och vackert! Fantastiskt vatten och lagom varmt klimat. Jag skulle gärna komma tillbaka och se mer.

Nu ska jag väcka familjen, dags att gå ner och äta en sista frukost och spendera en sista timme vid poolen innan transfern till flyget går och det är dags för verkligheten.

Nästa vecka väntar röntgen. Hoppas de där jävlarna i huvudet krympt!

Ha det gött vänner!

söndag 17 september 2017

Mår bra efter Må-bra-helg!

Sitter på bussen igen, nu på väg hem från min må-bra-helg. Och vilken helg det har varit!
Har inte bara fått äta god mat, sova själv i stor skön säng, njuta av naturen i Hagaparken och promenerat runt brunnsviken, jag jag oxå haft förmånen att träffa en fantastisk ledare och inspiratör, samt fått hänga med 3 starka, beundransvärda och oerhört trevliga kvinnor i samma sits som jag!


Jag både hade och inte hade förväntningar på den här helgen, men shit alltså - jag är så glad att jag åkte! Jag har lärt mig massor! Jag har lärt mig lite smått om meditation och andning, hur man kickstartar kroppen genom att slå sig själv (!!) och mycket annat.
Jag har även än en gång tyvärr fått höra hur olik vården är runtom i landet, hur mycket vissa får kämpa MOT läkare istället för att läkarna kämpar FÖR dom. Jag är lycklig lottad, jag har inte bara haft tur med att klara mig väldigt bra genom behandlingar, men jag har mestadels stött på oerhört kompetent personal inom vården, både läkare och sköterskor. Det finns riktiga skräckhistorier där ute kan jag säga.

Jag känner nu en tacksamhet inom mig, att jag fick möjlighet att träffa dessa kvinnor, prata om svåra saker utan att vara rädd för att skrämma/såra någon, att jag fick lyssna på deras historier, förhoppningar och framtidsvisioner. Men även att bara hänga, promenera, ta ett glas vin, cykla till Mall of Scandinavia, bada i poolen, skratta!

Jag tar med mig väldigt mycket från den här helgen, jag har växt lite till som människa.
Ni som får chansen, var ni än befinner er i er sjukdom, om ni har spridd cancer, bröstcancer, annan cancer eller nån annan allvarlig sjukdom, att åka på nån form av rehab/må-bra-vistelse, ta den!
Vi var alla som var där överens om att helgen hade varit fantastisk och att den gett oss så mycket!

Tack BRO som arrangerade, tack Carolina som ledde, och stooooort tack till er 3 som delade den här helgen med mig - ni är grymma!

fredag 15 september 2017

15 September... igen...

Det här datumet brukar det komma ett blogginlägg, så det är väl dumt att bryta den traditionen.
15 September. 3 år sedan jag blev varse om att jag i allra högsta grad är dödlig.
Min 'första' diagnos.


I år känner jag inte så mycket just idag, ingen ångest som jag alltid känt förut.
Jag trodde i alla fall inte den där dagen för 3 år sedan att jag skulle sitta här idag, även om alla försökte förvissa mig om att jag skulle bli ok.
Och jag mår dessutom jäkligt bra, trots att cancern äter upp mig sakta men säkert.
Jag är på väg till Stockholm på en 'må-bra-helg' som anordnas för unga kvinnor med spridd bröstcancer av BRO. Ska bli kul. Jag är lite nervös, men det blir bra. Jag ska njuta av att sova ensam i ett tyst rum, äta hotellfrukost och annan god mat. Och så hoppas jag såklart på trevligt sällskap och nya vänner, hur det går med det får vi se.

Igår hittade jag en resa till Sardinien. Den siktar vi på tror vi.
Såg grymt trevligt ut och jag vill bara iväg!
Hinner inte med nån röntgen innan vi åker, jag är otålig och tänker att jag kommer åka på egen risk, ett flygplan är ju tryckutjämnat och risken att hjärnan skulle svälla är minimal. Jag tänkte ta lite kortison i förebyggande och så tar jag såklart med mig kortison och mina övriga mediciner.
Living on the edge haha
Hösten har kommit så tidigt och det kliar i kroppen efter sol och bad.

I övrigt rullar veckorna på, jag gör nåt nästan varje dag. Ibland är jag trött och tar en heldag på soffan oxå men oftast försöker jag träffa nån eller sysselsätta mig på nåt sätt. Det är tråkigt att vara sjukskriven. Men nödvändigt just nu.

Nej nu ska jag sova en halvtimme på bussen så jag orkar vara social med mina nya bekantskaper ikväll.

Glöm inte att gå in och följa 'Ospridd sanning' på instagram!

onsdag 6 september 2017

Första kuren avklarad

Nu har jag avslutat min första 'kur' cytostatika i tablettform, 2 veckor har gått och jag känner mig.... som vanligt!! HUR är det möjligt att jag klarar mig så bra från biverkningar?? Hjälper inte giftet eller vad? Man blir lite nojig.
Jag har även dragit ner rejält på kortisonet och är nu nere på två tabletter per dag. Men ser fortfarande ut som en fotboll 😳 Vet inte när det tänkt lägga sig... Tröttsamt är det men jag har i alla fall inte ont. Jag är frestad att prova att lägga ner dom helt men vågar inte riktigt mixtra själv och min sköterska sa absolut nej. Ska prata med läkaren istället då jag vet att sköterskan inte får råda när det gäller sånt.
Jag tänker att man kan prova utan, känner jag tryck i huvudet är det väl bara att börja igen?
Svårt det där. Jag vill bara se ut som jag känner mig igen.

Sen har jag även blivit instagramambassadör för ospriddsanning - gå gärna in där och 'skriv under' med din emailadress för att vara med och förbättra villkoren för oss som lever med spridd bröstcancer, och följ såklart instagramkontot! Jag har delat med mig flera 'storys' redan, och mer blir det framöver! Ibland väldigt tufft att läsa men det är verkligeheten för mig och många med mig!

In och följ!!! 

I övrigt är jag upptagen med att hänga med familj och vänner, vila, hälsa på på jobbet och vara sjukt uttråkad! Det här med sjukskrivning är verkligen så jäkla tråkigt, och vissa dagar känner jag mig lite deppig. Men jag känner att jag lätt blir trött och irriterad när det händer för mycket omkring så jobba skulle inte funka. Inte med stojiga tonåringar och där jag måste koncentrera mig.
Och nu kommer hösten oxå!
Jag får panik bara jag tänker på att jag kanske aldrig mer  kommer få uppleva en ljuvlig svensk sommardag!
Jag är INTE redo att släppa sommaren och hoppas på en lika fantastisk höst som vi hade förra året!

Var iväg med två av mina bästa kompisar - Katta och Camilla - i Stockholm i helgen. Vi skulle ju ha åkt till Gdansk men vi fick ställa in då jag inte får flyga. Så vi fick låna Kattas lillebrors lägenhet (tack Fredrik) och vi hängde i huvudstaden i helgen! MYCKET trevligt. Lugnt och skönt, hämtmat, godis, vin, prat, filmkväll, restaurangbesök, shopping, sovmorgnar och bara häng! Guld värt! Sånt ger så mycket energi! Tror att vi alla 3 var nöja med helgen även om vi såklart hellre åkt till Gdansk. Men hälsan kommer först!
Bästisar i 37 respektive 21 år ❤️
Älskar dom fantastiskt mycket 


Ikväll blir det quiz på Arbis med bästa quizgänget (även om vi blir en kort) - det var ett tag sen nu och jag är taggad!

På återseende kära läsare!


måndag 21 augusti 2017

En gråtig dag idag...

Idag har jag haft en riktigt gråtig dag. Det började redan 8 i morse när Tora var ledsen vid lämning, kände mig som världens skitmorsa som var tvungen att rusa iväg till lasarettet utan att hinna trösta hennne. Sen fortsatte det hela dagen, när jag träffade min sköterska igen idag första gången sen det här eländet hände. Hon är såklart ledsen för min skull. Sen har jag tjutit halva dagen över hur jävla svullen jag är. Så jäkla ful. Och nej, jag är inte fin ändå. Jag ser förskräcklig ut och jag HATAR att behöva lämna huset och jag vill inte behöva möta nån jag känner. Samtidigt vill jag inte sitta inne. Jag vill ut och gå, träffa folk. Umgås. Men det tar emot.
Jag grät när Tora inte ville äta sin mat - sen grät jag igen när hon valde saga och valde vår gamla favorit från när hon var bebis. Helt vridet men det har varit rätt skönt för jag gråter inte särskilt ofta.
Imorgon hoppas jag dock på en mindre gråtig dag.
Började med tabletterna nu på kvällen, än så länge känner jag ingenting i alla fall. Förhoppningsvis håller det sig så. Annars kanske jag tjuter imorgon med... 😜

Världens bästa Ebbe tröstar gråtig mamma

torsdag 17 augusti 2017

På besök hos onkologen

Idag fick jag då äntligen träffa onkologen och få lite svar på vad som kommer hända.
Jag ska inte strålas just nu, mest för att jag har en ganska stor metastas som sitter precis vid hjärnbalken och kan ställa till det rejält om den skulle vilja svullna till av strålningen. Typ ha ihjäl mig ganska fort. Känns skönt att ha fått en förklaring till varför nåt som kändes ganska viktigt från början aldrig liksom hände. 
Så från och med måndag kommer jag få nya cellgifter, i tablettform som jag tar hemma varje dag i 14 dagar för att sedan ha 7 dagars paus. Ganska osköna biverkningar kommer nog komma med det här men det får jag helt enkelt leva med. Jag har varit extremt skonad från biverkningar hela min sjukdomstid och nån gång måste väl liksom den turen ta slut oxå. Det var bl a kraftiga diarréer, skinflådd och jätteöm på händer och fötter, mycket blåsor i munnen och annat smått och gott. 
Min onkolog lät hoppfull, hon pratar månader iväg med sjukskrivning och behandlingar och röntgen och grejer. Månader. Jag som tänkt dagar. Låter som en dröm.
Cellgifterna har visat sig ha god genomträngningsförmåga till hjärnan som tyvärr annars är väldigt bra på att skydda sig mot attack. Tycker min hjärna kunde vara lite bättre på att skydda sig mot cancer istället för cellgifter. Den här sorten har visat sig ha väldigt god effekt för 20-60%. Låter kanske inte superbra, men jag tänker att 60% är mer än hälften. Så nu håller vi tummarna att jag ligger på rätt sida statistiken ett tag till. 
Min hjälte Eddie Vedders kloka ord

Pratade om min uppkommande resa till Gdansk med tjejerna men blev starkt avrådd att flyga tills vi har minskat tumörerna en del. (Hör ni - hon pratade om minskade tumörer, som kanske till och med kan försvinna!!!!) Trist som fasen med resan såklart, men hälsan måste gå först!
Pratade även om att vi vill åka på en charterresa med barnen, bara ha kul en vecka på nåt varmt ställe. Onken rekommenderade att planera, men inte boka förrän vi ser hur jag mår och svarar på behandling. Klokt men jäkligt svårt att hålla sig till just nu. Jag kollar resor varje dag. Är så sugen på att bara ha en vecka med barnen när vi kan få ha KUL!!! 

Har haft en tuff dag idag. Vaknade halv 5 och kunde inte somna om. Så jäkla orolig i själen för vad jag skulle få höra hos läkaren idag. Jag tror ibland att jag är lite av en psykopat för jag är så oerhört lugn i det här. Hur kan jag vara så lugn? Jag vet inte, det är min natur helt enkelt. Jag är ledsen såklart, jag är skitledsen varje jäkla dag. Men på ett väldigt sansat sätt. Nästan lite läskigt.
Men i morse var jag stingslig och orolig. Kort tålamod med barnen. Var dessutom på röntgen av levern och var arg på allt som inte gick som det skulle. Allmänt otrevlig kände jag mig.
Mark hämtade mig vid 12 för att åka till Linköping och han var lika argsint han så vi åkte hela vägen i tysthet. När läkaren sen gett ganska hoppfulla besked var det som ett helt isberg lyfte från våra axlar och vi kunde vara lite trevliga mot varann och äta lunch och fira med en glass mitt i mitt nya sockerfria liv (som förutom en glassbesatthet faktiskt går ganska bra)
Nu är jag helt slut och kommer gå och lägga mig samtidigt som barnen. 

Och gudars så jag ser ut. Som en ballong. Kortison alltså. Rävgift. Jag har skrivit det förr, och jag har definitivt inte ändrat åsikt om skiten. Men det håller mig smärtfri och symptomfri just nu. Har börjat trappa ner dosen men det går långsamt. Jag är som en vandrande gasballong som mest samlar på mig vätska och fiser. Jag vill helst inte visa mig bland folk men vad fasen, livet är ju nu, jag kan inte låsa in mig. 

Uppsvälld och känner mig galet ful

Nu siktar vi på en härlig helg med fina vänner och familj och Augustifest i Norrköping. Barnen är taggade inför Bamse och Sean Banan. Jag är taggad på livet.